Introduktion till reservoarpennor

Nordamerikanska pennor

Europeiska och japanska pennor

Svenska pennor

Pennannonser 1900–1960

Pennaspergiler

Litteraturtips och pennlänkar

Den moderna reservoarpennan uppfanns i Förenta staterna 1883/1884, även om detta är en sanning med modifikation (se del I). Men det är onekligen så att landet under lång tid var ledande i utvecklingen av nya material, designer och tekniker. Flera av de stora företagen hade dessutom mer eller mindre självständig produktion i andra länder, framförallt i Kanada, Storbritannien och Frankrike.

Under första halvan av 1900-talet var det fyra eller fem bolag som dominerade pennmarknaden i Förenta staterna: Waterman (grundat 1884), Parker (1888), Conklin (1898), Sheaffer (1908) och Wahl-Eversharp (1917). Ibland ser man uttrycket The Big Five eller The Big Four, eftersom Wahl-Evershap med tiden skulle ta Conklins plats. Här kommer jag att ta upp alla fem,. Merparten av de fotograferade pennorna ingår i min egen samling. Speciellt mycket plats ges åt Watermans produktion före år 1930, som är ett av mina specialsamlarområden.

Men de fem bolagen–Waterman, Parker, Sheaffer, Wahl-Eversharp och Conklin– var naturligtvis inte de enda på marknaden. Det fanns mängder av andra stora och små bolag i Förenta staterna som tillverkade pennor av mycket skiftande kvalitet. En del hade egen produktutveckling och självständig design; andra härmade mest de stora bolagens produkter eller monterade pennor med delar som tillverkades på andra håll.

Ska man nämna ett antal nordamerikanska penntillverkare som inte var så stora och/eller långvariga som de allra största, men som ändå tillverkade mycket bra pennor, kan följande märken inkluderas: John Holland, Paul E. Wirt, A.A. Waterman, Crocker, Moore, LeBoeuf, Aikin Lambert, Carter, Chilton , Diamond Point och Mabie Todd. Kvalitets- och designmässigt är flera av dessa märken minst lika framstående som de som brukar räknas för First Tier. Jag tar upp Mabie Todd i del III om europeiska pennor, eftersom den engelska tillverkningen snabbt blev betydligt mer omfattande och dessutom mycket långvarigare.

Moore’s Non-Leakable Pen, ca. 1903

Eagle Glass Cartridge Pen, ca. 1895. Den första pennmodellen som använde bläckpatroner.

Third Tier, då? I Nordamerika, liksom i Europa, fanns det också en stor mängd tillverkare av mycket billiga pennor, ibland av tveksam kvalitet. För Förenta staternas del kan man nämna bolag som J. Harris & Son (Majestic, Ambassador), Welty (senare Evans), Frank Spors, Arnold och Wearever Ett annat bolag som tillverkade stora kvantiteter till relativt billiga priser och hade ett mycket imponerande urval av stift var Esterbrook, vars J- och SJ serier var storsäljare kring mitten av 1900-talet. De är absolut inga dåliga pennor och populära bland samlare.

Waterman

Det är alltså Lewis E. Waterman (1837–1901) som brukar kallas den moderna reservoarpennans uppfinnare. Hans grundläggande patent, vilket framförallt utmärkte sig med en bläckledare som på ett effektivt sätt utnyttjade kapillärkraften, lämnades in 1883 och godkändes året därpå. I samband med detta grundade han L.E. Waterman Company (eller The Ideal Pen Company) i New York och samlingsbeteckningen för företagets pennor blev Waterman’s Ideal Fountain Pens.

En del av företagets marknadsföringsstrategier genom åren var att konstruera en ganska enkel framgångshistoria, och texterna om L.E. Waterman var ofta lätt hagiografiska och innehöll helt enkelt många osanna eller åtminstone förskönande uppgifter. Framförallt gäller det berättelsen om att hans idé skulle ha kommit som en plötslig snilleblixt efter att han som försäkringsagent fick uppleva att en penna som han lånade ut till en klient läckte så förfärligt att kontraktet förstördes helt och att denne då valde att teckna sin försäkring hos ett annat bolag.

Bläckplumpshistorien blev själva fundamentet i bolagets historieskrivning. Den implicerade också att Waterman hade gått direkt från försäkringsbranchen till pennbranschen. Men det var mycket mer komplicerat, och intressant, än så. Även om hans väg till penntillverkning var ovanligt krokig hade många av pennpionjärerna en brokig yrkesbakgrund.

Det är först under de senaste decenniet som ett par pennforskare har försökt sammanställa en kritisk biografi över Waterman; det har inte varit en enkel uppgift.  En mycket ambitiös studie är George Rimakis and Daniel Kirchheimers långa artikel “Blotting out the Truth”  (2014/2017). Den kan kompletteras med två artiklar av David Nishimura: “Long Strange Trip” och “Unhappy Medium” I och med dessa texter kan vi få en mycket mer sanningsenlig historia, som dessutom är mycket fascinerande.

Lewis Edson Waterman föddes i Decatur, New York 1837. Som femtonåring arbetade han som snickare, men också som lärare, bland annat i stenografi. Sedan verkade han under många år som försäkringsagent: från mitten av 1860-talet till 1877, men med några års uppehåll kring 1870. I försäkringsbranschen var han verksam på ett flertal håll i landet. Det är delvis därför som det är svårt att rekonstruera hans biografi.

I slutet av 1860-talet bodde han i Boston tillsammans med sin familj och både han och hustrun Sarah Ann var mycket intresserade av spiritualism. Hon var ett populärt medium, men runt 1870 lämnade L.E. Waterman både spiritualismen och familjen och flyttade till New York. Där studerade han frenologi, som han betraktade som en central vetenskap, och han undervisade också i ämnet. Samtidigt sålde han träningsutrustning för ett företag innan han återigen tog arbete som försäkringsagent.  Intresset för frenologi behöll han dock under återstoden av sitt liv.

Under fem år, mellan 1877 och 1882, bytte Waterman bana igen och blev redaktör för två järnvägstidskrifter. En mycket kort tid före uppfinningen av bläckledaren arbetade han som säljare för major Frank Hollands pennhandel i New York, som han snart tog över. Holland tillverkade pennor som till det yttre var mycket lika dem som Waterman senare blev känd för, men det var alltså bläckledaren som gjorde Watermans penna nydanande.

Att Watermans bolag snabbt blev en stor aktör berodde på produkternas kvalitet, men inte minst på att företaget satsade mycket pengar på marknadsföring, i form av annonser i dagspress och tidskrifter, men också i form av olika reklamprodukter. Namnet Waterman blev helt enkelt snabbt välkänt. För att få en uppfattning om tillväxten kan man nämna att Waterman under hela 1884 sålde 200 pennor men när grundaren dog 1901 tillverkade företaget omkring 1000 pennor per dag. Under de kommande decennierna blev Waterman emellertid ett riktigt stort bolag; det största i Förenta staterna under perioder. 1910 tillverkade de över en miljon pennor och 1921 låg årsproduktionen på hela 10 miljoner.

Trots att Waterman är ett så viktigt bolag finns det egentligen bara en enda större monografi på engelska: Max Davis & Gary Lehrers Waterman Past and Present: The First Six Decades (2008). Det är en vacker och rikt illustrerad bok, men den innehåller inte så mycket företags- eller pennhistorik. På franska finns André Moras Waterman: 125 ans d’expérience (2008). Den innehåller ett fantastiskt bildmaterial, men väldigt litet text. Uppgifter om företagets historia och produkter finns dock också i många mer allmänna pennhistoriska verk.

Viktiga källor till kunskap om Watermans tidiga produktion och dessutveckling finns i företagets kataloger, många a vilka har digitaliserats. Speciellt viktiga och detaljerade är katalogerna från ca. 1891, 1897, 1902, 1908, 1918 och 1925. För en sammanställning av samtliga modeller i dessa kataloger, se detta dokument.

Watermanannons från 1884

Från början var alla Watermanpennor tillverkade i svart vulkaniserat gummi (BHR), men redan på 1890-talet gjordes pennor i en röd-svart (mottled; RMHR) blandning, och 1906 eller möjligen 1907 kom en klart rödfärgad modell, kallad Cardinal. Men Watermans producerade också en mängd pennor med utsmyckningar i metall (mountings), såväl band som överdrag av sterlingsilver eller guld (oftast bara guldfyllning): overlays. Redan 1905 introducerade bolaget en clips (cap-clip), i såväl nickel som silver, guldplätering och solitt guld, som från början såldes separat separat.

Watermans tidigaste Idealpennor var raka enkla eyedroppers i svart ebonit. Modellnamnet bestod av en siffra med utgångspunkt i stiftets och pennans storlek, från 1 till 6. Redan i 1890 års katalog fanns denna Regular Straight Holder i fem olika varianter: plain, chased barrel/plain cap, chased barrel with narrow gold bands, hexagonal barrel and cap samt plain mottled.

En variant med mer strömlinjeformad section (“without knurls and shoulders”) som introducerades kring 1897 och levde kvar i trettio år, numrerades med två siffror: från 12 till 18, men det fanns också en gigantisk modell 20 som hade ett #10-stift. Dessutom fanns en knappt 5 centimeter lång penna som benämndes 00, men den var en reklamprodukt: “världens minsta penna”.

I början av år 1901 gick Watermans patent på den tidiga bläckledaren (“fissure feed”) ut och i samband med ett patentbråk med Parker introducerade bolaget sin bredare, så kallade spoon feed, som levde kvar länge. Den tillverkades i ebonit. Att en penna har den äldre, smalare bläckledaren är alltså ett tecken på att en Watermanpenna är mycket gammal, vilket i detta sammanhang betyder före 1902. Då hade heller inte den senare så berömda jordglobslogotypen. Bevarade pennor från tiden före sekelskiftet är mycket ovanliga, i synnerhet 1880-talspennor, och den äldsta kända bevarade Watermanpennan är tillverkad innan patentet 1884 godkänts.

För mer detaljer, se min artikel “Watermans tidiga pennproduktion (1883-1901)“

Waterman 2 BHR, ca. 1900.

Waterman 13, c. 1900

Waterman 12, BCHR, eyedropper, 1913.

Waterman 12 BMHR med originalbox och pipett, ca. 1910.

Waterman 15 RMHR, 1910-tal.

Waterman 13, 1910-talet.

Redan från och med 1890-talet blev Watermans sortiment betydligt mer differentierat och inkluderade alltfler pennor med guld- och silverutsmyckningar. En del hade bara smala eller bredare släta eller graverade ringar i solitt guld eller guldblandningar. Andra hade outsmyckad huv medan kolven var försedd med guld- eller silverprydnader: half-covered. Åter andra var full-covered; också huven var guld- eller silverprydd på dessa modeller. Silverprydnaderna kunde antingen vara i rent silver (fine silver, 99,9%) eller sterlingsilver (92,5%).

Watermanmankatalogen 1897 innehåller förutom olika typer av band i guld (gold-mounted) också halv- och heltäckta overlays i mönster som Plain, Cable Plain, Barleycorn och Twist. I 1902-års katalog tillkommer mönster som Fluted, Cable Chased, Patched och Golpheresque.

För Watermansamlare är företagets katalog från 1908 en guldgruva (liksom de senare katalogerna från 1918 och 1925). Det var den utan tvekan mest omfattande och detaljerade dittills (över 80 sidor) och den har noggranna avbildningar av modeller och olika typer av utsmyckningar.

Det gjordes fortfarande en grundläggande distinktion mellan straight cap holders, numrerade mellan 2 och 6 och cone caps, numrerade 12-18.

I 1908 års katalog ingick alltså även många overlays, till exempel varianter på modell 402 respektive 404 som var helt täckt i sterlingsilver (liksom guldpläterade 0502 och 0504 respektive 502 och 504 i solitt guld) som kunde vara antingen släta (plain) eller med mönster som Barleycorn, Puritan, Golph, Chased, Indian Scroll, Heavy Flower, Plain Wreath, Repoussé, Filigree, och Cable Chase.

Även modeller med cone caps och taper caps hade sådana mönster (till exempel 412 och 0512). Modeller som där endast kolven var täckt hade beteckningar som började på 200 eller 300, till exempel 214 i silver och (0)314 i guld). Se David Nishimuras sida för exempel.

Varianter av Waterman 402/404 i 1908 års katalog. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org

Waterman 0502, chased (snail-pattern), gold-filled, c. 1908

Waterman 302, BHR, Barley corn sterling silver overlay, 1907.

Waterman 14 med barley corn-overlay i sterlingsilver med slipad hematit, c. 1908

Waterman 14, BCHR, eydropper, troligen slutet av 1910-talet eller början av 1920-talet.

Waterman 412, BHR, overlay i sterlingsilver, eyedropper, sent 1910-tal.

Waterman 0512 1/2, 1910-tal.

Även om de flesta pennor försågs med koniska eller raka huvar fanns det alltså också modeller med taper caps: långa avsmalnande huvar. Sådana fanns med redan i katologerna på 1890-talet De kunde vara antingen full-covered eller half-covered. I katalogen från 1908 finns åtskilliga varianter.

Dessa modeller benämndes t.ex. 22 (en enklare modell med eller utan guldband), 224 (en half-covered i sterling silver) 424 (en full-covered i sterlingsilver) 0522 (en half-covered guldfylld modell) och 524 (en full-covered modell i solitt guld). Dessutom fanns taper cap-pennor med en pärlemortäckt kolv (Pearl Gold mounted, 622 och 624) Watermans stora sortiment med pennor med metallöverdrag utfördes ibland med twist respektive cable-twist-mönster.

Waterman 25, BCHR, taper cap, omkring 1900

Waterman 24 BCHR, taper cap, ca. 1900.

Waterman 0322 gold filled chased (snail-pattern), c. 1908

I sortimentet fanns också taper cap-modellermycket elaborerade utsmyckningar, till exempel med blomornament, men även en berömd variant av modell 424 med en slingrande orm och en annan med ananasmönster. Färre än tio bevarade exemplar av den mytiska ormpennan är kända och ingen är exakt lik den andra.

En mycket speciell grupp pennor, som finns med i katalogen 1908 under rubriken “Special mountings” var speciella på flera sätt. Förutom att de kunde ha overlays som var annorlunda kunde huvens topp vara försedd med en slipad “blodsten”, också känd som heliotrop, en sten som kunde vara helt röd, men också svart med röda prickar (“bloddroppar”) eller till och med grönaktig. De är mycket ovanliga idag och var mycket kostsamma på sin tid. Den allra dyraste var en diamantprydd guldpenna som kostade 150 dollar.

En annan variant på eyedropper var speciellt avsedd för att ha i fickan och försågs därför med en skruvbar huv (pocket pen with screw cap). Den hade också en större omkrets och något bredare och kraftigare stift. Modellen numrerades som övriga eyedroppers, alltså 12-16, men med tillägg av förkortningen POC, för pocket. Modellen verkar ha introducerats kring 1913 och finns med i katalogen 1914.

1903 introducerade Waterman sin första egentliga påfyllningsmekanism: en pump filler. Användaren skruvade av blindhättan och där fanns en liten spak som användes för att pumpa in bläck i reservoaren. Modellen blev inte så långlivad och togs bort ur sortimentet senast 1910. Dessa pumpmodeller numrerades som övriga pennor med tillägg av bokstaven P, t.ex. 12P.

Under åren kring 1910 introducerade Waterman flera andra mekanismer. Watermans första safety pen (modell 12S och den kortare VS, senare 42) kom 1907. Den var mycket populär och levde vidare in på 1930-talet och blev också en exportsuccé, inte minst i Frankrike och Italien. 

En sleeve filler kom 1910. Den fylldes på genom att man tryckte in en pressure bar som fanns på utsidan av pennan mot en bläcksäck som fanns inuti kolven. En sådan penna var 12SF. En annan kortlivad mekanism som introducerades ett par år in på 1910-talet var coin fillern. Där trycktes bläcksäcken in från utsidan med ett speciellt myntliknande föremål.

En betydligt mer långlivad mekanism introducerades vid ungefär vid samma tid: lever-fillern, en typ av mekanism som först utvecklats av Shaeffer. Watermans första lever filler började säljas 1913, och förbättrades strax därefter. Från början numrerades den som övriga pennor men med suffixet PSF, t.ex. 12 PSF, vilken från och med nummerreformen 1917 skulle betecknas 52. Under de kommande fyrtio åren var lever fillern den absolut vanligaste av företagets påfyllningsmekanismer. De första två decennierna existerade den dock sida vid sida med safety-pens och i viss mån även eyedroppers.

Waterman 16 POC, c. 1915.

 

Waterman 112, Pump-filler, BCHR, omkring 1905

Waterman 14 SF (Sleeve-Filler), omkring 1910.

Watermans patent på en “Presser-Bar-Actuating Lever for Self-Filling Fountain-Pens” 1914/1916

Waterman 0512 1/2 VP SF (lever-filler) Etched, ca. 1917.

Waterman 12 VP SF (lever-filler), ca. 1917

I Watermankatalogen 1918, där det nya numreringssystemet introducerades, betecknas standardmodellerna 12-18 (eyedropper, regular type, samma nummer som tidigare), 42-48 (safety-type, tidigare 12 S, osv.), 52-58 (lever-filler, self-filling type, tidigare 12 SF osv) samt 72-76 (pocket type, tidigare 12 POC, osv).

Det första talet i det nya systemet angav alltså typen av mekanism eller penntyp medan det andra angav stiftets, och pennans, storlek. Detta var ett numreringssystem som fanns kvar till omkring 1930. Dessutom fanns det något smäckrare modeller, Secretary Pens, som betecknades 12 1/2, 42 1/2 respektive 52 1/2.

Detta system utvecklades vidare. Modeller med silver- och guldöverdrag utgick från dessa två siffror, men hade en siffra i hundratalspositionen och ibland också en i tusentalspositionen. En Waterman 52 med solitt guldöverdrag blev till exempel 552 medan en med guldfyllt överdrag hette 0552. En något smalare variant av modellen hette 0552 1/2 och en mycket mindre kallades 0552 1/2 V, där V stod för vest pocket. Samma modeller med överdrag i sterlingsilver hette 452, 452 1/2 respektive 452 1/2 V. För mer information, se David Nishimuras specialsida.

      Lever-fillermodeller med Sterling Silver Overlays från Watermans katalog 1917. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library/waterman

För att i någon mån ta upp kampen med de andra pennbolagen, och i synnerhet det snabbt växande Parker, utvecklade Waterman från slutet av 1920-talet också pennor (modell 94) med olika ovanligt färgade, vågiga gummiblandningar (ripple), t.ex. rose-yellow, blue-green och olive. Under dessa år utökade Waterman också sitt stiftsortiment betydligt. De inkluderade såväl en mängd olika stiftbredder som skilda grader av flexibilitet, men företgaet erbjöd också specialslipningar, till exempel stift avsedda för vänsterhänta. Sammantaget handlade det om ett hundratal olika varianter.

Den omfångsrika Watermankatalogen från 1925 visar ett stort spektrum av pennor, såväl safety pens som lever-fillers och dessutom flera olika guld- och silveröverdrag. Overlay-pennorna i grundsortimentet hade mönsternamnen Hand-Engraved Vine, Filigree (Basked Weave), Gothic, Sheraton och Pansy Panel. Men det fanns också andra oyerlay-mönster som inte fanns med i katalogen, t.ex. Barley, Barley Wreath, Oriental, Fluted, Line and Dot, Night and Day och Toledo. Variantionsmöjligheterna var alltså närmast oändliga.

Därutöver tillverkade franska och i synnerhet italienska juvelerare guld- och silver-overlays för respektive land. Speciellt de italienska varianterna av safety pens (modell 42) är oräkneliga och inte sällan mycket fantasifullt och skickligt utförda, inkluderat oerhört elaborerade filigranarbeten.

Ett urval av olika Waterman 42- och 52-modeller, 1920- och 1930-talet

Waterman 52, BCHR, 1920-talet.

Waterman 0552, BHR med Basket Weave Gold Filled Overlay, Lever-filler med tillhörande blyertstiftpenna och originalbox, omkring 1925

Waterman 0552, BHR, Pansy Panel Gold-Filled Overlay, Lever-filler med tillhörande blyertsstiftpenna och originalbox, omkring 1925.

Waterman 0552, BHR, Sheraton Gold-Filled Overlay, lever-filler, ca. 1925

                  Waterman 452, BHR, med Basket Weave Sterling Silver Overlay, Lever-filler, mitten av 1920-talet

Waterman 54 med fransktillverkad overlay i sterlingsilver och accomodation clip, 1920-talet.

Waterman 456 Gothic Pattern, 1920-talet

Waterman 0552 1/2 LEC Gothic Pattern, 1920-tal

Waterman 52 1/2V, RMHR, med franskt hägerclips, 1920-tal

Waterman 52 RMHR med bred guldring i 9 karat, 1920-talet.

                Waterman 42 1/2 V, BHR ,Safety Pen med fransktillverkad Sterling Silver Overlay (“Fluted”), 1920-tal.

Waterman 452 1/2V BHR med sterling Hand-Engraved Vine Overlay, 1920-talet

Waterman 55, set i Cardinal Red, omkring 1925

Waterman 7, RRHR, “yellow nib”, cirka 1927

Waterman 94, set i Olive Ripple, 1928-1930

Vid mitten av 1920-talet hade såväl Parker som Sheaffer, Wahl-Eversharp och Conklin börjat producera pennor i plastmaterial och kunde därigenom visa upp en helt annan färgskala. Waterman hade alltså i någon mån hamnat i bakvattnet.

1929 introducerade företaget slutligen sin Patrician-modell i celluloid, den närmast ultimata Art Deco-pennan. Den var på intet sätt tekniskt nydanande, men det var en penna som var mycket arbetskrävande att tillverka och som därför producerades i relativt små volymer: en flaggskeppsmodell. Patrician är estetiskt mycket tilltalande och tillverkades i sex kulörer: Moss-Agate, Onyx, Nacre, Turquoise, Jet Black och Emerald. Den svarta modellen tillverkades också i ebonit.

Patricianmodellerna från Watermans katalog 1933. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library

I början av 1900-talet hade Waterman varit den enda riktigt stora aktören på reservoarpennmarknaden i Förenta staterna. 1930 var man en av de fyra stora, men Waterman började betraktas som gammaldags och förlorade snabbt marknadsandelar till Parker, Sheaffer och Wahl-Eversharp, som hade en snabbare produktutveckling.

Patrician slog dock inte så stort på sin tid. Priset var högt– 10 dollar–och modellen fasades ut från och med 1935 även om en något modifierad modell verkar ha sålts in på 1940-talet. Den är desto mer eftertraktad bland samlare idag och mycket kostsam, framförallt om färgen är välbevarad.

Waterman Patrician i Nacre (Black and Pearl), tidigt 1930-tal

Vid sidan om sin lyxserie, Patrician, introducerade Waterman 1931 en betydligt mindre modell, Lady Patricia, som fanns i ett flertal färger, åtminstone Onyx, Persian (en ljus kulör med mönster i bland annat grönt och brunt), Red & Black, Jet Black, Turquoise, Nacre och Emerald. Förutom att färgskalan delvis överlappade var det en mycket annorlunda penna, som bland annat hade ett mycket kort clips. Utöver standardfärgerna tillverkades Lady Patricia också med olika overlays i guld och silver.

Lady Patricia i Moss-Agate, Kanada, cirka 1932.

Waterman tillverkade också andra pennor än Patrician och Lady Patricia i början av 1930-talet. En sådan var “The Number Seven”, som gick på sju dollar. Det var en ganska stor penna, ungefär som en Waterman 55, vilken försågs med en sjua på undersidan av kolven och en färgkod som visade vilken typ av stift pennan var försedd med. Enligt katalogen 1933 fanns sju olika färgkoder (stifttyper) bland annat Pink (flexible fine), Red (standard), Green (rigid) och Yellow (rounded, för vänsterhänta).

The Number Seven i jet black (purple nib)

Sammanlagt verkar det ha funnits nio eller tio olika färgkoder, därom tvista experterna. No. 7 tillverkade också i ebonit med ripple-mönster, som försågs med ringar som korresponderade till färgkoderna. En något mindre penna “The Number Five” hade enligt katalogen 1933 samma färgkodssystem. Mer färgglada och något billigare pennor i samma katalog var No. 94, No. 92 och No. 92V

The Ninety-Four från Watermans katalog 1933. Bildkälla:  www.pencollectorsofamerica.org/reference-library

Även om Waterman producerade många bra pennmodeller på 1930-talet blev ingen av dem en lika stor succé som de tidiga produkterna. Efter att Patrician och Lady Patricia fasats ut vid mitten av 1930-talet inriktades Watermans produktion fram till decenniets slut bland annat på ett flertal modeller som kollektivt kan benämnas Ink-Vue. Utvecklingen är en ganska komplicerad historia.

1935 eller 1936 kom Watermans första Ink-Vuemodell. Den hade en speciell hävarmsmekanism, double action lever, som i själva verket var ett slags bulb-filler. Pennan marknadsfördes bland annat med argumentet att den rymde mer bläck än liknande pennor; ett argument som också Parker använde för att sälja sin nya Vacumaticmodell. Den var också delvis transparent så att användaren kunde se hur mycket bläck som återstod i pennan, därav namnet Ink-Vue. Färgskalan var inledningsvis begränsad. Först kom de randiga Emerald-Ray och Silver-Ray, men snart därefter kom en Deluxeversion som också fanns i Copper-Ray och en enfärgad i Jet Black.

Waterman Ink-Vue Deluxe i Emerald-Ray, omkring 1937

1936 introducerades också en Lady Patricia som Ink-Vue, en mindre modell, med mönsternamnen Sunset, Mist och Black-Lace och slutligen, 1938, kom ytterligare en Ink-Vue-modell, försedd med en annorlunda mekanism, en vacuum-filler. På grund av dess blåaktiga linjer marknadsfördes pennan som Blue Streak och tillverkades i fyra vackra mönster: Russett Brown, Silver Gray, Nile Green och Jet Black. Inte heller Blue Streak blev långvarig; produktionen upphörde redan 1940 eller möjligen något år senare. Ingen av Ink-Vuepennorna verkar ha sålt speciellt bra och Watermans omsättning var vid denna tid lägre än såväl Parkers som Sheaffers, och den var på väg utför.

Under mitten av 1930-talet framställde Waterman även utpräglade budgetpennor med lever-filler, som No. 3, 3V och 32, vilka kostade tre dollar. Vid samma tid tillverkade Waterman också en ny typ av pennor för en europeisk och i huvudsak fransk marknad. De var de första moderna pennorna som använde bläckpatroner (av glas).  Man kan relativt lätt hitta tomma bläckpatroner som kan fyllas på med en kanyl. Penndesignen var i regel sparsmakad; det var enkla raka svarta pennor även om det fanns marmorerade mer färgglada samt något mer luxuösa modeller. Från 1925 hade det franska företaget Jif-Waterman egen penn- och bläckproduktion i Frankrike.

Waterman 32-typ, Glass Cartridge Pen, Förenta staterna för den franska marknaden, omkring 1936.

1938 introducerade Waterman emellertid något helt nytt: en penna som design- och materialmässigt verkligen låg i framkant. Företaget hade kontrakterat industridesignern John Vassos för att hitta ett helt nytt formspråk, något som skulle sätta Waterman på kartan igen. Den nya modellen kallades Hundred Year Pen (även skrivet 100 Year Pen). Namnet hörde ihop med att grundaren L.E. Waterman skulle ha fyllt hundra år 1937, men också att man utlovade hundra års garanti (på stiftet).  Pennan hade en strömlinjeformad design och en transparent, räfflad kolv och den tillverkades i ett nytt hårdplastmaterial: Lucite. Hundred Year Pen tillverkades ursprungligen i tre storlekar och i kulörerna Jet Black, Burgundy Red, Forest Green och Navy Blue.

På grund av krigsrestriktioner tvingades Waterman 1941 upphöra med produktionen av pennor i Lucite och fick använda celluloid istället. I detta fall var det förödande eftersom den celluloid som användes visade sig vara särdeles känslig för tidens tand; många har drabbats av svår kristallisering. Den nya versionen av 100 Year Pen framställdes i svart och mörkt rödbrunt (Maroon) och något senare även i grönt och blått. Designen var betydligt mer konventionell än den tidigare versionens. På vissa modeller var den nedersta delen av kolven genomskinlig och antingen bärnstens-, glas- eller grönfärgad. Dessa transparenta nederdelar har i de allra flesta fall missfärgats ordentligt eller brutits sönder. Om de är välbevarade har dessa delar med stor säkerhet nytillverkats. Den nya versionen av 100 Year Pen hade antagligen fasats ut helt vid krigsslutet.

Waterman Hundred Year Pen, tidigt 1940-tal.

Under 1940-talet producerade Waterman också pennset i elfenbensvitt avsedda för läkare och sjuksköterskor som förutom reservoarpenna och blyertsstiftpenna också innehöll ett pennskal med termometer. Andra modeller var speciellt inriktade på försvarsmakten och prästerskapet. De senare var helt enkelt svarta pennor prydda med ett kors.

Parker ’51’ introducerades 1941 och blev snabbt en stor succé. Den hade ett litet inkapslat stift (hooded nib) och flera andra bolag tillverkade liknande modeller. Watermans variant, serien Taperite, började säljas 1945. Stiftet var inte inkapslat men det var smalt och litet, samtidigt som det hade mycket goda skrivegenskaper. Och till skillnad från Parker ’51’, som var tillverkad i termoplast, var Watermans variant tillverkad i celluloid och företaget använde sin traditionella lever-filler. Taperite kom i två huvudmodeller: Stateleigh och Citation. Enligt min mening är dessa pennor idag inte uppskattade efter förtjänst. Det fanns också en mindre dammodell–Lady Garland–och en estetiskt tilltalande budgetvariant: Crusader. Taperitemodellerna tillverkades i sammanlagt sex olika färger: svart, grå, röd, grön, blå och ljusbrun (Tan).

Waterman Taperite Stateleigh, mitten av 1940-talet.

Trots att de olika Taperitemodellerna var relativt framgångsrika var Waterman efter andra världskriget inne i en tydlig nedgångsfas som alltså hade börjat flera decennier tidigare och företaget gjorde desperata och misslyckade försök att hitta en säljande modell. Förutom Taperiteversionerna fanns det ett mycket stort antal andra Watermanmodeller under 1940-talet, bl.a. W3, W5, 502, 503, 512, 513 och 515 som var ganska anonyma lever-fillers, om än med en rik färgskala, men det fanns också varianter med piston-fillers och button-fillers. Det är inte helt lätt att få en överblick över Watermans efterkrigsproduktion eftersom detaljerade kataloger saknas.

Under ungefär ett år, 1950-1951, tillverkades en kvalitetsmodell som hette Corinth och mellan 1950 och 1953 försökte bolaget introducera en budgetmodell med namnet SkyWriter. Det var den sista Watermanmodellen som tillverkades i Förenta staterna och all produktion där lades ned 1953. Företaget levde dock vidare och utvecklades i Storbritannien och Frankrike, och idag är Waterman helt franskbaserat.

 

Parker

Parker är utan tvekan ett av de mest kända pennmärkena, kanske det allra mest bekanta. Den som gav bolaget sitt namn var George Safford Parker (1863–1937).  Han kom ursprungligen från Shullsburg, Wisconsin. Efter studier vid Upper Iowa University, som han avslutade i förtid, tog han en telegrafistkurs i Janesville, Wisconsin och blev därefter lärare vid samma skola. För att dryga ut lönen arbetade Parker också med att sälja och reparera pennor för John Holland Fountain Pen Company. Det sägs att han blev överväldigad av hur ofta reservoarpennor behövde servas och repareras för att fungera som de skulle. Framförallt var läckage ett genomgående problem.

Genom att reparera pennor blev Parker också väl insatt i hur dessa var konstruerade och funderade på hur kvaliteten skulle kunna förbättras och framförallt på hur man skulle få bukt med läckage. Han började experimentera och konstruera prototyper. Från början använde han ett hotellrum som verkstad.

1888 grundade George S. Parker tillsammans med William F. Palmer, Parker Pen Company i hemstaden Janesville, men bolaget formaliserades inte förrän 1892. Om det var George S. Parker som stod för produktutvecklingen var det William F. Palmer som stod för den ekonomiska sidan av verksamheten, och de samarbetade fram till dess Palmer gick i pension i slutet av 1920-talet.

George Safford Parker

 

Parker Pen Companys historia är väldokumenterad, inte minst på grund av ett välfyllt arkiv som också inkluderar produktexemplar. Det finns därför också en betydande speciallitteratur. En mycket heltäckande och lättillgänglig resurs är Tony Fischiers Parkersida.

George S. Parker fick sitt första pennpatent redan 1889, en fiskkroksliknande bläckledare. Det följdes under de kommande åren av flera relaterade patent, men den genomgripande innovation som låg till grund för Parkers framgångar var Lucky Curve Feed, en bläckledare med två klolikande bakdelar. Den patenterades 1894 och med små förändringar användes den av företaget under de kommande 35 åren.

Lucky Curve Feed med förstycke

Lucky Curve Feed var nydanande bland annat eftersom den böjda konstruktionen utnyttjade kapillärkraften effektivt så att överskottsbläck rann bort från stiftet tillbaka in i bläckledaren när pennan inte användes. Det innebar bland annat att stiftet enklare kunde hållas rent och risken för att få bläckfläckar på fingrarna minskades.

Dessutom innebar konstruktionen att bläcket i bläckledaren inte rann tillbaka till reservoaren när pennan hölls upprätt eller transporterades i fickan. Användaren behövde alltså inte hålla pennan uppochned och vänta innan hon eller han kunde skriva. Det var i princip bara att sätta stiftet mot pappret och börja skriva. Sammantaget var Lucky Curve en klar vidareutveckling och förbättring av Watermans variant. Parker kom att använda orden “Lucky Curve” i nästintill varje annons under de kommande decennierna.  

Alldeles i början var de pennor Parker sålde i princip omarbetade John Hollandpennor. De första produkter som i strikt mening kan ses som Parkertillverkade kom 1892. De var enkla, raka, svarta hårdgummipennor som såldes för en dollar och senare kallades för Silver Dollar Pen. Efter några år kom också en hexagonal modell som designmässigt stod ut från mängden.

I katalogen 1896 hade sortimentet ökat betydligt och för att särskilja modellerna numrerades de. Den enkla svarta originalpennan blev #1 och den hexagonala #8.  Andra pennor vid denna tid hade tapered cap. Vissa modeller fanns i såväl black som mottled rubber. Vissa hade ingraverade mönster, såväl chased som cable twist. Andra modeller hade med eller mindre elaborerade guld- eller silverutsmyckningar.

Från Parker Company Magazine: Parker Side-Talks 1896. Prisspannet ligger mellan 1,50 och 6 dollar. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library/parker/

The Jointless Pen, som introducerades 1899, var en modell vars kolv tillverkades i ett stycke och därigenom skulle omöjliggöra läckage. Stardardmodellen hette #020. Den fylldes genom att stift och bläckledare drogs ut varefter bläcket fylldes i kolven med hjälp av en pipett. Att behöva skruva bort stift och bläckledare var en nackdel eftersom användaren i princip inte kunde undvika bläckfläckar på fingrarna. Den blev i alla fall Parkers första storsäljare och köptes bland annat in i stora kvantiteter av den amerikanska staten. Företaget hade vid denna tid också utvecklat ett mycket stort återförsäljarnätverk, som bestod av hela 6 000 handlare.

En viktig del i framgången var också att Parkers pennor tilldelades en guldmedalj vid Världsutställningen i St. Louis 1904 och det var naturligtvis också något som kunde användas i marknadsföringen.

Även om Parkerpennor med guld- och silver-overlays tillverkades redan under 1890-talet förfinades teknikerna kring sekelskiftet och valmöjligheterna ökade betydligt för den som hade pengar. Liksom andra bolag tillverkade Parker pennor där endast kolven var metallprydd, men de saluförde också helt täckta pennor.

Overlays med intrikata bladmönster och andra utsmyckningar blev ett vanligt inslag, liksom genombrutna överdrag, cutwork/filigree, i silver eller guldblandningar/solitt guld. Pärlemor användes också tillsammans med de ädla metallerna. En ikonisk och eftersökt modell är The Snake Pen med mycket intrikata upphöjda mönster. En extra estetisk detalj var att ormens ögon försågs med gröna stenar. Modellen fanns i sterlingsilver och guld (#37 respektive #38) och den senare kostade hela 10 dollar.

Många av de guld- och silverutsmyckade pennorna var genombrutna. Liksom Watermans versioner kallades de allmänt för “filigree”, även det egentligen inte var frågan om filigranteknik utan cutwork. De mest populära modellerna av detta slag var #14 (i sterlingsilver) och #16 (i solitt guld).

Från Parkers katalog 1905. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library/parker/

1905 kom Parkers första externa påfyllningsmekanism. Företaget kallade den helt enkelt för self-filler, medan samlare idag brukar referera till den som click-filler.  Den var en effektiv mekanism som byggde på att användaren tryckte på en knapp under blindhättan som var kopplad till tryckstång (pressure bar) som i sin tur pressade in en bläcksäck i gummi.

1913 utvecklades denna teknik och företaget började företaget använda sin långlivade button-filler. Den bestod av tryckknapp som var placerad under den skruvbara blindhättan. Genom en intrikat mekanism skapade knapptryckningar undertryck som fick bläcket att strömma in i reservoaren, som liksom tidigare var en gummisäck.

Button-fillern hade en klar fördel gentemot många andra påfyllningsmekanismer som använde gummisäckar. Med Parkers lösning kom inte gummit i kontakt med luften och dess hållbarhet ökade därför. Det dröjde helt enkelt mycket längre innan gummit torkade och bläcksäcken måste bytas ut. Mekanismen förfinades under de kommande åren och redan 1915 var merparten av alla Parkerpennor button-fillers och tekniken användes på vissa modeller ända fram till 1960-talet.

1909 introducerade Parker en långvarig och populär serie: Jack Knife. Den hade en skruvbar huv och en design som liknade senare Duofoldmodellers och var en bästsäljare i drygt ett decennium. Inledningsvis fanns den i fyra huvudvarianter: #20 för 2.50 dollar, #23 för tre, #24 för fyra och #25 för fem dollar, men snart kom Jack Knife också i något mindre och billigare varianter, framförallt inriktade på studenter. Vissa av dessa pennor var försedda med en upphöjd, ciselerad topp: “Turban Top”.

Parker 23 Jack Knife med Turban Top och button-filler, cirka 1915.

Samtidigt fortsatte Parker också att tillverka luxuösa, vackert utsmyckade pennor, bland annat den tydligt rundade pärlemor- och guldprydda modell som idag går under namnet Pregnant Parker (#47) och en av de mest ikoniska tidiga Parkerpennorna: Awanyu “Aztek” med precolumbianskt inspirerat mönster, som tillverkades i fyra guld- och silvervarianter (#57-#60). Mycket få sådana pennor är kända och de få som kommer ut på marknaden betingar inte oväntat oerhörda summor.

1915 då button-fillern gjort sitt verkliga inträde på marknaden över tog Parker bort många av de äldre modellerna. I samband med Förenta staternas inträde i Första världskriget utvecklade dock Parker en speciell Trench pen-serie som kunde användas med “bläcktabletter” som blandades med vatten.  I själva verket var de i princip vanliga eyedroppers.

Nästan alla Parkerpennor under 1900-talets första två årtionden var tillverkade av vulkaniserat gummi, men det fanns en pennserie som utgjorde ett undantag. Den hette Ivorine och tillverkades från 1916 och några år framåt. Dessa pennor tillverkades av galalit, som kunde färgas, om än i ganska svaga kulörer.

Det stora problemet var att galalit är mycket fuktkänsligt och ofta svällde, och idag är det nästintill omöjligt att hitta Ivorine-pennor i gott skick. Under 1920-talet kom de att produceras i allt fler nyanser, inkluderat Coral, Purple, White, Orange, Turqoise Blue, Yellow, Red, Jade Green och Mauve. Även en del andra Parkermodeller, som till största delen var tillverkade i gummi hade detaljer i galalit.

Reklamblad för Parker Ivorine, 1921. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library/parker/

Efter Första världskrigets slut koncentrerades produktionen kring ett ganska litet antal Jack Knife-modeller #20, #23 #25 och #26, alla i flera olika storlekar och varianter. Men det fanns också Jack Knife-pennor med guld- och silver-oyerlays (#95–99).  Trots sin popularitet tog inte dock Jack Knife inte över helt, ens under sin storhetstid. Bredden på Parkers produktsortiment var otroligt stor och enligt katalogen 1920 saluförde man hela 285 olika pennmodeller, och pennor kunde i princip skräddarsys för kunden. Samtidigt stod ett relativt begränsat antal Jack Knifemodeller för merparten av försäljningen

1921 kom de första Duofoldpennorna, de som skulle komma att göra Parker till ett riktigt stort bolag. Inom några få år blev Duofolden helt dominerande och då fasades Jack Knife-modellerna ut, och 1925 slutade produktionen helt.

Parker Duofold

Duofold tillhör Parkers verkliga långkörare och pennor med namnet har återkommit i många varianter genom åren och fortfarande tillverkas Parker Duofoldpennor. Tidigt producerades Duofolden också i Kanada, Danmark och Storbritannien.

Liksom Jack Knife tillverkades Duofolden inledningsvis av vulkaniserat gummi. Den ikoniska röda (Chinese Red) Duofolden introducerades 1921 och inom kort producerades den i tre storlekar: Senior (känd som Big Red), Junior och Lady. Den rödorangea Duofolden, som från början under en mycket kort period hade tillverkats i en rödbrun nyans (Patrician), kom trots ett högt pris–7 dollar eller minst dubbelt så mycket som många andra bra pennor–att bli mycket populär och innebar att Parker snabbt kunde mångdubbla sin omsättning. Bara under 1922 ökade den med nästan 80 procent. I och med Duofoldens inträde på marknaden kom Parker också att drastiskt minska antalet modeller i sitt sortiment.

Parker hade tidigare mest producerat svarta pennor och företagsledningen förde diskussioner om man också skulle introducera en svart Duofold och hur man i så fall skulle få kunder att betala så mycket mer för en svart penna. Den första svarta Duofolden kom 1923, men sålde inte alls lika bra som den röda. Däremot hade den ett lika högklassigt stift som den.

De första åren tillverkades Duofold alltså i naturgummi (från Bolivia), men 1925-1926 tog Parker steget över till att producera dem i ett plastmaterial som man benämnde Permanite. I samband med introduktionen av plasten genomförde Parker mycket omfattande annonskampanjer som inriktade sig på hur hållbart det nya materialet var. Pennorna skulle kunna klara ett fall från tolfte våningen, från ett flygplan och så vidare.

När plasten introducerades kunde färgskalan breddas. Förutom röda och svarta Duofoldmodeller började Parker tillverka pennor i de mycket attraktiva blå (Lapis Lazuli), gula (Mandarin Yellow) och gröna (Jade) kulörerna. Den gula modellen var inte så populär när den kom, men den är synnerligen eftertraktad idag. Problemet är att just det gula plastmaterialet var mycket skört och huven ofta har spruckit.

Färgkombinationerna Pearl & Black, Green & Pearl, Black & Burgundy samt Sea Green Pearl tillkom i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. De ljusare varianterna av dessa pennor var mycket känsliga för missfärgningar och det är oerhört svårt att hitta exemplar som har klarat sig någorlunda väl och vars kolvar inte blivit djupt bärnstensfärgade (ambered).

Alldeles i slutet av 1920-talet blev Duofolds design mer avsmalnad (streamlined) och samtidigt ersattas den klassiska lucky curve, som varit en så stor del av Parker tidiga framgångar, med en ny typ av bläckledare, notched feed, även känd som christmas tree feed.

De relativt dyra Duofoldpennorna drabbades hårt av den ekonomiska nedgången efter börskraschen 1929. Under perioden 1924 till 1929 hade Parker sålt över en miljon Duofoldpennor per år. Därefter minskade efterfrågan. Tillverkningen i Förenta staterna upphörde 1933, men fortsatte i England, Kanada och Danmark.

För detaljer om Duofoldmodellerna, se Tony Fischiers specialsida. och min beskrivning av brittiska och danska Parker-modeller i del III. För den som har specialintresse för Duofold finns också en omfattande, välresearchad och vackert illustrerad bok: David Shepherd & Dan Zazove, Parker Duofold (2006, 362 sid.)

Men även i Förenta staterna återkom namnet Duofold ganska snart. En populär och estetiskt tilltalande ny variant som producerades mellan 1940 och 1948 brukar kallas Striped Duofold och tillverkades genom åren med såväl button filler som vacuum filler och ibland benämns den senare Duovac. Modellen tillverkades i många olika varianter (Lady, Junior, Debutante, Sub-debutante, Major, Senior och Ingenue), hade en strömlinjeformad design och finns i flera randiga varianter: Blue-Silver-Black, Green-Brown-Black, Red-Silver-Black (Dusty Rose) samt Shadow Wave. Dessutom finns det en helsvart variant.

Lady Duofold, BCHR, c. 1923.

Parker Duofold Junior, Black, Förenta staterna, cirka 1930.

Parker Duofold Junior, Chinese Red, Kanada, cirka 1928.

Parker Duofold Chinese Red. En Senior och två varianter av Junior, ca 1927-1929

Parker Duofold Lady, Lapis Lazuli, Kanada, cirka 1929.

Parker Duofold Junior Lapis Lazuli, Förenta staterna, cirka 1930

Parker Duofold Junior, Jade Green, Förenta staterna, cirka 1928.

Parker Dufold Lady Set, Mandarin Yellow, Förenta Staterna, ca. 1930

Parker Duofold Junior, Desk Pen, Mandarin Yellow, Kanada, cirka 1930.

Parker Duofold Deluxe Lady Moderne Black & Pearl, Förenta staterna 1930

Parker Duofold, Burgundy & Black, Förenta staterna, cirka 1930.

 Parker Duofold Sea Green Pearl även kallad Green Pearl & Black, Kanada, omkring 1935, men med stift tillverkat i Newhaven, England. 

Striped Duofold

Parker Striped Duofold, Green, 1942.

Parker Striped Duofold Red (Dusty Rose), 1944

Parker Striped Duofold Blue, 1942

 

Parkers budgetmodeller från tidigt 1920-tal till tidigt 1940-tal

Något av ett favoritsamlarområde för mig är Parkers budgetpennor från ett något utvidgat 1930-tal, som räknades som andra- eller till och med tredjeklasspennor (second eller third-tier pens) även om de tillverkades av ett av de stora bolagen. De var avsevärt billigare än Duofold och senare Parker Vacumatic. Kvaliteten skiljer sig mycket åt mellan olika budgetmodeller. Vissa var verkligen av tveksam kvalitet, medan andra är väl så vackra och bra som de dyrare.

En billigare Parkermodell som började tillverkas 1924 när Duofolden fått fäste på marknaden och Jack Knifepennorna fasades ut kallades ursprungligen Parker ‘DQ’, vilket stod för Duofold Quality. Den tillverkades endast i svart gummi med vertikala linjer och kostade 3,50 dollar, hälften av en Duofold. Från 1925 gick de i olika varianter under namnen Parker Black and Gold, Parker X och Raven Black and Gold. Designen ändrades genom åren och liksom Duofolden kom dessa modeller att tillverkas i plastmaterial och bli mer strömlinjeformade. Produktionen upphörde 1934.

En pennserie som kan ses som en budgetvariant var Parker Pastel som tillverkades mellan 1927 och 1932. Den kan beskrivas som ett slags smalare och mindre Duofold som framförallt var riktad till kvinnor och salufördes i flera kulörer: Apple Green, Beige Grey, Coral, Magenta, Mauve och Naples Blue. De tillverkades med såväl slät som vattrad yta (moire).

De flesta av budgetpennorna introducerades dock under perioden efter 1932, då den ekonomiska krisen fördjupats ytterligare. En variant brukar kallas depression pens eller thrift pens och producerades i mängder av mönster i starka färger. Pennorna av detta slag hette egentligen Duette, Moderne respektive Premier. De tillverkades från och med 1932, men annonserades bara i begränsad uträckning. Företaget ville hålla kvar bilden av att Parker bara tillverkade toppmodeller.

Duette producerades i Förenta staterna i två olika storlekar (av samlare ibland kallade Duette Sr och Jr), men i katalogen från 1932 kallades de helt enkelt Parker $ 5.00 Duette respektive $ 3.75 Duette. De slutade tillverkas redan under 1933. I Kanada motsvarades dessa två storlekar av Moderne respektive Premier och där tillverkades de ytterligare några år.

Parker Duette ur Parkerkatalogen 1932. 

Ursprungligen marknadsfördes Duette i sex färger, men tillsammans med de kanadensiska varianterna producerades de inalles i möjligen så många som tjugo mönster och kulörer. Många thrift pens har missfärgats ordentligt med tiden och det är svårt att komma över välbevarade exemplar. Inte minst på grund av de många kulörerna är det ett populärt samlarområde.

Parker Duette var alltså inte en så billig penna. Från och med 1932 producerade Parker däremot en utpräglad budgetvariant med namnet Parco som kostade 1,25 dollar. Redan året därpå bytte den namn till Parkette och tillverkades i olika former fram till omkring 1940. För Parkers vidkommande var serierna unika eftersom de var lever-fillers och inte button-fillers. De tillverkades i starka färger, ofta med marmorerade mönster.

Från och med 1934 fanns också en mer elaborerad, något dyrare variant: Parkette Deluxe. De allra sista Parkettemodellerna av detta slag (från och med 1938) hade ett pilformat clips, som dock skiljde sig från det ikoniska clips som fanns på Vacumatic. Även Deluxevarianten kostade mindre än två dollar.

Ett urval av Parkers budgetpennor

1941 kom ytterligare en ny budgetvariant, Parkette Zephyr, som producerades i flera virvelmönstrade kulörer, vilka är eftertraktade idag och ofta betingar förhållandevis höga priser om de är välbevarade. Zephyren blev dock mycket kortlivad och fasades ut redan efter ett drygt år. David Isaacson har skrivit en detaljerad och väldokumenterad artikel om Parco-Parkette

De olika Challengermodellerna tillhörde det övre budgetskiktet och var button-fillers. Parker Challenger introducerades 1934 och något senare kom de elegantare varianterna Challenger Deluxe och Royal Challenger. En vanlig Challenger kostade ungefär en tredjedel av en Vacumatic, Deluxevarianten ungefär hälften, medan Royal Challenger inte kostade mycket mindre än de billigaste Vacumaticmodellerna.

Parker Challenger och Challenger Deluxe tillverkades framförallt i marmorerade varianter, medan Royal Challenger, som introducerades 1937, hade en fiskbensmönstrad design, idag ofta kallad herringbone eller chevron columns. Den senare är mycket eftersökt idag, speciellt varianten som utrustades med ett svärdformat clips, vilken bara tillverkades under det första året. Challenger-modellerna fasades ut 1940/1941. För mer information om Challenger med varianter, se David Isaacsons artikel “Parker’s Royal Challenger” i Fountain Pen Journal 4:1 (2018) samt Tony Fischiers sida

Vid skiftet mellan 1930- och 1940-talet (1939–1940; möjligen också 1938) producerade Parker en annan budgetserie som inte var så populär vid tiden men som är desto mer eftertraktad idag. Den hette Parker Duofold Geometric, var en button-filler och tillverkades i grönt, guldbrunt och grått med ett geometriskt mönster som hade vissa likheter med tandborstar. Detta har gjort att modellen också blivit känd som Parker Toothbrush. Det fanns också en helsvart Geometric, med, så att säga, osynliga tandborstar. David Isaacson har publicerat en väldokumenterad artikel om Parker Toothbrush i Fountain Pen Journal 2:2 (2016).

Ett par år in på 1940-talet hade Parker inte kvar en enda budgetmodell i sitt sortiment, vilket betydde att ingen av deras pennor kostade under 5 dollar. Det var istället Vacumatic och det nya flaggskeppet Parker ’51’ som såldes i stora mängder.

Parker ‘DQ’

Parker Duofold Quality ‘DQ’ Lady med Ring-top, 1924.

Parker Pastel

Parker Lucky Curve Pastel set, Moire Magenta, ring-top, tidigt 1930-tal.

Parker Thrift Pens

Parker Moderne, Green and Bronze (eller Gold), Button-filler, Kanada, cirka 1932

Parker Duette, Brown and Black, Button-filler, Förenta Staterna, cirka 1932

Parker Parco

Parker Parco set, Green Marble, Lever-Filler, 1932

Parker Parkette

Parker Parkette Deluxe, Burgundy and Black Marble, Lever-filler, 1938.

Parker Challenger

Parker Challenger, Blue Marbled, 1940.

Parker Duofold Geometric

Parker Duofold Geometric (Toothbrush), Green and Brown, Button-fillers 1939.

Parker Duofold Geometric (Toothbrush), Black, Button-filler, 1939.

Parker Parkette Zephyr

Parker Parkette Zephyr i Blue Swirl respektive Brown Swirl, Lever-filler, 1941

 

Parker Vacumatic

Under början av 1930-talet gjorde Parker försök att bryta den relativa ekonomiska nedgången och utveckla en högkvalitativ (och dyrare) modell som skulle sticka ut i den järnhårda konkurrensen mellan de stora pennföretagen i Förenta staterna. Resultatet var en långlivad penna som kom att kallas Parker Vacumatic, vilken kombinerade en ny mekanism med en nydanande och mångvarierad design.

Pennan introducerades på prov 1932 med namnet Golden Arrow. Av upphovsrättsliga skäl fick den samma år byta namn till Parker Vacuum Filler. Innan år 1933 var till ända hade pennan bytt namn till Vacumatic Filler och i början av 1934 blev den till slut helt enkelt Vacumatic.  Standardvarianten kostade 7,50 dollar. Parker Vacumatic blev en storsuccé och långkörare, precis som tidigare Duofold. I Förenta staterna tillverkades den mellan 1934 och 1948. I Kanada upphörde tillverkningen först fem år senare.

Vacumatics mekanism var nydanande och resultatet av flera års produktutveckling. Till skillnad från till exempel Duofold, som hade en gummisäck, fungerade hela kolven som reservoar, vilket gjorde att den rymde betydligt mer bläck och alltså behövde fyllas på mer sällan. Reklamen påstod att den rymde 102 procent mer bläck. Genom att flera gånger trycka ned en tub/spak som gömde sig under blindhättan drogs luft ur reservoaren och bläck kunde strömma in. Mekanismen kan egentligen kallas push-filler, som var fäst vid en så kallad diafragma (diaphragm) i gummi, vilken skapade undertrycket inuti kolven.

Genom åren använde Parker sig av tre olika varianter av mekanismen som fungerade på liknande sätt: en lockdown filler i aluminium (1932–1937), en speedline filler i aluminium (1937–1942) samt en plunger filler i plast (1942–1948/1953).

Vacumaticmodeller i Burgundy Pearl, Parkers katalog 1938. Bildkälla: http://www.pencollectorsofamerica.org/reference-library

Med utgångspunkt i de olika mekanismerna brukar man dela in Vacumatic-pennorna i tre generationer. Redan vid en snabb titt kan man se om en penna tillhör den tredje generationen. Medan de första och andra generationernas pennor har så kallade juveler (jewels), ett slags juvelslipade svarta eller färgade bitar infattade i metall som är fästa på såväl toppskruv som blindhätta, är inte tredje generationens pennor double-jewelled, utan single-jewelled. De har bara en “juvel” och den är placerad på toppskruven, medan blindhättan är rundad och slät.

“Jewels”

Men det var inte bara mekanismen som var nydanande med Parker Vacumatic. Det var också designen och den speciella, ofta halvtransparenta celluloidplasten och det numera klassiska pilclipset. Att ge en kortfattad detaljerad överblick över alla Vacumaticmodeller är omöjligt. De producerades i mängder av storlekar och kulörer. Det finns dessutom många varianter och testprodukter. För den som är specialintresserad finns en mycket väldokumenterad och rikt illustrerad monografi: Geoffrey Parker, David Shepherd & Dan Zazove, Parker Vacumatic (2008; 343 sidor).

Vacumatic producerades genom åren alltså i ett stort antal modeller. En grundläggande distinktion görs ofta mellan två huvudgrupper: de som ingick i top-line och de som ingick i bottom-line. De senare var kortare, smalare (och billigare) än de förra. Samtidigt var det inga dramatiska storleksskillnader modellerna emellan. De olika pennornas längd varierade mellan omkring 12 och 14 cm och bredden mellan 12 och 16 mm. Däremot fanns det andra skillnader mellan top- och bottom-line, till exempel variationer i kulörer och stift.

Sheaffer hade sin white dot, en vit punkt som sattes på pennor över en viss prisnivå och som skulle signalera att pennan hade livstidsgaranti (se nedan). Parker gjorde något liknande. På Vacumaticmodeller över ett visst pris hade man under cirka ett halvår 1938–1939 en femuddig stjärna på överdelen av clipset. Den ersattes under 1939 med ett betydligt tydligare tecken: en blåemaljerad ruterformad symbol, the blue diamond, som fanns kvar till omkring 1946.

“The Blue Diamond”

I första generationen hade top-linemodellerna namnen Oversize, Senior, Standard och Slender. Andra generationens modeller var mer strömlinjeformade och hette Senior Maxima, Maxima, Major och Standard. Från och med 1940 benämndes toppmodellerna istället Senior Maxima, Slender Maxima och Major. Den senare blev snart något av en standardmodell. Den var 13 cm lång och 14 mm bred. 

Det är mycket lättare att få överblick över den tredje generationen. Fram till 1945 tillverkades Maxima och Major, och därefter endast Major. I Kanada tillverkades dessutom en Long Major. Den absolut vanligaste typen av Vacumatic som man hittar på svenska auktioner är en kanadensisk Major från 1946.

Det är de randiga, halvtransparenta modellerna i laminated pearl som Vacumatic blivit mest känd för. I de första och andra generationerna fanns de endast i top-line. Från 1934 och framåt utvecklades modeller i nyanserna Burgundy Pearl, Silver Pearl, Black, Emerald Pearl och Golden Pearl. Dessa kulörer fanns under de första åren i såväl opaque som transparent, men därefter producerades endast de transparenta varianterna. 1941 slutade Parker tillverka pennor i Burgundy Pearl och den ersattes med Azure Blue Pearl. Därutöver fanns det bland annat en mycket kostsam Vacumaticmodell med solitt guldöverdrag: Coronet. Den mest elaborerade varianten gick på 100 dollar.

Vacumatic Juniormodeller (“Bottom-line), Parkers katalog 1938. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library/parker

Vacumatics bottom-line innehöll inte så många olika modeller, men färgskalan var delvis mer differentierad än top-lines. I första generationen benämndes modellerna Junior och Junior Slender och i den andra generationen Junior och Junior Debutante (från 1939 kallad Sub Debutante). Fram till 1945 innehöll tredje generationens bottom-line såväl Debutante och Sub Debutante, men därefter fanns endast Debutante kvar.

Bottom-linemodellerna hade länge alltså en ganska annorlunda färgskala. Från början tillverkades pennorna i Black Opaque, Burgundy Marbled, Grey Marbled, Black Reticular, Emerald Marbled samt, endast 1936, i Brown Pearl, idag mer känd som Golden Web; en av de mest eftertraktade Vacumaticmodellerna överhuvudtaget. Från 1938 introducerades en serie helt andra mönster som kallades Shadow Wave. Det bestod av vågiga, lodräta linjer mot en svart transparent bakgrund och tillverkades i svarta, vinröda, grå, gröna och bruna varianter. På 1940-talet, i den tredje generationen, producerades bottom-line i samma typ av mönster som pennorna i top-line: Golden Brown Pearl, Grey Pearl, Black och Emerald Pearl.

Vacumatic och andra Parkermodeller från 1930-, 1940-talet och första halvan av 1950-talet är enkla att datera eftersom de har en datering på kolven. Det mest långlivade systemet användes mellan andra kvartalet 1938 och slutet av 1949. Då daterades pennorna med en siffra. Om man till exempel återfinner siffran 6 på kolven betyder det att pennan tillverkades 1946. Det finns dock en viss överlappning i systemet så siffran 9 kan stå för såväl 1939 som 1949, men eftersom pennmodellerna skiljer sig åt är det ingen tvekan om vilket av de två åren pennan tillverkades. Det angavs också vilket kvartal pennan tillverkades, om än på ett lite ologiskt sätt. Första kvartalet märktes med tre punkter (en på vardera sidan av siffran och en under siffran), andra kvartalet med två punkter och tredje kvartalet med en punkt, medan pennor tillverkade under fjärde kvartalet saknar punkt.

Mellan 1934 och första kvartalet 1938 använde Parker ett annat dateringssystem med två nummer där den första siffran anger kvartalet och det andra årtalet. En penna märkt 45 indikerar att pennan tillverkades under fjärde kvartalet 1935. Mellan 1950 och 1953 angavs inte kvartal längre och en penna som är märkt med nummer 53 är tillverkad 1953.

 

Parker Vacumatic Junior, Burgundy and Black, Kanada, cirka 1935, lock-down filler. Blindhättan är dock utbytt senare.

Parker Vacumatic “Golden Web”, Förenta staterna, 1936, lock-down filler

Parker Vacumatic, Standard, Golden Brown, Kanada, 1937, lock-down filler.

Vacumatic Laminated Emerald Pearl, Slender, Förenta staterna 1937, lock-down filler.

Parker Vacumatic, Grey Pearl med Star Clip, Förenta staterna, 1939, men med senare utbytt blindhätta och mekanism.

Parker Vacumatic, Major, Grey Pearl, Kanada 1946, plunger-filler.

Parker Vacumatic, Long Major, Azure Blue Pearl, Kanada, 1946, plunger-filler.

Parker Vacumatic, Major, Laminated Black, Förenta staterna, 1946, plunger-filler

Parker Vacumatic, Major, Laminated Emerald Pearl Förenta staterna, 1946, plunger-filler.

Parker V.S. (som antagligen stod för Vacumatic Successor) kan också nämnas i detta sammanhang. Det var en penna med ett klassiskt stort stift som producerades när Parker ’51’ med sitt lilla, inkapslade stift, hooded nib, höll på att ta över marknaden helt. Parker V.S. introducerades 1946, men blev inte speciellt populär i Förenta staterna. Intresset var större  i Europa, där den tillverkades i Danmark. Produktionen upphörde dock redan 1949.

Parker V.S. Navy Blue, Custom (med guldfylld huv), Förenta staterna, 1946. Intressant nog med samma huv som på Parker ’51’ och inte en enklare tapered clip.

Parker ’51’

Den sista modellen jag ska nämna i detta sammanhang är just den otroligt populära och långvariga Parker 51, eller Parker ’51’ som namnet oftast skrevs. I olika varianter producerades den i drygt trettio år, mellan 1941 och 1972.

Det finns en innehållsrik hemsida som bara handlar om modellen och en detaljerad skildring på Tony Fischiers sida som dessutom har ett utmärkt illustrationsmaterial. Dessutom finns en användbar och välresearchad bok: David & Mark Shepherd, Parker ’51’ (2004, 176 sid).

Parker ’51’ var i princip färdigutvecklad 1939. Den testsåldes på flera håll under detta och nästkommande år, men den stort upplagda världspremiären skedde 1941. Den första typen, av samlare kallad Mark I (MK I) var en vacuum-filler. Den tillverkades mellan 1941 och 1948 och göts i en termoplast som kallades Lucite.

MK I fanns i sammanlagt åtta kulörer: India Black, Mustard Yellow, Buckskin Beige, Nassau Green, Cedar Blue, Dove Grey, Navy Grey and Cordovan Brown. Dessutom tillverkade Parker ungefär två dussin olika huvar genom åren, från standardmodeller i rostfritt stål (lustraloy) till olika silver- och guld(fyllda) modeller med olika mönster. Variationsmöjligheterna var alltså enorma.

Parker ’51’ Vacumatics färgskala.

Bildkälla: www.parkerpens.org

Som redan nämnts hade Parker ’51’  ett helt annat slags stift än alla tidigare pennmodeller. Det var litet och nästan helt dolt. Typen kallas hooded nib och många andra tillverkare kom under de närmaste decennierna att producera varianter av sådana stift.

Från och med 1948 installerade Parker en ny mekanism i sin nya flaggskeppsmodell: vacumetric-filler. Samlare refererar till dessa pennor som Mark II (MK II). Den fanns i princip kvar till dess att Parker ’51’ fasades ut i början av 1970-talet. Reservoaren i den nya modellen var en bläcksäck i ett mjukt, men extremt hållbart plastmaterial, Pli-Glass, som var monterad inuti en metalltub. På tuben fanns en liten tryckstång (pressure bar) med vilken man skapade undertrycket. För att komma åt mekanismen och fylla på bläck behövde man skruva av hela pennhöljet.

Parker ’51’ Aerometrics färgskala.

Bildkälla: www.parkerpens.org

Även på numera nästan 70 år gamla Parker ’51’:or är bläcksäcken i Pli-Glass oftast i mycket gott skick, vilket har fått många att betrakta Parker ’51’ MK II som en av de mest stryktåliga och högkvalitativa pennorna någonsin. Färgskalan innehöll bland annat Black, Midnight Blue, Teal, Forest Green, Navy Grey, Plum och Cocoa.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet gjordes vissa tekniska och estetiska förändringar av modellen varför samlare brukar räknar med ytterligare två varianter (MK III och IV), som överlevde några år var.

Conklin

Under fyra decennier producerade Conklin i Toledo, Ohio mycket högkvalitativa reservoarpennor och var en av de stora aktörerna på marknaden, även internationellt. Verksamheten startades 1898 av Roy P. Conklin (1869-1938) under namnet Self-Filling Fountain Pen Company, som 1902 transformerades till aktiebolaget Conklin Pen Manufacturing Company.

Conklin var ett av de första pennbolagen som använde sig av en yttre mekanism som tryckte in en bläcksäck i gummi. Grundidén med användandet av en bläcksäck i reservoarpennor var dock inte Roy Conklins egen uppfinning. 1897 köpte han ett sex år gammalt patent som innehades av John Oliphant och det omarbetade resultatet blev “Conklin’s Self-filling Pen” som hans företag producerade från och med 1898.

Den allra första mekanismen hade inget officiellt namn men ser litet ut som fenan på en flygfisk och kallas ibland sail-fish-filler. Den trycktes mot bläcksäcken och när pennan väl var fylld med bläck gjorde ett flyttbart metallband att läckage skulle undvikas. Det var inte en särskilt populär produkt och var dessutom något besvärlig att tillverka.

Grunden till Conklins framgångar var istället utvecklandet av den första riktigt välfungerande yttre mekanismen, crescent-filler, som patenterades 1901. För att fylla pennan tryckte användaren in en “halvmåne” i metall som i sin tur pressade ihop bläcksäcken inuti pennan, så att det skapades ett kraftigt undertryck. Sedan släppte användaren “halvmånen” och bläcket flödade in. Enligt reklamen skulle det bara ta fyra sekunder att fylla pennan. Därefter säkrade hon eller han mekanismen med en lock-ring för att hindra läckage. Processen var enkel och användaren riskerade inte att få bläck på händerna. De allra första pennorna märktes fortfarande med namnet The Self Filling Pen Company, men från och med 1902 angavs namnet Conklin på pennan. 

Conklins patent på en förbättrad crescent-filler (1904)

Uppfinningen av crescent-fillern och en aktiv marknadsföring gjorde att Conklin var en av The Big Four fram till början av 1920-talet och en av The Big Five en bit in på trettiotalet. Liksom andra bolag tillverkades pennorna ursprungligen i svart vulkaniserat gummi, men tidigt framställdes också skrivverktyg i Mottled Red. De allra första modellerna var enkla, raka modeller med slip-cap, som tillverkades i tre storlekar.

1904 fick Roy Conklin patent på en förbättrad version av crescent-fillern, men grundtanken var den samma. Huven, och senare kolven, fylldes med uppgifter om alla patent som företaget innehade från Oliphants grundpatent till Conklins allra senaste patent. Det är tydligt att företaget ville betona de tekniska landvinningarna och styrka sin patenträtt. Det präglade marknadsföringen, men i annonserna från tiden citerades också ofta ett kort brev från författaren Mark Twain som prisade Conklins skrivegenskaper. “Mark Twains favoritpenna” blev något av ett slagord.

1904 utvecklades också designen något och Conklin började tillverka ciselerade pennor och utökade utbudet till sex olika storlekar. Modellerna numrerades vid denna tid med två siffror. Den första indikerade stiftets och pennans storlek (från tre till åtta) medan den andra angav eventuell utsmyckning. Siffran noll innebar att det inte fanns någon utsmyckning, en etta att det fanns en smal guldring på huven och en tvåa att ringen var betydligt bredare.

Det fanns  också versioner med taper-cap pennor som var försedd med en guldring såväl på huv som kolv. De mest intagande pennorna från det tidiga 1900-talet hade mycket elaborerade overlays i guld eller silver med avancerade mönster: Snails, Snails & Floral, Snails & Diamonds och Snails, Diamonds & Floral. Dessa overlays tillverkades av George Heath Jewelry Company i Newark; ett företag som försåg flera pennfabrikanter med kvalificerade metallarbeten. Dessutom introducerades ett stort antal varianter med genombrutna filigree-mönster i guld (eller guldblandningar) respektive sterlingsilver i Conklins sortiment. Redan före 1910 var Conklins utbud alltså mycket brett och det var vid denna tid exporten tog fart. Snart såldes produkterna i dussintals länder.

Conklin # 5 NL, BCHR, Crescent-Filler, 1918–1924

Under första halvan av 1910-talet kom ett stort antal nya overlay- och filigree-modeller i olika utföranden. En del mönster var mer abstrakta och försedda med olika geometriska mönster medan andra hade tydliga blom- och bladornament.

Clipsen var en annan aspekt som utvecklades under denna tid. Conklin gav sedan omkring 1911 kunderna möjlighet att köpa pennor med förmonterade clips för 50 cent extra och 1909 introducerade man en skruvbar huv som skulle skydda bättre mot läckage. Modellen kallades Non-Leakable. 1918 kom det klassiska flexibla Conklin pocket-clip som överlevde länge, och som skulle pennan lättare att bära i skjort- eller kavajfickan medan dammodellerna hade ring-tops.

Från Conklins katalog 1920. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library/conklin

När flera av de andra bolagen utvecklade egna effektiva self-fillers började många uppfatta Conklins mekanism som klumpig och gammaldags och även om företaget höll kvar vid den under hela 1920-talet, tillverkade Conklin från och med 1923 i allt större utsträckning pennor med lever-filler.

Från början var hävstången lika lång som på många andra lever-fillers, men den slutliga versionen av mekanismen, som salufördes från och med 1924, hade en mycket kortare hävstång (omkring 1,5 centimeter). Från denna tid försökte Conklin också ta upp kampen mot den alltmer populära Parker Duofold och tillverkade en helt röd (eller röd-orange) penna vid sidan av sina många svarta modeller. 

I katalogen från 1926 finns crescent-filler bara kvar på de billigaste svarta pennorna (2,75 dollar). Förutom många andra modeller innehöll samma katalog också rena metallpennor med lever-filler i fyra material: sterling silver, yellow rolled gold, green rolled gold och white rolled gold. Sammanlagt pryddes dessa med fyra olika geometriska mönster, bland annat Grecian och Basket Weave. De började säljas 1924.

Ett urval av metallpennor från Conklins katalog 1924. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library/conklin

1924 introducerade Conklin en helt ny pennserie. Den hette Endura och var en flat-top. Under en mycket kort tid i början av året kallades modellen Duragraph, men namnet gav antagligen upphov till en upphovsrättskonflikt. Endura tillverkades inledningsvis endast i rött och svart gummi och såväl med lever– som crescent-filler, men redan ett år senare upphörde produktionen av den senare mekanismen. Enduramodellerna tillverkades i tre storlekar: oversize, standard och ring-top.

1925 införde Conklin en tredje Endurakulör: Mahogny, en svart och mörkrödrandig penna, som även den framställdes av ebonit. 1925 eller 1926 började dock Conklin slutligen producera pennor i ett plastmaterial: Pyroxylin/Pyrolin. Därefter ökade också antalet kulörer och celluloidmodellerna av Endura kom att tillverkas i färgerna Verd-Green (två eller möjligen tre olika nyanser; inledningsvis ljusgrön också kallad Lime-Green senare allt mörkare grönt), Sapphire Blue, Red, Jet Black, Mahogny, och från 1928 Black & Bronze (eller Black & Gold), Pearl & Black samt Purple & Gold (också kallad Imperial). Den sistnämnda tillverkades endast i standardstorleken och är den knepigaste att få tag i.

Ett genomgående attraktivt stildrag var att Endurapennorna försågs med tunna ingraverade horisontella linjer i kontrastfärger; de flesta i rött, men några i blått respektive gult. Pennorna hade den nya korta hävarmsmekanismen, patenterad den 17 november 1925. Endura med flat-top tillhör mina absoluta favoritmodeller. Det är en mycket högkvalitativ penna som ligger bra i handen och har utmärkta skrivegenskaper.

  Conklinpennor från 1920- och 1930-talet.

Conklin Endura Black Oversize med smala röda ränder, sent 1920-tal.

Conklin Endura Sapphire Oversize med smala röda ränder, sent 1920-tal.

Conklin Endura Standard i ebonit, Mahogny med tunna röda linjer, ca. 1925.

Conklin Endura Red med blå ränder, sent 1920-tal.

                Conklin Endura verd-green, en mörkare nyans, med tunna röda linjer, standard, sent 1920-tal.

Endura var liksom tidigare Conklinmodeller en högkvalitativ och ganska dyr penna, men företaget producerade sedan 1926 också enklare modeller (“Three-Fifty Pens”, som alltså kostade 3,50 dollar) i en delvis annorlunda färgskala. De fanns i svart, röd, blått och grönt, men också i två färgkombinationer som i dag är mycket eftersökta av samlare och därför är mycket kostsamma: en svart och vit (ofta kallad zebra) och en brandgul, svart och vit (numera vanligen känd som halloween). Det fanns också handmålade små pennor, såväl av metall som celluloid.

Utöver Endura och Three-fifty introducerade Conklin 1926 en serie som kallades Five-Dollar som dels fanns i flera av Enduras kulörer, men också i Red & Gold, Mottled Red och Green & Pearl.

Conklin Five-Dollar i Mottled Red Celluloid, cirka 1929

Liksom flera andra bolag tillverkade Conklin också desk pens. De började säljas 1926, men det var först kring 1930 som företaget patenterade sina egna desk sets. Såväl Endura som Three-fiftymodeller tillverkades också som desk pens. Pennställen producerades såväl i pyroxilin som i keramik, glas och ebonit, men också i marmor och onyx. Det fanns också mer elaborerades pennställ som pryddes med små skulpturer i brons eller mässing i form av till exempel elefanter, pantrar, krokodiler, kameler och hundar. 

Three-Fiftymodeller i Conklins katalog 1930-1931. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library

När många andra bolag insåg att kunderna önskade modernare penndesigner introducerade också Conklin 1930 en ny mer strömlinjeformad variant av Endura: Endura Symetrik, som inte minst skulle tävla med Sheaffers Balance. Designen patenterades 1931.

Från början var det bara huven på Endura Symetrik som var avrundad, men med åren kom hela pennan att bli mer rundad. Den fanns i en mängd olika färger: Green (eller Leaf Green), Black & Gold, Green & Pearl (eller Foliage Pearl), Black Ruby, Dawn Pearl (grå-, röd- och svartmarmorerad) samt French Blue & Cream (grå-, blå- och vitmarmorerad). På huven på Endura Symetrik fanns en liten ingraverad guldfärgad halvmåne.

1930 introducerades också modellen Ensemble, en kombination av reservoar- och blyertsstiftpenna, som byggde på Endura Symetrikmodellen (även om det också finns en övergångsmodell med flat-top). Den tillverkades i Blue & Gold, Green & Pearl, Pearl & Black, Foliage Pearl, Plain Black, Dawn Pearl, French Blue & Pearl samt Pearl & Red. 

Endura och Endura Symetrik-modeller i Conklins katalog 1930-1931. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library/conklin

Endura Symetrik salufördes fram till 1938 och det fanns samtidigt också en mycket snarlik budgetmodell som kallades “Three fifty”, då den liksom tidigare budgetmodeller kostade 3,50 dollar. Den billigare modellen hade en delvis annorlunda och mer differentierad färgskala; de flesta olika marmorerade kulörer.  

Redan under 1920-talet producerade Conklin utpräglade budgetpennor (sub-brands) under namnet All American Pen. Den beskrevs som “a Conklin product”, men fanns inte med i bolagets vanliga kataloger. Man ville alltså behålla namnet Conklin för de dyrare modellerna. Liksom i fallet Endura var de första All American-modellerna flat-tops, men från och med omkring 1931 kom även denna serie att få en mer avrundad och strömlinjeformad design och dessutom förses med en plunger-filler istället för en lever-filler. Andra sub-brands var Crescent, Ottawa och Spencerian.

Conklin “Ensemble” (kombinerad reservoar- och blyertspenna) Black and Bronze, omkring 1930. Denna penna i Endurastil är intressant eftersom den egentligen borde ha haft en konformad huv. Den är en tidig “transition model”.

En Endura Symetrik-liknande penna: budgetmodellen “Three-Fifty” i Foliage Pearl ca. 1931.

Mycket hände i Conklins sortiment alldeles i början av 1930-talet. År 1931 kom en helt ny Conklinmodell. Den hette Nozac (“no-sac”) och var en strömlinjeformad penna som designades av den tjeckiskfödde Louis Vavrik. De tidigaste modellerna tillverkades i åtta-, tio- eller tolvkantig varianter med konisk huv (Nozac Klassik) men de modellerna vanligaste var rundade (Nozac-Symetrik eller inledningsvis Endura-graph).

Den senare modellens färgskala var ungefär desamma som Endura Symetriks: Jet Black, Black & Gold, Black Ruby, Foliage Pearl, Dawn Pearl, Red & Pearl och French Blue & Pearl. De facetterade modellerna hade en betydligt mer begränsad färgskala och Foliage Pearl var den vanligaste. Från 1935 försågs pennorna med ett nytt, längre clips, som helt enkelt kallades Nozac clip. 

Under sina sju år på marknaden ändrades Nozac-mekanismen flera gånger och företaget sökte mängder av patent för att säkra såväl tekniken som designen. Marknadsföringen var mycket tekniskt inriktad; det var mekanismerna som stod i centrum i annonserna. Nozac var under en period en piston-filler, den första av sitt slag i Förenta staterna. Den marknadsfördes med sloganen: “The pen that winds like a watch”. Sedan kom en one-stroke vacuum-filler också kallad quick-filler, och under en kort period en twist-filler (som fylldes på genom att en knapp vreds runt, men liksom övriga var den ett slags piston-filler).

Patentet på Nozac Plunger-Filler (1933)

Nozacmodellerna såldes inte minst med argumentet att den rymde mycket mer bläck än konkurrenternas och framförallt med hur många tusen ord man kunde skriva på en påfyllning. Vissa Nozacvarianter hade åtminstone från och med 1934 ett långt bläckfönster med en skala som visade ungefär hur många ord användaren skulle kunna skriva innan hon eller han behövde fylla på pennan (Word Gauge). Conklin Nozac Word-Gauge tillverkades i tre storlekar: ladies, standard och oversize. Standardmodellen skulle räcka till 5000 ord  (5M) och en Oversize till 7000 ord (7M) utan att behöva påfyllning.

En Conklin Nozac , omkring 1935, Plunger-Filler Foliage Pearl.

Quick-Filler/One Stroke Vacuum Filler patenterades 1936 och målet var att tävla med Parkers mycket populära Vacumatic. Färgskalan var begränsad: Red & Pearl, Green & Pearl och Gray & Pearl. Detsamma gällde en annan snarlik modell: Penline Nozac. Under en kort period, 1934-1935 såldes Nozac med en tekniskt avancerad Twist-Filler.

En sen och mycket stilfull penna var Nozac V-Line som tillverkades mellan 1937 och 1938 såväl i en rund som en 14-kantig variant. Pennorna var i grunden svarta men hade ett V-format mönster i fem olika nyanser: Royal Blue, Burgundy, Pearl, Nile Green och Black. En liknande, bland samlare mycket eftertraktad modell, är Nozac Chevron som var tolvkantig, introducerades i slutet av 1937 och bara tillverkades under ett par månaders tid. Den fanns i fyra färger: Jet Black, Red Pearl, Green Pearl och Gray Pearl. Den polkagrisartade Red Pearl är kanske en av Conklins mest eftersökta pennor. Flera av dessa modeller fanns också som desk pens.

Trots bra och nydanande produkter hade Conklin stora och växande ekonomiska problem under 1930-talet; Nozac blev till exempel aldrig någon större försäljningssuccé. 1938, året då Roy Conklin avled, köptes bolaget upp och verksamheten flyttades snart till Chicago. Företaget såldes igen; denna gång till Starr Pen Company, som ägde märket fram till slutet.

I och med flytten till Chicago slutade Conklin i princip med produktionen av kvalitetsprodukter, även om pennor med namnet såldes under hela 1940-talet, framförallt modellerna Conklin Glider (ca. 1940-ca. 1948) och Minute Man (1941-1945). Minute Man var en budgetpenna av tveksam kvalitet, framförallt mot slutet av produktionen, medan Glider, som hade klara yttre likheter med Endura Symetrik och uppvisade relativt hög kvalitet, även om de flesta bevarade exemplar har stått emot tidens tand ganska dåligt. Det som visar på kvaliteten är framförallt stiftet: en Cushon Point i 14 karat. Modellen tillverkades framförallt i fyra randiga kulörer: Green, Blue, Burgundy och Brown Striped.

Conklin Glider, Striped Burgundy, omkring 1945.

Namnet Conklin levde kvar ytterligare några år, dock utan något av sin forna glans och producerades på flera håll i Förenta staterna. Man tillverkade bland annat en mycket generisk pneumatic-filler som ändå höll visst kvalitet och slätstruken aerometric-filler av dålig kvalitet och gjorde försök att etablera sig som tillverkare av kulspetspennor mellan 1948 och 1953. Företaget likviderades 1955 och då hade antagligen produktionen redan upphört.

Märket Conklin återetablerades år 2000 och idag säljer bolaget pennor som är tydligt inspirerade av de modeller som Conklin producerade under 1900-talets  första decennier, men enligt min mening, inte alls med samma kvalitet.

Den ultimata monografin om Conklin är Alfonso Mur Bohigas, The Conklin Legacy (2013).

Sheaffer

Sheaffer tillhörde, och tillhör fortfarande, de största pennföretagen och genom sin drygt sekellånga historia har de tillverkat ett mycket stort antal modeller som såväl tekniskt och formgivningsmässigt legat vid frontlinjen.

Grundaren Walter A. Sheaffer (1867–1946) var från Bloomsfield, Iowa och ursprungligen juvelerare, liksom sin far. Från och med 1906 drev han själv en framgångsrik juvelerarbutik i Fort Madison, Iowa. Vägen in i pennbranschen var hans uppfinning av den senare så spridda lever-fillern, hävarmsmekanismen, som han patenterade 1908 och som han betraktade som en smidigare och mindre klumpig lösning än Conklins crescent-filler. En betydligt förbättrad version av hävarmsmekanismen patenterades 1912.

Walter A. Sheaffer

Det var också 1912 som Sheaffer började tillverka pennor under namnet W. A. Sheaffer Pen Company, Medan W.A. Sheaffer själv stod för produktutvecklingen lejde han två före detta Conklinmedarbetare, George Kraker och Ben Coulson, som stod för marknadsföringen; de var också delägare i företaget. Trots den järnhårda konkurrensen från de etablerade storbolagen tog Sheaffer relativt snabbt stora marknadsandelar. Det var den effektiva och enkla påfyllningsmekanismen som var ett viktigt försäljningsargument. 

1914 stod Sheaffer för 3 % av den amerikanska reservoarpennmarknaden och 1917 producerade bolaget över 100 000 pennor om året. Men de stora framgångarna kom under 1920-talet. 1923 hade marknadsandelen växt till 13 % och redan 1925 stod bolaget för en femtedel av den samlade försäljningen i Förenta staterna.

Sheaffers pennutbud under 1910-talet är dåligt känt och det är ganska sällan exemplar kommer ut på marknaden. Den första kända katalogen, från 1913 och reklammaterial från de kommande fem åren, innehåller flat-tops i ebonit, framförallt modeller i Black Hard Rubber, Black Chased Hard Rubber och Red Mottled Hard Rubber i olika storlekar och med och utan clips. Det fanns också liknande modeller med ett bred slät eller utsmyckad guldring på huven samt sådana med släta eller utsmyckade overlays i gulddoublé eller solitt guld, bland annat en filigree-modell som på 1980-talet nyproducerades som Sheaffer Nostalgia. För bra bilder på tidiga Sheafferpennor med overlays och i metall, se denna diskussionstråd.

1920 introducerade Sheaffer sina första Lifetime-pennor. Man gav livstidsgaranti på guldstiftet. Den billigaste Lifetime-modellen gick på 8,75 dollar; en betydande summa, men Sheaffer hade också billigare modeller i sortimentet. Förutom pennor i ebonit introducerades företaget Lifetime-pennor helt i metall, såväl i guldblandningar, som guld och silver.

1924 fick livstidsgarantin ett synligt tecken i form av en vit punkt (white dot) som sattes på pennor över en viss prisnivå. Samma år blev Sheaffer efter flera års experiment det första bolaget som producerade pennor i plast; de kallade sitt material Radite.  Att Sheaffer var pionjären på celluloidområdet inverkade på försäljningssiffrorna som ökade blixtsnabbt mellan 1924 och 1925.

Under 1920-talet var de flesta pennor Sheaffer flat-tops. Förutom svarta och röda pennor producerade man pennor i flera gröna nyanser, samt 1927-1928 även Black & Pearl, Black & White Mottled samt Royal Blue.

Sheaffer Flat Top White Dot (den vita punkten sitter uppe på pennans topp), sent 1920-tal.

Även om flat-topmodellerna levde vidare under trettiotalet introducerade Sheaffer 1929 en helt ny modell, en strömlinjeformad penna med konisk topp och botten: Balance. Den marknadsfördes dock senare oftast som Feathertouch (stiftets namn) eller Lifetime (livtidsgarantin). Det var en lätt och ergonomiskt väl uttänkt penna som tog de andra tillverkarna på sängen och blev en försäljningssuccé.

Fram till 1934 var alla Balancepennor lever-fillers. Då introducerade Sheaffer en plunger-filler kallad Vacuum-Fil som existerade parallellt med den äldre mekanismen. Genom att företaget ändrade clipsets design åtskilliga gånger mellan 1929 och 1942 är det relativt enkelt att datera en Balancepenna med viss exakthet. Se Richard Binders artikel om modellen.

Balancemodellen tillverkades i många olika storlekar: från Oversize till Petite och i två olika tjocklekar. Dessutom fanns till exempel desk-pens, modeller med ring-top och speciella, mycket små “golfpennor”. Balanceserien producerades också i en mängd kulörer och mönster. Den fanns bland annat i Jet Black (1929–1942), Jade Green (1929–1932), Pearl & Black (1929–1934), Marine Green (1930–1935), Red Veined Grey Pearl (1931–1935) och Blue (1931–1932). Den senare kallas i dag ofta Blue & Black, men i själva verket är den svartliknande nyansen mörkt blå. Den var inte populär på trettiotalet, men eftertraktad bland samlare idag.

Sheaffer Balance Blue, 1931–1932.

Sheaffer drabbades liksom de andra bolagen av den ekonomiska depressionen; deras pennor var relativt kostsamma och man introducerade vid denna tid därför också ett utpräglad budgetmärke: WASP (=W.A. Sheaffer Pen), som bland annat hade pennor med elaborerade färgglada geometriska mönster. Samtidigt var Sheaffer Balance det verkliga flaggskeppet.

Sheaffer Balance Ebonized Pearl (Abalone), omkring 1935.

När ekonomin åter stabiliserats ändrade bolaget från mitten av 1930-talet ändrade och breddade Sheaffer färgskalan i Balanceserien och inkluderade Ebonized Pearl (också känd som Abalone) och dessutom de randiga (striated/striped) Grey Pearl, Golden Brown, Roseglow, Marine Green och Carmine. Serien slutade produceras 1942. Men inte minst de randiga pennorna kom att bli kännetecknande för Sheaffer även sedan Balance fasats ut.

Under såväl 1930- som 1940-talet försågs Sheafferpennorna med nummer som korresponderade till försäljningspriset. En modell som hette 350 kostade helt enkelt 3,50 dollar och en som var märkt 1750 gick på 17,50 dollar. Prisspannet i sortimentet var mycket stort. 1939 kostade den billigaste pennan, en Craftsman Junior, 2,75 dollar medan den dyraste, en Masterpiece i solitt guld, gick på 80 dollar.

Fyra randiga Shaefferpennor från 1930- och 1940-talet

Sheaffer 350, Grey Pearl, plunger-filler, sent 1930-tal.

Sheaffer 350 Craftsman, Marine Green, Lever-filler, 1940-talet.

Sheaffer fortsatte sin teknikutveckling och 1942 kom ett helt nytt slag stift, Triumph, som var rundat och omslöt hela bläckledaren. Den gav namn till en hel serie pennor, “TRIUMPH”, som alltså ersatte Balanceserien. Även om det finns en del tidiga lever-fillermodeller blev plunger-fillers snart det enda alternativet. Mekanismen var effektiv, men den utgör ett problem för samlare i dag eftersom den är ganska komplicerad att reparera.

Under 1940-talet var Sheaffers pennsortiment svåröverskådligt. Det fanns otroligt många olika modeller, som bland annat skilde sig åt genom ringens eller ringarnas bredd och huvens material, men också pennornas storlek. Några av dem var Crest, Autograph (med varianter som Heritage, Excellence, Lady och Viceroy), Premier, Statesman, Souvereign, Admiral, Milady och Craftsman. Färgskalan var dock ganska begränsad: Jet Black, Golden Brown, Grey Pearl, Marine Green och Carmine.

Presentation av Touchdownmekanismen i Sheaffers katalog 1951. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library

1949 introducerade företaget en ny pneumatisk fyllnadsmekanism, touchdown-filler, där bläcksäcken omgärdas av en tub, och ungefär samma tid började Sheaffer gjuta pennor i hårdplast. Förutom tidigare nämnda modeller, av vilka vissa hade utgått, innehöll sortimentet 1950 även modeller som Signature, Crest De Luxe, Sentinel och Valiant.

   Sheaffer “Triumph” Valiant 1250 Carmine Striped, Plunger-filler, 1946.                  

Sheaffer “Triumph” Crest 1750 Golden Brown, Plunger-filler 1945-1948. 

Något ska också sägas om Sheaffers femtiotalspennor. 1952 presenterade företaget ny pneumatisk mekanism: snorkel-filler. Den var tekniskt komplicerad men mycket effektiv och användarvänlig. Det var en vidareutveckling av företagets touchdown-filler. Enkelt uttryckt skruvar man av blindhättan och då fälls ett tunt metallrör, snorkeln, ut bakom stiftet. Pennan fylls på när man skruvar på blindhättan igen och snorkeln fälls in.

En Sheaffer med snorkelmekanism

Snorkelpennorna, som marknadsfördes mycket aktivt, blev en succé och tekniken infördes på nästan alla Sheaffermodeller under början av 1950-talet. Vid denna var Sheaffer det största pennföretaget i Förenta Staterna med Parker på en andraplats.

För detaljerad information om Sheaffermodeller, se också Ravens March Fountain Pens specialsida.

 

Wahl-Eversharp

1905 grundade John C. Wahl ett räknemaskinsbolag i Illinois, men företaget producerade också många andra metallvaror. 1915 köpte han Keeran & Company, som tillverkade Eversharp blyertsstiftpennor i metall. Två år senare kom Wahl in i reservoarpennbranschen genom att ta över Boston Fountain Pen Company, som var känt för sin produktion av högkvalitativa pennor.

Från och med 1921 producerade Wahl reservoarpennor helt i metall, antingen med guld- eller silverinnehåll, vilka var prydda med lika typer av geometriska mönster som graverades maskinellt. John C. Wahl köpte emellertid också ett gummibolag som utnyttjades i penntillverkningen. Wahls hårdgummipennor producerades i ett flertal kulörer bland annat svart, rött och olika spräckliga varianter.

Guldpläterade pennor i Wahl-Eversharps katalog 1928. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library

Det dröjde fram till 1928 innan Wahl började tillverka pennor i ett plastmaterial: Pyrolin. Liksom för andra bolag innebar introduktionen av celluloiden att färgskalan breddades betydligt. Den första modellen hette Gold Seal–en kvalitetsstämpel liksom Sheaffers White Dot–och var en utpräglad Art Deco-modell, som fanns i Coral, Lapis Lazuli, Black & Pearl, Rosewood och Green & Bronze. Vid den här tiden hade Wahl blivit det näst största pennbolaget i Förenta Staterna efter Waterman.

Korallfärgade pennor av pyrolin i Wahl-Eversharps katalog 1928. Bildkälla: www.pencollectorsofamerica.org/reference-library

Wahl Eversharp med Tulip clip, Lapis Lazuli, tidigt 1930-tal.

Wahl Eversharp, Gold Seal, Green and Bronze, tidigt 1930-tal

1931 kom Wahls kanske vackraste och mest ikoniska celluloidmodell: Doric. Det var en strömlinjeformad, tolvkantig penna som producerades i fem kulörer: Jet Black, Burma Pearl, Cathay Pearl, Kashmir Pearl och Morocco Pearl.

En andra penngeneration (från och med 1935) hade en randig, halvtransparent färgskala, kallad shell. Pennan försågs ibland med adjustable nib, där användaren kunde ställa in olika grader av flexibilitet. Den andra generationen Dorics innehöll färgerna Jet Black, Silver & Black Shell, Wine Red Shell, Gold & Silver Shell. Silver Green Shell, Silver Blue Shell och Amethyst Shell.

Wahl-Eversharp Doric, första generationen (1931–1935) Morocco Pearl

Wahl-Eversharp Doric Oversize, första generationen, (1931–1935) i Kashmir Pearl, flankerad av två Parker Vacumatic i Emerald Pearl.

Wahl-Eversharp Doric, andra generationen, Gold & Silver Shell, deskpen med adjustable nib, cirka 1935.

Vid sidan av dessa dyrare pennor introducerade Wahl mellan 1931 och 1935 en lågprisserie, Wahl-Oxford, som kostade 2 eller 3 dollar till skillnad mot Doricpennorna som låg på 7,50 respektive 10 dollar. Wahl-Oxford kan ändå räknas som en högkvalitativ penna. Samtidigt tjänade Wahl-Eversharp otvetydigt mest pengar på sina blyertsstiftpennor.

Wahl Oxford lever-filler, tidigt 1930-tal.

1941 introducerade Eversharp, som hela bolaget nu kallades, en ny, närmast raket- eller flygplansformad penna: Skyline (under perioder kallad Skyliner). Modellen blev en stor succé. Det var industridesignern Henry Dreufuss som låg bakom formgivningen: en bred och rundad huv och en avsmalnande kolv. Skyline producerades i ett mycket stort antal färger och med en stor huvvariation. Den tillverkades dessutom i tre storlekar: Lady, Standard och Executive. Prisskillnaderna mellan olika modeller var enorm: från 3,50 till 125 dollar. För en mycket klargörande och koncis översikt, se Jim Mamoulides essä om Skyline.

De billigaste versionerna av Skyline var enfärgade och fanns i Black, Green, Navy Blue, Brown, Dubonnet (Burgundy) och Silver Gray. Nästa steg på prisskalan var “Modern Stripe” eller “Moire”. De hade enfärgade men randiga huvar och kolvar och fanns i Silver Gray, Green, Blue, Red och Brown.

Den tredje typen var Striped Celluloid Cap. Dess huv var alltså randig och tillverkad av celluloid och hade en matchande enfärgad kolv. Den framställdes i Solid Black, Green, Navy Blue, Brown, Dubonnet och Silver Gray. Därutöver fanns det pennor med huvar och/eller kolvar i metall: rostfritt stål, guld- och silverfyllning, solitt guld, silver eller till och med platina, samt åtskilliga specialmodeller.

Även om Skyline var en bästsäljare kom andra projekt att närmast knäcka Eversharps ekonomi. En var Fifth Avenue-serien som hade ett slags hooded nib, men sålde dåligt; den ansågs trist. Jag menar dock att det är en mycket underskattad penna som har mycket hög kvalitet. Det andra stora misstaget var ett försök att ge sig in i kulspetsbranschen som misslyckades kapitalt.

Den sista populära kvalitetsmodellen som Eversharp tillverkade hette Symphony och designades av Raymond Loewy. Modellen introducerades 1948 och producerades fram till 1952 eller något senare. De var strömlinjeformade pennor med kolvar i enfärgad hårdplast och metallhuvar. Även om den bara producerades under fyra år genomgick den flera designmässiga förändringar under tiden; den gjordes i själva verket alltmer traditionell. Enligt min mening är och denna en underskattad penna. Efter några misslyckade nya modeller köptes Eversharp upp av Parker 1957.

Eversharp Golden Symphony, tidigt 1950-tal.

FORTSÄTT TILL DEL 3: EUROPEISKA PENNOR