Introduktion till reservoarpennor

Nordamerikanska pennor

Europeiska pennor och japanska pennor

Svenska pennor

Pennannonser 1900-1960

Pennaspergiler

Litteraturtips och pennlänkar

De flesta länder i Europa har åtminstone under perioder haft tillverkning av reservoarpennor, om än i mycket olika omfattning. Under första halvan av 1900-talet var antalet pennfabrikanter närmast oräkneligt, men under 1950-talet och början av 1960-talet lades majoriteten ned eller gick över till att i stor utsträckning tillverka kulspetspennor eller andra produkter. 

Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien, men även länder som Danmark, Spanien och Nederländerna hade betydande produktion, medan Sverige hade en i jämförelse mycket begränsad och kortvarig tillverkning av reservoarpennor.

En del av den europeiska penntillverkningen i Europa utgjordes av licens-produktion för stora nordamerikanska bolag som Parker och Waterman, men de flesta fabriker var självständiga och tillverkade antingen pennorna från grunden eller monterade ihop delar som producerats på andra håll.

Många av de europeiska pennorna är lätta att identifiera, men det finns också många budgetvarianter, speciellt från 1950- och 1960-talet, som är vad som brukar kallas no-name pens. De saknar alltså varje tillstymmelse till inskription på kolv, huv och clips och har dessutom anonyma stift, där det endast anges att de är av guld eller rostfritt stål.

Tumregeln är att ju mer etablerat ett bolag var, desto fler tydliga kännetecken finns på pennan: angivande av namnet på flera ställen, patentnummer, osv. Därmed inte sagt att alla no-name-pennor är dåliga, även om de mycket sällan utmärks av självständig design eller teknik, utan snarare försökte efterlikna väletablerade modeller och kända märken.

I detta kapitel kommer jag endast att behandla ett litet antal tillverkare och modeller från Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Danmark. Svenska pennor avhandlas i del IV. De flesta bildexemplen kommer från min egen samling, men en del av de avbildade modellerna har jag inte själv.

Storbritannien

Förutom hundratals andra, såväl små som stora pennfabrikanter inkluderade den brittiska marknaden under 1900-talet bland annat märken som De La Rue, Conway Stewart, Mentmore/Platignum, Wyvern och Burnham. Dessutom hade de nordamerikanska bolagen Mabie Todd och Parker betydande produktion i Storbritannien.

En bra översikt över den brittiska pennproduktionen är Stephen Hulls The English Fountain Pen Industry 1875–1975 (2011), som listar omkring 450 olika tillverkare. Här kan jag bara kortfattat nämna ett mycket litet antal och ägnar litet mer plats åt de brittiska delarna av Mabie Todd och Parker. Mycket matnyttig information om brittiska pennmodeller finns också på bloggen www.goodwriterspens.com

De La Rue/Onoto the Pen. Thomas de la Rue & Co. Ltd. grundades på 1880-talet som ett tryckeri, specialiserat på framställning av sedlar och frimärken. Strax efter sekelskiftet, då företaget hade mist sin starka ställning på dessa områden, kom ägarna i kontakt med George Sweetser som nyligen patenterat en self-filling safety pen. Resultatet av samarbetet blev en modell som från och med 1905 såldes under namnet Onoto the Pen. Namnet refererar inte till något, men tanken verkar ha varit att det var lätt att uttala på många språk och därför skulle kunna gå hem internationellt. Pennan blev också snabbt en stor försäljningssuccé, såväl i hemlandet som på den internationella marknaden.

Onoto the Pen var försedd med ett slags plunger-filler, vilken företaget i olika varianter använde sig av under hela sin tid som pennproducent. 1924 introducerade de dock också en lever-filler. Från början tillverkade De La Rue, liksom andra bolag, endast skrivverktyg i vulkaniserat gummi, men 1928 introducerade man pennor i plastmaterial, och under 1930- och 1940-talet blev man kända för sina färgrika modeller, som är eftersökta av många samlare. Efter en utdragen nedgångsfas lades produktionen slutligen ned 1960, men märket återetablerades 2005. För den ultimata studien, se Stephen Hull, Onoto the Pen: De La Rue and Onoto Pens 1880-1960, 2016.

Conway Stewart etablerades 1905 av två tidigare De la Ruemedarbetare: Frank Jarvis och Thomas Garner. Inledningsvis inriktade de sig på att sälja enkla omärkta pennor, och först från och med 1920-talet bar skrivinstrumenten företagsnamnet, men även därefter fortsatte man att också tillverka billigare anonyma pennor.

Conway Stewart producerade såväl lever- som button-fillers och är kanske framförallt känt för sina 1930-talsmodeller med mönster som Cracked Ice, Herringbone, Tigers Eye och Crosshatch liksom marmorerade varianter i många kulörer. Den stora mängden mönster och färger gör Conway Stewart till ett populärt samlarområde.

En Conway Stewart med det eftersökta Cracked-Icemönstret

Conway Stewarts pennor var förhållandevis billiga och vände sig därför till en bredare publik än till exempel Onoto the Pen, och företaget exporterade också pennor som dock oftast inte märktes med det egna namnet. Svanströms i Sverige sålde till exempel Conway Stewartpennor under eget namn. En mycket känd del av Conway Stewarts produktion var de billiga Dinkie-modellerna som fanns i sortimentet under fem decennier, fram till 1972. De liknade företagets övriga produkter, men var mindre och inte minst kortare.

På 2000-talet återuppväcktes Conway Stewart och blev ett utpräglat lyxmärke, men företaget lades slutligen ned 2014. För en mycket innehållsrik studie om företaget och dess pennor, se Stephen Hull, Fountain Pens for the Million: The History of Conway Stewart 1905–2005 (2010), men också Andy Russell, 50 Years of the Dinkie: 1922 to 1972 (2018) och jonathandonahaye.conwaystewart.info. 

Mentmore/Platignum. Mentmore Manufacturing Co. startade sin produktion 1919 och den första pennan var en self-filler med guldpläterat stift. 1925 genomgick bolaget förändringar på flera områden. Man introducerade en så kallad replacement nib unit, den första av sitt slag. Den var en av- och påskruvbar enhet som bestod av såväl stift som bläckledare, vilket gjorde det mycket enklare att byta mellan stift av olika slag.

Samma år, 1925, registrerade Mentmore namnet Platignum, då originalförslaget Platinum, alltså platina, inte godkändes av patentmyndigheten. Platignum blev också det produktnamn som firman främst använde under de kommande decennierna, även om en del pennor också såldes under namnet Mentmore.

En Platignum buttonfiller från 1935.

Efter andra världskriget inriktade sig Mentmore/Platignum framförallt på enklare modeller, inte minst på så kallade skolpennor, och idag är Platignum framförallt känt för sina kalligrafipennor med utbytbara stift.

Wyvern tillhörde de äldsta brittiska penntillverkarna. Företaget grundades redan på 1880-talet, men den relativa storhetstiden inträdde under 1930- och 1940-talet. Modeller som The Perfect Pen, 60C och Ambassador höll hög kvalitet och Wyvern producerade bland annat pennor täckta med äkta krokodil-, ödle- och svinskinn.

Flera av modellerna hade en drake ingraverad på kolven och/eller stiftet, och i engelsk mytologi är “wyvern”: en drak- och reptilliknade varelse med vingar. Företaget utvecklade mot slutet av 1940-talet och början av 1950-talet en välkänd serie med pennor numrerade från 101 till 909 av skiftande kvalitet. På det hela taget var dock femtiotalet en nedgångsperiod och bolagets verksamhet upphörde 1955.

Wyvern 909, 1950-talet

Burnham startade sin pennproduktion på 1920-talet. De tidigaste modellorna var tillverkade i hårdgummi och liknade De la Rues. På 1930-talet utvecklade Burnham å andra sidan en egen stil och framställde ett stort antal modeller i en mängd färgkombinationer. Då producerade fabriken parallellt skrivverktyg av såväl vulkaniserat gummi som kasein och celluloid.

På 1950-talet minskade Burnhams produktion och inriktningen låg på budgetpennor och en bit in på sextiotalet lades tillverkningen ned. En närmast outsinlig källa till kunskap om Burnhampennor är burnham.wesonline.org.uk

Perry & Co/E.S. Perry/Osmiroid. Företagets, eller egentligen företagens, pennhistoria skiljer sig ordentligt från de övriga som jag har nämnt. Efter att i över ett drygt sekel tillverkat stift gav företaget sig in på reservoarpennmarknaden först efter andra världskriget. Två bröder, James och Stephen Perry, startade ett bolag 1824 för att framställa stålstift. De tillverkade mjukare och mer flexibla stift än vad som tidigare hade varit tillgängliga.

Från och med 1948 tillverkade man reservoarpennor i enkla designer, men med ett stort spektrum av stift. Osmiroid 65 och 75 var populära modeller och utpräglade skolpennor. 1987 bytte bolaget namn till Osmiroid och är framförallt inriktat på kalligrafipennor med enkelt utbytbara stift. För en bra företagshistorik, se Grace’s Guide.

Mabie Todd

Det nordamerikanska företaget Mabie Todd (fram till 1907 Mabie, Todd & Bard) hade tillverkat stiftpennor sedan mitten av 1800-talet. Från och med början av 1880-talet, till och med före pionjären L.E. Waterman, började de att framställa reservoarpennor. Den första modellen såldes under namnet Calli-graphic Pen och utvecklades under de närmaste åren med en serie nya patent. I själva verket registrerade ingenjören William W. Stewart ett trettiotal nya pennrelaterade patent fram till sekelskiftet.

1887 introducerade Mabie, Todd & Bard pennor under namnet Swan, som blev betydligt mer känt än företagets eget namn. Mabie Todd blev i princip Swan. Förutom i Förenta Staterna kom företaget åtminstone från och med 1893 att på allvar sälja Swanpennor i Storbritannien, det land som snart också kom att bli dess enskilt största marknad. Det var också i princip vid denna tid som britterna började köpa reservoarpennor i någon större utsträckning och flera tillverkare plötsligt började annonsera i en helt annan omfattning än tidigare. Mabie, Todd & Bard etablerade vid samma tid ett eget kontor i London.

Liksom andra bolag under 1890-talet och 1900-talets första årtionden tillverkade Mabie, Todd & Bard endast pennor i svart hårdgummi. De flesta av dem hade en mycket smal design och var antingen helt outsmyckade eller försedda med guldband, ofta med ornament och ibland med chatelaine. Så tidigt som 1898 gav företaget kunderna möjligheten att köpa pennor med fasta clips: the Swan clip. Mabie Todds första pennor var eyedroppers och i någon mån safety pens.

Två Mabie, Todd & Bard Swan “Bayonet Chatelaine” eyedroppers från omkring 1902. De tillverkades i Förenta staterna, men har brittiska importstämplar

Utöver dessa förhållandevis enkla pennor tillverkade Mabie, Todd & Bard mer elaborerade overlays, såväl full-overlays som half-overlays. Den andra varianten hade  en utsmyckad kolv men en vanlig svart huv utan några ornament. Kataloger från tiden anger att det fanns nio standard-overlays tillverkades i såväl sterlingsilver som med guldplätering: Plain, Wave Chases, Engine Turned, Heavy Engine Turned, Cable, Cable Chased, Scroll Chased (flera varianter, bland annat snail-patterned), Hammered och Filigree. Dessutom kunde företaget framställa andra mönster efter kundernas önskemål.

1907 bytte bolaget namn till Mabie Todd  & Co och samma år inleddes pennproduktion i Storbritannien. Den första engelska fabriken låg på High Holburn Street i London. Under flera decennier importerades dock många delar från Förenta staterna, men allteftersom åren gick blev den i strikt mening en engelsktillverkad penna. 

Swan Mabie Todd & Co. New York, Eyedropper 1500, tillverkad i England, cirka 1910-1914 med Swan Clip

Swan Mabie Todd 300, Safety pen, svart gummi med guldringar från tidigt 1920-tal.

Swanpennorna är kända för sina högkvalitativa stift, vilka numrerades efter storlek från det minsta No. 2 till det väldiga No. 10. Ofta är de mycket mjuka och flexibla. Även sekelgamla Swanpennor brukar fungera utmärkt och är en njutning att skriva med. 

Förutom sin toppserie introducerade företaget 1911 en budgetserie som man kallade Blackbird, vilken också höll god kvalitet. Blackbirdmodeller kom att existera sida vid sida med Swanmodeller under företagets hela historia.

Den brittiska produktionen gick generellt sett bättre än den nordamerikanska och 1914 köpte den engelska direktören Albert Watts rätten till namnet Mabie Todd i alla delar av världen utom Förenta staterna. Samtidigt fortsatte också pennor tillverkade i Förenta staterna att säljas i Storbritannien.

Fram till 1920 hade alla Mabie Todds pennor varit antingen eyedroppers eller safeties, men då introducerades “The Swan Self-Filling Pen”, som var en lever-filler som företaget fortsatte använda ända in på 1950-talet. De äldre mekanismerna levde dock kvar in på 1930-talet, men det finns också ännu senare eyedroppers.

Swan Mabie Todd, lever-filler i svart gummi med gold-filled overlay, 1930-talet.

In på 1930-talet var de allra flesta av Mabie Todds pennor tillverkade i ebonit, men 1927 kom de första celluloidmodellerna. På ett par år blev färgskalan otroligt omfattande och de första modellerna kom i Jade, Scarlet, Black & Jade, Tangerine, Lapis Lazuli, Lavender, Blue, Nile Green Coral och Fuchsia. Nya marmorerade modeller tillkom i början av 1930-talet. Fortfarande tillverkades pennor i såväl Storbritannien som Förenta staterna, men 1933 lades den nordamerikanska delen ned.

Mabie Todd Swan 172/51 (Tangerine), c. 1928

Mabie Todds så kallade Leverless-modell kom 1933. Den annonserades mycket aktivt och det stora försäljningsargumentet var hur lätt den var att fylla. Den var en twist-filler där bläcket fylldes på genom att blindhättan vreds runt. Den var en något strömlinjeformad flat-top, som tillverkades i en rad färger, bland annat Black, Wine & Silver, Black & Gold, Brown Amber, Russet & Jade och Emerald, men de tillverkades också med overlay i guld respektive silver. Leverlessmodellen fanns kvar till omkring 1940. De sista året tillverkades de också i ormskinnsliknande mönster i Ruby, Blue, Green och Grey, som idag är mycket eftersökta. 

En Leverless i Green Snakeskin, cirka 1940

En annan välkänd Swanmodell var Visofil ‘V’ som introducerades 1935, och alltså existerade sida vid sida med Leverless. Den var försedd med ett slags accordion-filler , en tekniskt komplicerad mekanism, som dock var lätt att använda. Liksom de flesta andra bolag ville Mabie Todd saluföra en halvtransparent penna där användaren kunde se hur mycket bläck som återstod, men också kunna framhålla att den rymde mycket bläck. Visofil tillverkades i liknande färger som Leverless, men också en del andra kombinationer som Amethyst & Gold och Imitation-Mother O’-Pearl.

1937 ersattes Visofil ‘V’ med en serie som kallades ‘VT’. Den visade sig dock vara tekniskt sämre och hade en plunger-filler som var svårreparerad. Färgskalan var annorlunda. Bland annat fanns den i Black & Clear, Green & Silver, Ruby & Silver, Green, Gold & Black och Blue, Gold & Black. Visofil ‘VT’ fanns antagligen kvar ända till 1942

Andra världskriget och i synnerhet de tyska flygattackerna hade dramatiska inverkningar på Swans produktion. Flera av fabrikerna förstördes helt i bombningarna. Trots detta tillverkade företaget såväl svarta som ödleskinnsfärgade leverless-modeller i Pearl Grey, Green och Garnet, men produktionen var ungefär en tiondel av vad den hade varit några år tidigare. Allteftersom kriget fortsatte begränsades tillverkningen av reservoarpennor och de flesta som tillverkades var enkla lever-fillers i marmorerade mönster, så kallade “austerity pens.”

Efter krigsslutet kom produktionen igång på nytt och i slutet av 1946 invigde Mabie Todd en ny Londonfabrik på Whitby Avenue, men det är helt klart att  produkterna inte nådde upp till förkrigskvaliteten även om stiften fortfarande höll mycket god kvalitet. Pennorna var dock framförallt enkla, enfärgade ocn ganska anonyma lever-fillers, även om en nyare, mer torpedformad leverless-modell introducerades i början av 1950-talet.

En Swan Calligraph, ca. 1955

1952 tog Biro Pens, inriktat på kulspetspennor, över bolaget och även om det kom nya Swanmodeller under 1950-talet var det en klar nedgångsperiod och märket lades ned 1960.

Stephen Hull har skrivit den ultimata monografin: The Swan Pen: Mabie Todd in England 1880-1960 (2019). För en noggrann inventering av brittiska Mabie Toddmodeller, se www.mabietoddpenlists.co.uk Se också David L Moak, Mabie in America: Writing Instruments from 1843-1941, 2007.

Parker

Före andra världskriget hade Parker produktion såväl i Förenta staterna och Kanada som i Danmark. Under kriget, 1941, köpte Parker andelar i Valentine Pen Company i Newhaven, England och övertog bolaget helt 1945. Under den inledande perioden producerade fabriken såväl Valentine- som Parkerpennor.

Victory var Parkers första pennmodell som enbart tillverkades i Storbritannien. Den introducerades redan 1941 och fanns under de första åren i ett stort antal färgkombinationer, till exempel Gold Pearl/Black Marble; Blue Pearl/Black Marble; Light & Dark Burgundy Pearl/Black; Striated Pink/Black; Striated Green, Striated Silver samt Striated Cream Silver/Brown.

Victory var en synnerligen populär och långlivad modell som tillverkades fram till mitten av 1960-talet. Men från och med 1948 såldes den endast i enfärgade termoplastvarianter. Under denna kvartssekellånga period genomgick dock modellen flera tekniska och designmässiga förändringar och samlare brukar därför räkna med fem modeller (MK I-V) beroende på när pennorna tillverkades.

En Parker Victory från tidigt 1940-tal.

Under andra världskriget tillverkade den brittiska delen av Parker också klassiska Duofoldmodeller, som sedan 1933 inte längre framställdes i Förenta staterna, men som också fanns kvar i Kanada och Danmark. Även om pennorna designmässigt och tekniskt i princip överensstämde med sina nordamerikanska förlagor var den brittiska färgskalan annorlunda och mer differentierad.

Den brittiska Duofolden fanns i marmorerade, pärlfärgade varianter med inslag av guld, blått, rött, brunt respektive grönt, men också kombinationer i guld/grönt, brunt/svart och guld/blått förekom. Dessutom producerade brittiska Parker ödleskinnsliknande modeller i svart med rosa, bruna, gröna respektive pärlfärgade mönster, samt fiskbensmönstrade pennor i grönt, rosa respektive brunt.

Engelska Duofold-varianter tillverkade under tidigt 1940-tal.

Newhavenfabriken började 1946 tillverka New Style Duofold (Duofold N.S.). Den framställdes dels i enfärgade varianter (svart, brunt, vinrött och olivgrönt), dels med marmorerade mönster (blått/svart, vinrött/svart och guld/svart). Två år därefter, 1948, introducerades ännu en Duofold-modell: Aluminium Filler (Duofold A.F.), som fylldes på med hjälp av en tryckknapp av aluminium som gömde sig under blindhättan. Modellen göts i termoplast och fanns därför bara i enfärgade varianter: svart, mörkblå, vinröd och grå.

1953 kom slutligen en modell som gavs namnet New Duofold. Den var utrustad med en aerometric-filler och var liksom de närmaste föregångarna enfärgad och tillverkades i svart, rött, blått respektive grönt. Den nya Duofoldmodellen levde kvar under återstoden av decenniet.

En New Duofold med en typisk chevronmönstrad ring.

Också den långvariga storsäljaren Parker ’51’ tillverkades i Storbritannien, men även i detta fall var färgskalan något annorlunda än i Förenta staterna. Den brittiska varianten fanns i kulörerna Black, Teal, Turqoise, Navy Grey, Burgundy och Maroon, men liksom i Förenta staterna såldes pennorna med en mängd huvalternativ, framförallt varianter i rostfritt stål (lustraloy), silver och guld.

Parkerfabriken i Newhaven växte snabbt under 1950- och 1960-talet och hade som mest omkring tusen anställda. Produktionen i Förenta staterna minskade under kommande decennier och 1987 flyttade Parker sitt huvudkontor till Storbritannien.  Samma år började man också tillverka en ny Duofoldmodell som designmässigt närmade sig de allra tidigaste modellerna. Den nya versionen kallades Duofold Centennial  (företaget fyllde 100 år 1988) och har fram till idag tillverkats i åtskilliga kulörer och specialutgåvor, nu under namnet Duofold International.

Under 1990-talet bytte Parker ägare ett par gånger. Först tog Gillette Company över och sedan drevs det av Newell Rubbermaid, som också ägde pennmärkena Waterman och Rotring. 2010, ungefär ett år efter att tillverkningen i Förenta staterna upphört, stängdes också fabriken i Newhaven och Parkers huvudkvarter flyttades till Frankrike.

Tony Fischiers heltäckande sida innehåller också mycket information om de brittiska Parkermodellerna.

Frankrike

Liksom i Storbritannien fanns det en mängd penntillverkare i Frankrike under första halvan av 1900-talet, även om produktionen tog fart senare där. Bland de stora aktörerna fanns företag som Bayard, Edacoto, Gold Starry, Mallat, Météore och Stylomine. Alla dessa bolag inledde produktionen av reservoarpennor i början av 1920-talet och de flestas verksamhet upphörde under 1950- eller det tidiga 1960-talet.

I början av 1900-talet, innan den inhemska produktionen tagit fart, försågs den franska marknaden framförallt av importerade brittiska och nordamerikanska pennor, inte minst olika Watermanmodeller, som ibland utrustades med fransktillverkade silver- och guldöverdrag och/eller fantasirika clips. Dessutom hade såväl Waterman som Parker från 1920- och 1930-talet egen tillverkning i Frankrike, och båda bolagen kom att bli helt franskbaserade företag när tillverkningen i Förenta staterna och Storbritannien lades ned under sent 1900-tal.

Mycket information om franska pennor fanns på hemsidan Stylos-français, som inte existerar längre, men tack och lov finns i en arkiverad version. Information finns också på forumet www.stylo-plume.org. Speciallitteraturen om franska pennor är dock begränsad, se dock Pierre Haury & Jean-Pierre Lacroux, Passion for Pens, 1993

Företaget Mallat grundades 1842 för produktion av skriftstift, men ägaren Jean-Benoit Mallat utvecklade redan 1864 också ett slags reservoarpenna, kallad Siphoïde, som hade en komplicerad pistongmekanism och inte var speciellt praktisk att använda. Efter att under många decennier framförallt producerat stålstift kom Mallats första egna reservoarpenna i början av 1920-talet.

Företaget tillverkade inledningsvis såväl eye-droppers, som safeties och self-fillers i ebonit. På 1930-talet övergick man i stor utsträckning till celluloid. De senare modellerna fick namn som 120, 130, 150 och Integral. Även om Mallat alltså var något sena med att gå över till att producera celluloidpennor var det ett av de första europeiska bolagen som gick över till att gjuta pennor i termoplaster. Det skedde redan vid mitten av 1940-talet. Den mest kända modellen av hårdplast hette Plexigraph. Mallats reservoarpenntillverkning upphörde i början av 1960-talet.

Stylomine producerades av bolaget Y.E. Zuber i Paris som startades 1921. Zuber tillverkade olika metallprodukter, bland annat blyertsstiftpennor och deras första reservoarpenna kom 1925.

Men den modell, Stylomine 303, som i princip blev företagets varumärke introducerades fem år senare. Zubers produkter hade genomgående mycket hög teknisk kvalitet och företaget producerade flera nydanande pennor. Den första Stylominemodellen försågs med en avancerad och mycket effektiv pump-filler. Den var också ovanlig på ett annat sätt genom att pennan hade ett infällbart stift .

Stylomine 303 

Den ursprungliga versionen av Stylomine 303 slutade tillverkas redan 1934. Då kom en mer strömlinjeformad variant, Stylomine 303V, som hade en mycket intrikat accordion-filler, försedd med en pump, ett glasrör och en bläcksäck. Med förändringar tillverkades denna och liknande modeller fram till 1950-talet, då bolagets försäljning började gå betydligt sämre och det lades ned i början av 1960-talet. Stylominepennorna var mycket populära i Frankrike, men exporterades i mycket ringa utsträckning och deras nyskapande tekniska lösningar gör dem attraktiva för samlare.

Gold Starry hade sin bakgrund i ett företag som distribuerade brittiska pennor på den franska marknaden och dess första helt egentillverkade pennmodell kom 1921. Fram till 1928 tillverkades de i ebonit, men därefter använde Gold Starry med stor framgång celluloidmaterial i hela sitt sortiment. Det är också under det tidiga 1930-talet som bolagets mest attraktiva pennor tillverkades. De framställdes i en mängd olika kulörer som jade, lapis lazuli liksom flera marmorerade mönster och försågs med guldringar med utskurna stjärnor.

Gold Starrys storhetstid kan sägas ha tagit slut redan omkring mitten av 1930-talet och de kom därefter att tillverka betydligt enklare och mer anonyma modeller, och på 1950-talet gick bolaget framförallt över till att producera kulspetspennor och kontorsmateriel. Det lades ned 1980.

Bayard var ett pennmärke som producerades av Panici Frères & Co. från och med 1922. Namnet Bayard hämtades från en en medeltida riddare, och bilder på honom fick en viktig plats i företagets marknadsföring. Under de första åren producerade Panici endast eye-droppers och safety pens och den första lever-fillern kom 1927.

Två år senare kom de första modellerna i celluloid och 1930-talet blev Bayards guldålder, då man producerade modeller med namn som Luxe, Superluxe och Special Luxe. Den senare anses av många som företagets mest framstående penna, även om också den senare produktionen höll god klass. 1947 kom modellen Excelsior som hade enkelt utbytbara stift. Efter att mest ha tillverkat lågprismodeller under lång tid lades företaget ned på 1970-talet.

Bayard 425 , BCHR, lever-filler, cirka 1930

Märket Météore tillverkades av bolaget Plume d’Or, grundat 1916, som från början framförallt var verksamt som importdistributör. Den första pennan som otvetydligt var fransktillverkad kom 1922 och såldes under namnet Météore. Den utan tvekan mest nydanande modellen var Pullman 35, som introducerades 1932. Den hade ett infällbart stift, men med en helt annan konstruktion än den variant som tidigare hade funnits på Stylomine 303.

Météore Pullman 35

Edacoto tillverkades av företaget Edac, som grundades någon gång strax före första världskriget, men som då främst tillverkade blyertstiftpennor. Edacs produktion av reservoarpennor sattes igång 1922, alltså ungefär när alla de övriga stora aktörerna inledde sin verksamhet. De första pennorna var i metall eller vulkaniserat gummi och antingen safety pens eller lever-fillers. På 1930-talet började man tydligare markera sin identitet genom att gravera in företagsnamnet på clipset, men inledde samtidigt också ett samarbete med det italienska bolaget Aurora. Det var också från denna tid som pennornas namn ändrades till Edacoto. 

Edacoto tillverkade i och för sig bra pennor med ett stort färg- och modellspektrum, men företaget utmärkte sig aldrig som speciellt innovativt. Den kanske mest intressanta modellen hette egentligen Le Super, men gick allmänt under namnet Transparent. Den var en tidstypisk, halvtransparent celluloidpenna, där man kunde se återstående bläckmängd, men den producerades bara under några år i slutet av 1930- och början av 1940-talet.  

Waterman

Den franska representanten för Waterman, Jules-Isidore Fagard, startade en fabrik för tillverkning i Frankrike 1926, under företagsnamnet Jif-Waterman. Bolaget byggde också en fabrik för bläckproduktion i Paris utkanter.En av de franska ingenjörerna uppfann året därpå en bläckpatron i glas och från 1935 tillverkade Waterman  pennor med sådana patroner, mest för försäljning i Frankrike.

Sedan moderbolaget lades ned i Förenta staterna i början av 1950-talet fortsatte tillverkningen av Waterman i Storbritannien och Frankrike, men även den brittiska delen av företaget tidvis gick på sparlåga. Efter Jules Fayards död leddes bolaget av hans dotter Elsa de Foyer och senare av dotterdottern Francine Gomez. 1987 tog Gillette över bolaget och sedan millennieskiftet är Waterman-Paris en del av Newell Rubbermaid som också äger Parker.

1953 introducerade Waterman en nydanande och mycket framgångsrik modell: C.F. (Cartridge filler) som levde kvar till 1985. Den kunde förses med bläckpatroner av plats och hade ett halvinkapslat stift och en smäcker design. Under de över trettio år som Waterman C.F. såldes framställdes den i ett mycket stort antal kulörer och olika metallutföranden. Senare Watermanmodeller inkluderar Man 100 och 200, Lady, Gentleman, Carène och inte minst flaggskeppet Edson.

Waterman C.F. från slutet av 1950-talet

Tyskland

Bilden ovan visar egentligen en fördom om tyska pennor. Det brukade heta att man kunde köpa en tysk reservoarpenna i vilken färg som helst som helst så länge den var svart. Men bilden visar framförallt billigare 1940- och 1950-talsmodeller och det fanns och finns betydligt mer färgglada exempel, såväl i celluloid- som termoplaster, även om svart onekligen var och är en vanlig tysk pennkulör. Tyskland var en betydande europeisk pennaktör och som mest fanns det över 150 pennfabriker i landet.

Liksom allt annat i det tyska samhället påverkade naturligtvis andra världskriget pennproduktionen, framförallt under de sista åren då flera av de stora fabrikerna förstördes i de allierades bombräder. Men redan några år efter krigsslutet var produktionen återställd på många håll och exporten av såväl kvalitetspennor som skolpennor tog fart. De mest kända tyska tillverkarna idag är troligen Montblanc och Pelikan, men också Lamy är ett mycket populärt märke.

Ett av de första tyska bolagen som tillverkade reservoarpennor var Soennecken. Företaget grundades 1868 i Iserlohn, Nordrhein-Westfalen, ett verkligt industricentrum, men flyttade senare sin verksamhet till Poppelsdorf, nära Bonn. De tillverkade pennstift, men deras första reservoarpennor kom redan 1890, och 1905 hade man utvecklat en egen typ av safety pen. Soennecken var ett tekniskt innovativt bolag.

Soennecken sålde pennor på den tyska marknaden, men de hade också stor export av högkvalitativa produkter till näraliggande länder. 1930 patenterade företaget en helt ny mekanism. Den var en variant på en button-filler, men på Soenneckens modell kunde toppskruven vridas om och först då dök en hård gummiknapp upp. Genom denna innovation riskerade man inte längre att toppskruven tappades bort.

Mekanismen fanns bland annat på pennor företagets mest kända serie, Rheingold, som tillverkades på 1930-talet. Men snart gick även Soennecken över till pistongmekanismen, som blev den helt dominerade tekniken i Tyskland. Bolaget levde vidare efter andra världskriget, men gick i konkurs 1973.

Ett bolag som fortfarande är synnerligen aktivt inom pennbranschen är Kaweco. Det är en förkortning för Koch, Weber & Co, som grundades redan 1889 under namnet Heidelberger Federhalterfabrik. Bolaget tillverkade inledningsvis pennskaft och stift, men 1909 kom deras första egna reservoarpennsmodell. Produktion växte snabbt och de tillhandahöll många modeller med olika mekanismer parallellt, var exportinrktade och etablerade tidigt filialer i grannländerna.

“Kaweco” registrerades som företagsnamn först 1929, men pennorna hade sedan första början sålts under namnet. Kända pennmodeller som företaget tillverkade före andra världskriget var exempel Dia, Elite, Special och inte minst Sport. Kaweco Sportmodellen har levt vidare sedan 1911. Det är en hexagonal penna i litet format, som dock blir betydligt längre och större när huven sätts på kolven. 

Ett annat framstående tysk pennmärke var Osmia som grundades 1919 i närheten av Heidelberg. Företaget hade ett kortvarigt samarbete med Parker kring 1930, då man framställde pennor under varumärket Parker-Osmia. Även därefter producerade Osmia Duofoldliknande pennor med namnet Supra och senare en Vacumaticliknande penna med namnet Progress och en push-buttonmodell, kallad Brilliant. 1951 köpte Faber-Castell upp bolaget.

Osmia Supra i Lapis Lazuli

Brause 3030, 1950-talet. En reservoarpennsmodell från den klassiska stiftproducenten i Iserlohn

Montblanc

Det bolag som senare blev känt som Montblanc grundades 1906. Två år senare började det producera pennor i Hamburg under namnet Simplo. 1909 kom en svart safety pen med en röd stjärna på toppen, som bar namnet Rouge et Noir och 1911 började pennor med en vit stjärna med rundade spetsar på toppen tillverkas under namnet Montblanc. Stjärnan skulle symbolisera berget Mont Blancs sex dalar. Från och med 1921 producerade bolaget endast Montblancmodeller. Sortimentet innehöll ett stort antal svarta modeller i väldigt skiftande storlek, alltifrån 6 till 18 centimeter långa, och såväl oktagonala som rundade designer.

1924 etablerade Montblanc serien Meisterstück som hade ett speciellt högkvalitativt stift. Först försågs pennan med en button-filler, men den ersattes från 1934 av ett slags pistongmekanism. Två år senare införde Montblanc sitt långlivade numreringssystem för att beteckna de många nya modellerna. Numret bestod av tre siffror. Den första siffran, mellan 1 och 3, betecknade kvaliteten (Meisterstück, mellannivå eller budgetnivå). Den andra siffran angav typen av mekanism (safety, button-filler eller pistong), medan den tredje angav stiftets, och pennans, storlek (2, 4, 6,  8 och senare även 9).

Även om många av Montblancs pennor var svarta tillverkade företaget också modeller med guld- och silveröverdrag, såväl släta som mönstrade. Med tiden kom Montblanc att tillverkas på flera håll i Tyskland och mellan 1937 och 1959 också i Danmark. Huvudfabriken förstördes i krigets slutfas, men redan innan dess var produktionen decimerad och kvaliteten försämrad på grund av regimens restriktioner.

När Montblancs penntillverkning och produktutveckling i Tyskland kom igång på nytt 1948 tillverkades endast pennor med pistongmekanism. Flaggskeppet Meisterstück kom i flera storlekar: 142, 144 och 146, och förutom svarta designer tillverkades grön- och grårandiga celluloidmodeller som är mycket eftertraktade bland samlare. I mellanskiktet fanns till exempel modellerna 244 och 246 och bland de relativa budgetpennorna till exempel 342 och 344.

Montblanc 144 i grönrandig celluloid från omkring 1950

1952 började Montblanc gjuta pennor i termoplast, det material man kallar precious resin, och då introducerades också den stora, tjocka Meisterstück 149 (det finns dock också fåtaliga 149:or i celluloid). Ett par år senare kom 250- och 350-serierna med pennor som 254, 256 och 354 med en så kallad Flügelfeder, ett vingformat stift. 

Men ju längre 1950-talet fortskred blev ju mindre blev efterfrågan på Montblancs dyrare modeller. Som tecken på denna utveckling introducerade företaget en särskild ekonomiserie med namnet Monte Rosa, och fasade ut Meisterstückserien 1959. 1960- och 1970-talet måste anses ha varit en klar nedgångsperiod för företaget, men de klassiska Meisterstückmodellerna återintroducerades 1986 och idag producerar Montblanc bara pennor i högre prisskikt.

 En Montblanc Meisterstück 145 från 2010 och en Montblanc 244 från början av 1950-talet.

Goda källor till information om Montblancs historia och pennmodeller är Jens Rösler & Stefan Wallrafen, Collectible Stars: Montblanc Writing Instruments from 1946 until 1979, 2001 samt samma författares Collectible Stars I: Montblanc 1908-1947, 2014.

Pelikan

1878 grundade Günther Wagner ett företag i Hannover som framförallt tillverkade färg och bläck. Pelikansymbolen,  som var en viktig del i marknadsföringen från första stund, hämtade han från sitt släktvapen. 

Företagets penntillverkning inleddes inte förrän i slutet av 1920-talet, då det kroatiska bolaget Penkala sålde patentet på sin pistongmekanism till det tyska företaget. Ingenjörerna Theodor Kovacs och Carola Bako vidareutvecklade mekanismen och 1929 kom företagets första reservoarpenna som fick namnet Pelikan.

Den första, och mycket långlivade, modellen hette Pelikan 100. Inledningsvis (1929-1930) tillverkades den endast i svart och med grön/jademarmorerad kolv i celluloid, men från och med 1931  introducerades successivt kulörer som rött, svart, blått, helgrönt, ödlefärgad och sköldpaddsfärgad; en del med huvar i andra färger än svart. Kolvarnas tunna färgade “omslag” kallas Binde.  

Pennorna hade alltså celloluidkolv, men fram till 1937 var huven tillverkad i ebonit. Därefter var också den i celluloid. Från och med detta år upphörde också produktionen av samtliga färger utom svart respektive grönt, vilka fortsatte tillverkas fram till 1944. 

Varianter av Pelikan 100

Från och med 1931 tillverkades Pelikan 100 också med hel- eller halvtäckande overlays i solitt guld respektive gulddoublé, men företaget framställde också en mycket påkostad modell, Toledo, som hade ett utskuret pelikanmotiv i guld på silverbotten på kolven och ett pelikanprytt clips. Pelikan 100-serien sålde bra i Tyskland, men blev också en exportsuccé, såväl i andra delar av Europa som i Sydamerika.

1937 introducerades 100N-modellen som var något mer strömlinjeformad än föregångaren. 100N fanns i en helsvart modell samt med svart huv och olika randiga och marmorerade kolvar i grått och  grönt. Dessutom fanns de i ett stort antal färgglada sköldpadds- och ödlemönstrade varianter samt med overlays i guld, inkluderat Toledon. Flera av dessa hade huvar i andra färger än svart.

I andra världskrigets slutskede, 1944, upphörde Pelikans tillverkning i Tyskland helt, men produktionen hade påverkats radikalt redan långt tidigare. På grund av statliga restriktioner ersattes guldstiften 1938-1940 med stift i palladium och därefter 1939-1949 med ett krom-nickelpläterat stålstift. 100N fasades slutligen ut 1954.

Från och med 1932 producerade Pelikan en betydligt billigare modell som hette Rappen som endast fanns i svart. Det var från början en bulb-filler, inte en piston-filler. I Tyskland slutade den tillverkas redan 1936, men Rappenpennor såldes i viss utsträckning i andra länder fram till krigsslutet, men då som piston-filler.

1936 introducerade företaget istället i ny budgetpenna i Tyskland: Ibis. I likhet med andra Pelikanpennor, var den en piston-filler. Den fanns såväl i en svart standardvariant som med olika marmorerade mönster (åtminstone grön, röd och grå). Modellen, då benämnd Ibis 130, fortsatte tillverkas efter kriget, från 1949 till 1954 (och för export i viss mån ända till 1956). Efterkrigsmodellen tillverkades endast i svart.

Varianter av Pelikan 100N, 1930- och 1940-talet.

Pelikan 101 Ödlemönstrad, 1938 och Pelikan 101, sköldpaddsmönstrad, 1937.

Pelikans verksamhet återuppstod snart efter krigsslutet. Först, omkring 1948, fortsatte man tillverka 100N, men 1950 introducerades en ny, mycket populär modell: 400. Den hade, till skillnad från de tidigare modellerna, ett pelikannäbbsformat clips och tillverkades bland annat i svarta och grön- och svartrandiga varianter, men också med sköldpaddsfärgad kolv och mörkbrun huv.

Varianter på temat kom med den kortlivade 400N från 1956 och med 400NN som producerades från och med 1957. Det var endast smärre formmässiga skillnader mellan dessa tre modeller. Vid sidan av de dyrare pennorna tillverkade Pelikan enklare modeller som 120 och 140, liksom, från 1959, en serie med utpräglade skolpennor: Pelikano.

Varianter av Pelikan 400, tidigt 1950-tal

Pelikan Ibis 130, tidigt 1950-tal.

Pelikan 140, 1950-talet.

Pelikan 120 (Skyltpenna/Dummy)

I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet introducerade Pelikan vid sidan av 400NN en modell som hade en helt annan design: P1. Den hade i och för sig en klassisk pistongmekanism, men företaget patenterade en ny inre bläckledare: “Thermic-Regler.” Den skulle bättre stå emot lufttrycks- och temperaturförändringar. Pennan, som tillverkades mellan 1958 och 1963, var strömlinjeformad, bläckståndet var i form av några cirklar på kolven och den hade ett halvdolt stift, något som låg i tiden. P1-modellen producerades i två huvvarianter: en med huv i gulddoublé (Gold-Rolled) och en med huv i nickel (Silvexa). Bägge varianterna tillverkades i svart, grått, smaragdgrön och rubinröd.

Pelikan P1, slutet av 1950-talet

Den huvudserie som efterträdde P1 var en penna som på många sätt liknade den men hade ett större, vingformat stift. Den hette M/MK. M-varianten var mest lik P1 eftersom den hade metallhuv medan MK hade plasthuv. Under perioden 1968 till 1983 tillverkades de i en mängd modeller och kulörer, men svart och grön var de mest långlivade. Bland modellerna kan man nämna MK10, M20, MK20, M21, M25, M30, MK30, M60, M100 och M480. Många av dessa hade stålstift, men ett antal hade guldstift. Kvalitetsmässigt var det inget större fel på M/MK-serien men de var ganska anonyma.

Pelikan MK 20

I början av 1980-talet började Pelikan för första gången sedan mitten av 1960-talet tillverka högklassiga pennor i ett högre prisskikt. Man gick tillbaka till sina klassiska randiga modeller med guldstift av hög kvalitet; pennor som designmässigt mer liknade Pelikan 400 än 400NN. Den första av dessa nya varianter på temat var M400 (1982-). Sedan kom de större modellerna M600 (1985-), M800 (1987-) och M1000 (1997-). Den senare är en mycket stor penna: 146 mm lång, med en omkrets på 14 mm och ett jättelikt stift.

1997 genomgick samtliga dessa modeller en designförändring som gör att de pennor som tillverkades före detta år brukar benämnas “Old Style.” Standardutbudet i denna så kallade Souverän-serie innehåller svarta respektive randiga pennor i grönt, blått och rött, men en mängd andra färgkombinationer har producerats under längre eller kortare perioder. Pelikan återetablerade också det klassiska guldutsmyckade flaggskeppet Toledo i två storlekar: M700 (1985-) och M900 (1991-).

Pennor som också höll hög kvalitet, men var billigare och enklare var M100 (1985-1999), M150 (1983-), 481/M200/M250 (1983-) samt M300 (1998-). En del av dessa modeller, som går under det gemensamma namnet Classic. har stålstift medan andra har guldstift. I synnerhet M200-modellerna har givits ut i många olika färgsättningar även om pennor i svart och blåmarmorerat har funnits med sedan början.

Idag producerar Pelikan framförallt högkvalitativa pennor i de högre prisskikten, inkluderat många specialutgåvor och limited editions, även om också Pelikanoserien finns kvar.

Tre bra webbkällor till kunskap om Pelikanmodeller är: www.pelikan-collectibles.com  www.pelikan-guide.com och www.ruettinger-web.de Framförallt om nyare modeller, se också www.thepelikansperch.com. Det finns också en viktig bok om företaget och dess produkter: Jürgen Dittmer & Martin Lehmann, Pelikan Schreibgeräte 1929 – 2004, utgiven 2004. Det finns också en mycket rikt illustrerad bok om Pelikanreklam(produkter): Heinz Rings, Deutsche Werbegeschichte Am Beispiel Günther Wagner-Pelikan, 2015.

Pelikan M400, blå- och svartrandig, 2010-talet.

Pelikan M405 Stresemann, 2010-talet.

Pelikan M400, vit- och sköldpaddsfärgad, 2010-tal.

Pelikan M700 Toledo, omkring 1990.

Pelikan M250, svart, 1980-talets slut med äldre box.

Pelikan M 101N Red Tortoise, 2014.

Lamy

Josef Lamy, tidigare exportchef för Parker, köpte 1930 pennfabriken Orthos i Heidelberg. De första pennorna som han lät tillverka där liknade onekligen Parker Duofold, men Orthos var också tidigt ute med att framställa så kallade combos, alltså pennor som bestod av två halvor, där den ena halvan var en reservoarpenna och den andra en blyertsstiftpenna.

Långt före de flesta andra fabriker göt Orthos pennor i termoplaster och 1948 döptes bolaget om till C. Josef Lamy GmbH och började producera pennor under namnet Lamy. Samtidigt ägde företaget märket Artus och tillverkade också pennor med detta namn.

Men det är pennorna som bär namnet Lamy som onekligen blivit mest kända. Den strömlinjeformade Lamy 27 introducerades 1952. Det är en mycket högkvalitativ penna med en tekniskt avancerat pistongmekanism och en hooded nib, och modellen genomgick flera förändringar under de kommande dryga decenniet. En liknande men billigare modell var Lamy 99.

Lamy 27 m (R), med guldfylld huv, 1954.

Företagets första riktiga succémodell var dock den minimalistiska Lamy 2000. Den utvecklades av industridesignern Gerd Müller 1966 och representerade verkligen något nytt i pennformgivning. Modellen är till dags dato oförändrad och är fortfarande en storsäljare bland kvalitetspennor. Senare kom andra billigare modeller som CP1, Dialog Safari och AL-star, som alla också finns kvar i Lamys sortiment.

Lamy 2000

Italien

Den italienska reservoarpennans historia liknar i många avseenden den franska. De flesta av de stora, kända bolagen startade sin verksamhet kring 1920 och många, framförallt mindre bolag, lades ned under 1950-talet. Under denna period fanns det åtminstone ett femtiotal reservoarpennfabrikanter i landet, antagligen många fler. Idag tillverkar italienska pennproducenter såväl budgetmodeller som mycket kostsamma pennor, inte minst för en exportmarknad.

En Visconti Vertigo i blått och en Visconti Wall Street i rött.

Fram till första världskrigets slut var de reservoarpennor som såldes i Italien framförallt importerade nordamerikanska och tyska modeller, i synnerhet Waterman och Montblanc. En del av dem försågs med mer eller mindre elaborerade guldpläterade overlays, som kvalitetsmässigt översteg de som framställdes på andra håll. Ämnet avhandlas av Maurizio Dansi, Letizia Jacopini och Enzo Verduci i den vackra boken Waterman Safety: The Art of Overlay in Italy (1998). 

Efter första världskriget satte den inhemska italienska pennproduktionen igång på allvar. De tre stora bolagen under perioden 1920–1950 var Aurora, Montegrappa och Omas, som jag kortfattat kommer att avhandla här. Bland andra kvalitetsmärken som var verksamma under perioden kan man nämna Ancora, Columbus, Fendograph, Nettuno och Tibaldi. 

En lättillgänglig källa till kunskap om enskilda italienska märken är www.fountainpen.it som inkluderar artiklar på såväl italienska som engelska. Letizia Jacopinis tvåbandsverk La Storia della Stilografica in Italia 1900-1950/The History of the Italian Fountain Pen 1900-1950 (1999-2000) är oundgänglig. Den detaljerade och vackert illustrerade boken har varit mycket svår att få tag i och mycket kostsam, men nu har författaren glädjande nog gjort den fritt tillgänglig i digital form.

I boken påpekar Jacopini att italiensk pennhistoria är ett svårstuderat ämne, inte minst eftersom flera av de stora pennfabrikerna bombades under andra världskrigets sista år och i förstörelsen försvann också i princip allt arkivmaterial. Dessutom framställde mycket få bolag detaljerade kataloger och patentarkiven är svårarbetade. De som skrivit om äldre italienska pennor har därför framförallt fått utgå från privata samlingar och ett begränsat annonsmaterial.

Ett Fendographset från tidigt 1930-tal.

Många har anklagat de italienska bolagen för att bara ha stulit idéer från nordamerikanska och tyska pennfabrikanter. Enligt Jacopini är det helt klart  att de italienska penntillverkarna, liksom tillverkare på andra håll, tydligt inspirerades av de stora utländska bolagen, men att de ändå vidareutvecklade idéerna och gjorde något eget, framförallt designmässigt, men också tekniskt.

Aurora startades i Turin 1919 som Fabbrica Italiana Penne a Serbatoio Aurora. Grundaren hette Isaia Levi. Liksom övriga tillverkare vid tiden tillverkade bolaget pennor i hårdgummi, men man erbjöd också mycket elaborerade overlays i guld och silver, bland annat mycket välutförda filigranarbeten. Redan i början av 1920-talet var utbudet imponerade. Aurora tillverkade såväl eyedroppers som safeties och lever-fillers i åtskilliga storlekar och i såväl svart ebonit som i ripple.

I slutet av 1920-talet, introducerade Aurora, liksom så många andra tillverkare, också pennor i celluloid. En tidig modell var Duplex, som var tydligt inspirerad av Parker Duofold och producerades i marmorerade mönster i rött, grönt, blått och svart. Därefter kom en serie som hette International; en lever-filler. 1930 introducerades Novum, som tillverkades i såväl en tiokantig som en rund variant i en mängd attraktiva färger och mönster. Den hade en variant på lever-fillern som företaget själv utvecklat.

En känd och eftersökt Auroramodell från tidigt 1930-tal är Topolino, prydd med Musse Pigg. En annan klassisk modell var den ståtliga Etiopia som framförallt framställdes i elfenbensfärgad celluloid. Den uppmärksammade den italienska invasionen av Etiopien 1936.

Aurora Novum

Auroras anläggning i Turin totalförstördes under andra världskriget och man flyttade till stadens utkanter, där en ny fabrik byggdes. 1947 kom företagets nya, bästsäljande variant: 88, som i olika varianter har tillverkats fram till idag. Den hade en mycket välkonstruerad pistongmekanism kopplad till en skruvbar enhet på toppen, tillverkades i termoplast och hade en avsmalnad design, utvecklad av Marcello Nizzoli. Men fram till idag har företaget tillverkat ett stort antal andra modeller i olika prisskikt.

Montegrappa grundades 1912 i Bassano del Grappa i nordöstra Italien av Edwige Hoffman och Heinrich Helm. De tillverkade slutet av 1910-talet såväl eyedroppers som safeties i ebonit och kasein, men också pennor med vackert utsmyckade overlays. Företaget hette under lång tid egentligen inte Montegrappa; det var namnet på en av deras pennserier. Det officiella namnet var Manifattura Pennini Oro per Stilografiche-The Elmo Pen. Först 1947 bytte man namn till Elmo-Montegrappa, vilket senare förkortades till Montegrappa.

1925 köptes bolaget av Alessandro Mazzotto och Domenico Manea och det var under deras ledning som bolaget blev ett av de stora på den italienska marknaden. Det var också de som introducerade Montegrappa som bolagets kvalitetsserie (med toppmodellen Montegrappa Extra) medan Elmo blev en budgetserie.

Montegrappa följde i stort den allmänna utvecklingen på den internationella pennmarknaden. I slutet av 1920-talet kom de första celluloidmodellerna och företaget framställde marmorerade och randiga kvalitetsmodeller i minst ett dussin färgsättningar och mönster i åtminstone tre olika storlekar.  De producerade såväl rundade som facettslipade pennor och hela tiden fortsatte Montegrappa att också framställa högkvalitativa overlays för andra bolag.

En klassisk Montegrappa i celluloid.

En förödande brand i celluloidavdelningen 1946 ledde inte bara till att en stor del av fabriken förstördes utan också arkivet, vilket gör att företagets tidigaste historia är litet känd. Efter katastrofen producerade man dels pennor i guld och silver, dels pennor gjutna i termoplast. I dag är Montegrappa kanske mest känt för sina elaborererade lyxmodeller, inkluderat många limiterade utgåvor.

Omas grundat i Bologna av Armando Simoni hade en något äldre historia, men företaget registrerades under namnet Omas (Officine Meccaniche Armando Simoni) först 1925. De började direkt inrikta sin produktion på pennor i celluloid och hade en ständig teknisk utveckling, med många patent, en del uppenbarligen för avancerade för marknaden.

1925 introducerades Omas Extra som var en flat-top som från början uppvisade stora likheter med Parker Duofold, men 1932 transformerades Omas Extra helt och hållet. De tillverkades dels i en rundad strömlinjeformad version, dels i olika facettslipade varianter. Den kanske mest kända var tolvkantig och salufördes i fyra storlekar och minst ett dussin olika kulörer. Det var en lever-filler.

En Omas Extra och en Omas Extra Lucens med blyertsstiftpenna

1936 kom en annan klassisk penna, Omas Extra Lucens, som var en piston-filler. Den rymde mycket bläck och producerades i facetterade, såväl som rundade modeller och var semitransparent så att användaren skulle kunna se hur mycket bläck som återstod.  Även om företaget anklagades för att härma nordamerikanska modeller som Duofold, Doric och Vacumatic var pennornas kvalitet otroligt hög och färgskalan imponerande.

Till skillnad från många av de andra pennbolaget klarade sig Omas fabrik från andra världskrigets bombingar och 1948 kom modell 361, som var en piston-filler med hooded nib, som kunde roteras så att samma stift både kunde vara hårt och flexibelt. Företaget köptes upp år 2000 och gick i konkurs 2016. Men från och med 2018 tillverkar företaget Ancora också pennor med namnet Omas.

Danmark

Danmark är ett litet land som hade en oproportionerligt stor reservoarpennproduktion från 1930- till 1950-talet. Den danska produktionen av Parker (men också Penol) samt Montblanc är kända exempel. Två andra danska företag, mindre kända bolag, som tillverkade egna pennor var Benzon Trading Company (Big Ben) och Zinklar Zinglersen & Co (Tête Rouge, Dana, Absalon, Mount Everest och ZZ). 

Utöver den inhemska produktionen fanns också en mängd märken som tillverkades utomlands, företrädesvis i Tyskland, men som gavs speciella namn i Danmark. Exempel var Hoover, Miller, Orion, London, Editor och Liberty. 

Danska pennor ur min samling.

Parker/Penol

Dansken Christian Olsen (oftast skrivet Chr. Olsen) blev 1903 den första större distributören av Parker i Europa och hans företag tillverkade Parkerpennor på licens från 1930-talet fram till 1963. Såväl de importerade som de dansktillverkade Parkerpennorna är oftast märkta med företagets logotyp, ett ankare och bokstäverna CO. Under de senare åren märktes de desstom, eller istället, med MID: Made in Denmark.

Efterfrågan på Parkerpennor var större än importen och därför grundade Olsen 1932 det egna bolaget Penol. Pennor var en av de varor som belades med omfattande importrestriktioner.  Penols första modeller var numrerade mellan 1 och 9 och hade i många fall onekligen stora likheter med Parker Duofold. Det var senare också vanligt att delar från Parkerpennor användes i Penolproduktionen och vice versa.

En jademarmorerad Penol No. 3 från 1930-talet.

1936 introducerade Penol sin de Luxeserie. Vid ungefär samma tid kom deras Ambassadorserie (med junior-, special- och seniormodeller) och i sortimentet fanns såväl button-fillers som piston-fillers. Penol lyckades hålla igång produktionen även under den tyska ockupationen 1940–1945 och under en tid producerade företaget också pennor i Stockholm.

Fem Penolpennor från 1940-talet, varav tre Ambassadormodeller

Efter kriget inledde Penol samarbete med det nordamerikanska bolaget Esterbrook och på 1950-talet började företaget i större utsträckning tillverka skolpennor. 1966 upphörde Penol med sin penntillverkning i Danmark.

Ett virtuellt Penolmuseum finns på www.penol.com/historie och det finns också en annan väldigt bra Penolsida som även innehåller information om danska Parker. En monografi om Penol med många illustrationer är Joao P. Martins & Michael Miloro, Penol Pens and Pencils, 2012.

Montblanc

År 1921 blev Alfred Th. Øberg A/S dansk generalagent för Montblanc (Simplo). I samband med den globala ekonomiska krisen och de hårda importrestriktionerna började företaget 1935 tillverka egna reservoarpennor under namnet Montblanc och grundade för detta ändamål ett separat bolag: Nordisk Pen & Pencil Industri A/S.

Även om danska Montblanc naturligtvis hade kopplingar till det tyska moderbolaget var det danska pennutbudet mycket annorlunda. En stor andel av de danska Montblancpennorna var röd-orangea (korallfärgade). Olika grönmarmorerade pennor var också ett vanligt inslag, även om klassiska svarta modeller också stod för en betydande del av produktionen.

De danska Meisterstückmodellerna, som tillverkades mellan 1936 och 1945, hade nummer 20, 25, 30 och 40 och var försedda med en Pushknob-filler, en tysk uppfinning som patenterats 1929. De flesta av dessa pennmodeller var rundade, men under en period tillverkades 25:an också i en tolvkantig version. Från slutet av 1930-talet till krigsslutet framställdes något enklare danska Montblancpennor med nummer 2, 4 och 6, vilka försågs med en button-filler, och under 1940- och första halvan av 1950-talet fanns också en 220- och en 240-serie som hade button– respektive piston-filler. 

Montblanc 224 i korallrött, 1940-talet.

Under 1950-talet framställdes två mer strömlinjeformade penntyper: 200- och 210-serierna. De tillverkades endast i svart och korallrött. 210-serien överlevde fram till dess att den danska Montblancproduktionen lades ned 1964. Alla danska Montblancpennor tillverkades i celluloid även sedan de tyska fabrikerna gått över till plastic resin kring 1950. Något av ett undantag var Montblanc De Luxe 275 som tillverkades mellan 1955 och 1964. Den hade i och för sig en kolv i svart celluloid, men var försedd med en guldfylld metallhuv.

En oundgänglig studie om danska Montblanc kom 2013: Claus Holten & Poul Lund, Montblanc in Denmark 1914–1992: The Untold Story. Den innehåller också grundläggande uppgifter om Montblancs danska konkurrenter, alltså andra pennbolag och -distributörer.

Japan

Japan har sedan 1910- och 1920-talet haft en omfattande produktion av reservoarpennor, såväl enklare standardmodeller som mycket exklusivare pennor täckta med lackarbeten. Det finns många typer av lackarbeten från enklare enfärgade till Maki-e, som ofta har mycket elaborerade motiv med gulddetaljer. Även om det finns och har funnits flera bolag och enskilda hantverkare som framställt pennor är det framförallt tre bolag som dominerat marknaden. De har också varit inriktade på exportmarknaden på ett helt annat sätt än de övriga. Dessa är Pilot, Platinum och Sailor.

Pilot

Ryosuki Namiki föddes 1880 och började redan i 25-årsåldern utveckla skrivredskap. 1915 startade han ett bolag, som var inriktat på att framställa guldstift och han använde sig av spetsar som bestod av iridium, osmium och rutenium. Företaget hette Namiki och 1918 startade han och en vän (och finansiär) tillverkningen av dip pens som gavs namnet Pilot. Från mitten av 1920-talet inledde de produktionen av reservoarpennor i ebonit som var täckta med metall- och lackarbeten, inkluderat mer elaborerade Maki-e-modeller. De använde sig uteslutande av naturlack, som tillverkades av sav från urushi-trädet. Resultatet blev en mycket hållbar yta och en produkt som också attraherade utländska köpare.

1926 kunde Namiki öppna filialer i New York, London, Shanghai och Singapore. I London fick företaget kontakt med tobaks- och pipproducenten Alfred H. Dunhill och från och med 1930 tillverkades pennor med lackarbeten i Japan under namnet Dunhill-Namiki. De var avsedda för den europeiska men också den nordamerikanska marknaden. De större modellerna hade intrikata Maki-e-utsmyckningar som framförallt föreställde växter och djur.

Men Namiki tillverkade också enklare pennmodeller i celluloid från och med slutet av 1920-talet, då också nordamerikanska och europeiska bolag började använda material. De såldes under namnet Pilot och 1938 bytte hela företaget namn till Pilot Fountain Pen Company. Andra världskriget innebar en drastisk minskning av produktionen, bland annat på grund av importrestriktioner, och även exporten till andra delar av Asien upphörde i princip. Dessutom upphörde samarbetet med Dunhill.

Krigsslutet innebar att Pilots produktionen på nytt blev betydligt större och försäljningen på såväl den inhemska som internationella marknaden stärktes. Även samarbetet med Dunhill återupptogs. Fortfarande tillverkade bolaget såväl pennor i celluloid och andra hårdplaster som med lackarbeten. I början av 1950-talet var bästsäljaren modellen 53R-T. Den var försedd med en lever-filler och tillverkades endast i svart. En efterföljare var Super 100, 200 och 300 som hade nagelformade stift i ett mycket stort antal bredder.

En mer revolutionerande modell, som fortfarande säljs, kom 1963: Pilot Capless. Den var försedd med ett stift som kunde fällas in och ut ur pennkroppen (twist-retractable) och hade, som namnet antyder, ingen huv. Även om Capless till en början var en succé drabbades Pilot av allvarliga ekonomiska problem alldeles i slutet av 60-talet, men en bit in på 1970-talet utvecklade bolaget metallpennor med vackra etsade mönster, framförallt växter som blev populära. Idag är Pilot ett mycket populärt märke och förutom mycket billiga pennor tillverkar företaget serier som Capless och olika versioner av Heritage, liksom Maki-e och andra Urushipennor under namnet Pilot-Namiki.

Pilot Namiki Emperor Gold Fish. Bildkälla: http://www.namiki-com

Pilot Capless. Bildkälla: http://www.pilotpen.eu

Platinum

1924 öppnade pennhandlaren Syunichi Nakata företaget Nakaya Seisakushi i Tokyo. Namnet ändrades snart till Platinum Pen Company. De sålde inledningsvis pennor på postorder och för export till andra asiatiska länder. Exportpennorna benämndes 555 för att inte blandas samman med det brittiska bolaget Platignum. I mitten av 1930-talet började också Plantinum tillverka urushipennor, bland annat med pärlemorinläggningar men också elaborerade avbildningar av berg, djur och växter. Flera mycket skickliga konstnärer knöts till firman och själva pennorna tillverkades såväl i ebonit som bambu och var antingen eyedroppers eller lever-fillers.

Liksom var fallet med Pilot upphörde Platinums tillverkning i stort sett under andra världskriget, men direkt efter krigsslutet började bolaget tillverka A-SI som påminde om Parker 51. Liksom den var modellen strömlinjeformad och hade en hooded nib, men snart kom kulspetspennor att stå för en allt större del av intäkterna. Samtidigt fortsatte Platinum utvecklingen av nya reservoarpennor, bland annat Honest 60, som var en avsedd för bläckpatroner.

Under hela denna period tillverkade också Platinum högklassiga lackarbeten men också pennor som var täckta med skinn från padda, orm, ödla, krokodil och haj. 1978 introducerades en mycket viktig modell, #3776, som fortfarande är företagets mest populära penna. Den har framställts i mängder av olika utföranden.

Platinum # 3776 Century Celluloid Jade. Bildkälla: http://www.penstore.se

Sailor

1911 startade Kyugoro Sakata i Kure, Nagasakiprovinsen bolaget Sakata Seisakusyo Company som producerade pennor med namnet Sailor. Allt arbete gjordes för hand och ungefär 300 personer var anställda i fabriken. De flesta av de tidiga pennorna var i Black Chased Hard Rubber, men i mitten av 20-talet kom de första modellerna i celluloid, framförallt i rödfärgad korall och jadegrönt.

Också på 30-talet följde man utvecklingen i Förenta staterna och pennorna blev mer strömlinjeformade och därefter facetterade samtidigt som färgskalan breddades till bland annat orange, gul, grön och röd. Och liksom Namiki tillverkade man också lackprydda pennor, såväl enkla som exklusiva modeller.

Under Andra världskriget tillverkade Sailor endast enkla pennor för den inhemska marknaden, men efter krigsslutet började man åter med celluloidpennor, men istället för lever-fillers använde man sig nu av aerometric-fillers. Många av modellerna försågs med metallhuv. På 70-talet började Sailor producera de kanske bästa stiften på den japanska marknaden och några av de bästa globalt sett. De tillverkades i 23 karats guld.

Liksom andra bolag tillhandahöll Sailor såväl enklare pennor som exklusiva Maki-e-modeller, framställda av mycket skickliga konstnärer i en mängd utföranden. Idag är 1911 och Professional Gear populära högklassiga pennor och Sailor har fortfarande också en stort utbud av Maki-e-modeller.

Sailor 1911. Bildkälla: http://www.sailorpen.co.uk

En bra och vacker introduktion till japanska pennor är Andreas Lambrou & Masamichi Sunami, Fountain Pens of Japan, 2012.

FORTSÄTT TILL SIDAN 4: SVENSKA PENNOR