Introduktion till reservoarpennor

Nordamerikanska pennor

Europeiska pennor

Svenska pennor (under konstruktion)

Pennannonser 1900-1960

 

En introduktion till reservoarpennor

Ett av mina stora intressen vid sidan om forskning och skrivande är något som hör skrivandet till: reservoarpennor, speciellt äldre sådana. Min egen samling är ganska ofokuserad, eller eklektisk om man så vill. Jag är intresserad av att samla på mig pennor som speglar reservoarpennans utveckling under det senaste seklet och jag vill att många varianter och färger ska få vara med.

Däremot ser jag, liksom många andra, perioden från 1920-talet till 1940-talet (och möjligen början av femtiotalet) som något av en guldålder. Då var marknaden omfattande och de stora aktörerna testade ständigt nya designer och tekniker för att attrahera publiken och hålla sig kvar i toppen. Det hände helt enkelt väldigt mycket på kort tid. Ska jag nämna några personliga favoritmärken får det bli Parker, Waterman, Mabie Todd och Pelikan.

Reservoarpennan fanns naturligtvis kvar även efter 1950-talet, men i till exempel Sverige gick de flesta snart över till kulspetspennor, som när den först dök upp kort tid efter andra världskriget var en mycket kostsam produkt med, åtminstone i början, tveksam kvalitet. Sedan blev den både betydligt bättre och väldigt mycket billigare.

I flera andra länder, till exempel Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland, fortsatte däremot reservoarpennan att vara relativt spridd, både som bruksföremål och som statusmarkör. Tiden efter 1960-talet var svåra för reservoarpennstillverkare och tillverkarna blev mycket färre, även om 1980-talet innebar en viss uppgång, då bolag som Montblanc och Pelikan började tillverka varianter på sina klassiska modeller som blev eftertraktade på nytt, och bolag som Sheaffer, Parker och Waterman fanns fortfarande kvar.

På senare år tycker jag att man kan man urskilja ett slags renässans för reservoarpennan, inte minst bland yngre människor som upptäcker att man kan få väldigt bra pennor för ett billigt pris och att det därigenom öppnar sig ett universum av bläckkulörer. Om man nu vid sidan av datorer faktiskt använder sig av pennor och utvecklar sin handstil är det kanske frestande att ta steget fullt ut till något som ger goda möjligheter till kreativitet. Dessutom är vissa pennmärken, liksom till exempel klockmärken, statusmarkörer och flera av de stora tillverkarna ger ut lyxmodeller i limiterade utgåvor.

Att samla äldre pennor är dock ovanligt i Sverige och det finns få hemsidor om reservoarpennor på svenska. Genom att bland annat utgå från exempel ur min egen samling vill jag därför ge ett litet bidrag. Först ger jag en kort introduktion till reservoarpennan för att därefter presentera ett antal märken och modeller från såväl Nordamerika och Europa. Jag har också förfärdigat en specialsida om svenska pennor.  Fokus ligger på tiden fram till 1950-talet. Dessutom har jag inkluderat en samling pennannonser i svensk dagspress mellan 1900 och 1960.

Jag har efter bästa förmåga försökt hitta korrekta svenska begrepp, men jag inkluderar också många begrepp på engelska för att den som är intresserad att läsa mer ska kunna hitta uppgifter på engelskspråkiga websidor. För mer detaljerad information om fabrikanter och pennmodeller hänvisar jag till länkar i den löpande texten. Se också boktipsen och en länksamling längst ned på denna sida.

46437253_10156269951608218_5652557396854177792_o

Mitt skrivbord

Reservoarpennan

En grundläggande idé med utvecklandet av reservoarpennan var att på något sätt leda in bläck i ett hålrum inuti ett pennskaft, undvika läckage och få bläcket att komma ut i ett jämnt flöde när den vidrörde pappret, så att man kunde skriva utan att det blev plumpar. Uppfinningen innebar att man inte längre behövde doppa en stålpenna (dip pen) i ett bläckhorn hela tiden och att det blev möjligt att ta med sig pennan i fickan (eller i en kedja).

Under större delen av 1800-talet refererade ordet “penna” (och engelskans pen) egentligen bara till stiftet, men från och med slutet av seklet kom “penna” att få den betydelse vi känner idag. Från och med 1890-talet användes ordet “reservoarpenna” i svenskan. Det tidigaste omnämnandet som jag har funnit i sökbar svensk tidningstext är från 1894.

Även om det fanns tidigare liknande modeller, som successivt utvecklades under 1800-talet, brukar man säga att den första moderna reservoarpennan (fountain pen) patenterades av nordamerikanen Lewis E. Waterman 1884. Detta är dock vinnarnas, i synnerhet Watermans, historia: att deras reservoarpenna var den första “praktiska” eller “användbara”. En del av de pennor som tillverkats tidigare under 1800-talet var åtminstone ungefär lika användbara, och att Waterman skulle vara den enda uppfinnaren är helt enkelt inte korrekt, även om hans pennor möjligen var bättre, och onekligen populärare, än tidigare modeller. För mer information om reservoarpennornas tidigaste historia och Watermans roll, se David Nishimuras “Myths & Misconceptions.”

Watermans patent 1883/1884 bestod i alla fall av ett pennskaft, som innehöll en behållare (en reservoar) som kunde fyllas på med bläck, samt, och detta var det centrala, en bläckledare med kanaler (feed) som var monterad under ett stift vid vars spets kanalerna mynnade ut.

waterman-fountain-pen-patent-

Fountain_pen_diagram.svg

 

 

 

 

 

 

Watermans patent från 1884 samt en skiss av en modern reservoarpenna som tydligare visar hur reservoar, bläckledare och stift hänger ihop. Watermans konstruktion var något annorlunda, men grundstrukturen var ungefär densamma. 

 

Bläckledaren var helt enkelt kopplingen mellan spetsen och pennans kropp och gjorde att bläcket flödade ut när användaren skrev. I sin uppfinning utnyttjade Waterman, mer effektivt än tidigare tillverkare, den så kallade kapillärkraften, där luft kom in i reservoaren via ett “andningshål” (vent-hole eller breathing-hole) på stiftet (nib) och bläck kom ut; något som kan benämnas ett kontrollerat läckage.

pennans_delar.jpg

 

 

Översikt över reservoarpennans delar med svensk vokabulär. Bilden visar en Montblanc Monte Rosa från 1950-talet, men det finns grundläggande likheter med många andra pennor. 

Bildkälla: www.reservoarpennor.se

 

 

 

 

 

 

Huven skyddar stiftet när pennan inte används och ska hindra läckage. Den skruvas i regel på och av pennan, men kan ibland tryckas på, och den är oftast försett med ett clips (clip på engelska) för att till exempel kunna placeras i en ficka eller ligga still på bordet. De första reservoarpennorna tillverkades dock inte med clips. Fram till åtminstone 1920-talet var det vanligt att köpa ett separat clips (accommodation clip) eller åtminstone ha en separat hållare så att pennan inte rullade iväg när den låg på bordet. I synnerhet franska tillverkare saluförde mycket fantasifulla clips med till exempel djur- och växtmotiv, även om pennorna i sig ofta var importerade från Förenta staterna eller Storbritannien.

En typ av mindre pennor, framförallt avsedda för kvinnor, försågs ibland istället för clips med en liten metallögla på toppen (ring top) och kunde fästas vid ett sidenband eller kedja runt halsen (sautoir) eller en kedja vid midjan (chatelaine). Ibland fästes också färgglada tofsar i öglan. Produktionen av denna typ av pennor minskade i början av 1930-talet.

s-l1600 (10)

 

Ett litet italienskt pennset från Fendograph med öglor och tofsar, cirka 1930. Pennorna är bara 8 cm långa.

 

 

 

 

Alla reservoarpennor är dock inte försedda med huv. Speciellt från 1920- till 1950-talet var det vanligt med skrivset (desk pens), där pennan sattes ned i en trumpetliknande hållare som var fäst vid en bas, skrivställ, av till exempel sten, bakelit, porslin eller glas, som kunde vara mycket elaborerad eller mycket enkel. I övrigt var pennorna konstruerade som vanligt, men stället för en kort blindhätta hade de en lång avsmalnande topp (taper), ett slags svans.

39948867_10156076993093218_5601877508610850816_n

 

 

En Parker Duofold Mandarin Deskpen från 1930-talet med hållare i svart bakelit. 

Material

Reservoarpennor kan vara gjorda i många olika material. Under slutet av 1800-talet och 1900-talets första årtionden var i princip alla pennor tillverkade av någon typ av vulkaniserat hårdgummi, också kallat ebonit eller vulkanit. Vulkanisering innebär att man värmer upp rågummi (naturgummi) tillsammans med svavel. Genom processen omformas gummit från en klibbig och formbar massa till ett stabilare och mer hållfast material. Från allra första början tillverkades endast svarta pennor: BHR (Black hard rubber) eller, betydligt ovanligare, röda, RHR (Red hard rubber). Dessa pennor kunde vara helt släta eller ha enkla eller mer elaborerade mönster, t.ex. chasing (BCHR) och cable twist. De förra hade enkla ingraverade rut- eller linjemönster medan de senare hade ett upphöjt spiralmönster.

Under 1910- och 1920-talet började tillverkarna experimentera med blandningar av i första hand svart och rött gummi, som antingen bildade mer slumpmässiga (mottled; MHR) eller mer planerade mönster (ripple). En del av de senare efterliknade ådrat trä (wood grain). Det fanns också blå, rosa och gröna gummiblandningar (blue, pink respektive olive ripple), även om de var mycket ovanligare (och oerhört eftersökta idag).

Även om pennorna i sig var av hårdgummi kunde de vara täckta i silver eller guld, eller åtminstone material som i någon grad innehöll dessa metaller. Utsmyckningarna utgjordes ibland av en eller flera smala eller bredare ringar (inte sällan med namngravyr), medan andra modeller var till stor del metalltäckta, såväl på huv som kolv. Sådana överdrag, overlays, kunde antingen vara heltäckande, släta eller med ingraverade mönster, eller genombrutna i olika former (ofta men egentligen felaktigt benämnda filigree (filigran) i kataloger från tiden; cutwork skulle vara den korrekta termen). En del än mer eleganta pennor var också prydda med partier av pärlemor.

Även om pennfabrikanterna alltså själva framställde modeller med metallöverdrag kunde också importörer och enskilda juvelerare göra det. Speciellt kända är kanske de metallarbeten som italienska och franska juvelerare gjorde på importerade pennor. De brukar benämnas continental overlays. De franska varianterna är ofta enkla, medan de italienska juvelerarna inte sällan gjorde avancerade arbeten som verkligen kan benämnas filigran.

Även om det var betydligt ovanligare fanns det också rena metallpennor, ofta prydda med geometriska mönster. Det mest kända exemplet är Wahls 1920-talspennor. Andra alternativ till gummi var bakelit (fenolplast) och galalit, som var baserat på kasein, ett ostämne baserat på skummjölk, som blandats med formaldehyd. Bakeliten var dock ett ganska skört ämne och galaliten var mycket känslig för väta och inget av materialen användes i större skala.

Exempel på olika typer av hårdgummipennor från 1910- till 1930-talet.

MUSEUM-MASTERPIECEContinental-design-overlay-Waterman-N52-pen-and-_1

 

 

 

En Waterman 52 med en mycket elaborerad “Italian overlay”

 

 

 

Från och med mitten av 1920-talet började de stora tillverkarna framställa pennor i celluloidplast, som bestod av cellulosanitrat som mjukgjorts med kamfer och sedan härdats.  Plasterna som användes av de olika pennföretagen var likartade, men hade olika försäljningsnamn. Parker kallade till exempel sitt nya plastmaterial för Permanite och Shaeffer sitt för Radite.

Plastens intåg i pennvärlden innebar en revolution. Materialen gav helt andra möjligheter till formbarhet och färgsättning. Under 1930-talet utvecklades dessutom plaster som hade transparenta partier. De gav ytterligare estetiska dimensioner och gjorde det dessutom möjligt för användaren att kontrollera hur mycket bläck som fanns kvar. Ett problem med celluloid baserat på cellulosanitrat var att det är mycket lättantändligt.

 

droppedImage

1946-Parker-Duofold-YG-8_1920x

 

Wahl-Eversharps Doric från 1930-talet och Parkers Striped Duofold från tidigt 1940-tal är goda exempel på hur cellulosaplaster kunde användas för att skapa vackra, halvtransparenta mönster.

 

 

Den som ska köpa en äldre penna har mycket att vinna på att granska materialets status. En del av de äldre gummimaterialen var mycket sköra och man bör titta efter sprickbildningar och flisor. De kan också ha oxiderat framförallt på grund av UV-stålning; en från början svart penna kan ha blivit brunaktig. Det finns preparat på marknaden som man kan använda för att snygga till oxiderade pennor, åtminstone temporärt, men ämnet är mycket omdiskuterat bland samlare. Frågan är till exempel vilken effekt dessa medel har på längre sikt. Min egen erfarenhet är att en varsam insmörjning med olivolja kan ha god effekt. Dessutom kan själva användandet, att hålla pennan i handen, göra oxideringen mindre uppenbar efter ett tag eftersom den påverkas av hudens fetter.

post-55233-0-03856900-1416862191

 

En från början svart penna. Här syns oxideringen tydligt. Jämför den bruna färgen med de helsvarta partier som skyddats av huven.

 

 

Å andra sidan kan det vara en god idé att undersöka om pennan polerats alltför mycket och om till exempel metallpartiernas glans försvunnit (brassing) av slitage eller om andra skador uppkommit av alltför stor klåfingrighet. Andra saker som man kan granska är om en metallhuv har fått bucklor (vanligt på Parker “51”:or) eller om det finns bitmärken eller andra tecken på slitage på kolv och huv. Materialets status bör åtminstone påverka hur mycket man ska betala för pennan eller om man helt ska avstå från inköp.

När det gäller äldre pennor av celluloid bör man också titta efter sprickbildningar. Speciellt den nedre delen av huven (cap lip) är ett känsligt område. Särskilt utsatta är pennor i vissa färger; Parker Duofold i Mandarin Yellow är ett ökänt exempel, där välbevarade exemplar betingar höga priser.

Ett annat stort problem, som är vanligt med celluloidpennor från 1920- och 1930-talet, är missfärgningar. Plasten var ett instabilt material, speciellt om det inte hade härdats tillräckligt länge. Kontakten med bläcksäcken och svavelutsöndringar har gjort att väldigt många kolvar har mörknat betydligt, medan huvarna oftare är mer eller mindre intakta, även om också de kan ha fått mörka partier. Speciellt gäller detta pennor i jade och lapis lazuli-kulörer, där priset för en jämnt färgad penna är mångdubbelt högre.

s-l300

 

Ett exempel på en jadefärgad Parker Duofold där kolven mörknat ordentligt medan huven har behållit mycket av sin klara kulör. 

 

 

Celloluidpennor kan också ha missfärgats av överskottsbläck som har fått ligga kvar under lång tid och, så att säga, blivit ett med plasten. Sådana fläckar är omöjliga att få bort. Ibland kan också cellulosaplasten ha “kristalliserats”, vilket innebär att pennan missfärgats och riskerar att successivt brytas sönder i småbitar. Detta brukar kallas celluloidsjuka. På engelska är det vanligast att tala om cristallization eller crazing. Om en penna drabbats av “sjukan” bör den inte förvaras bland andra pennor och för att “sjukan” inte ska uppstå är det bra att se till att pennorna inte förvaras helt utan ventilation.

bad_celluloid2

 

 

Två Wahl-Eversharppennor från 1930-talet. Först ett exempel på begynnande celluloidsjuka/ kristallisering, Därefter en mycket långt gången sjukdom, där pennan förstörts fullständigt.

download

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter andra världskriget tillverkades allt fler pennor i olika typer av mer hållbara termoplaster och petrokemiska plaster, även om cellulosaplaster fortfarande användes av flera tillverkare. Allmänt gick dessa nya material också under namnet plastic resin eller ibland synthetic resin. Det har alltså inget med kåda (resin) att göra.

Ett tidigt exempel var Parker ’51’ som från introduktionen 1941 göts i ett plastmaterial som kallades Lucite, eller mer formellt polymetylmetakrylat. Pennor tillverkade av sådan plast är mycket hållbara, men kunde till skillnad från cellulosamaterialet bara vara enfärgade. Det vill säga att en pennkropp kunde vara till exempel röd eller blå; den kunde inte innehålla flera kulörer eller de spännande mönster som celluloiden kunde frambringa. Termoplaster har ibland stiliga namn som Montblancs precious resin, men det är likväl plast, om än av hög kvalitet. Exakt vad det är i Montblancs fall förblir dock en hemlighet.

13f1c58e639a1096f98ed84851cd032dMontblanc Meisterstück 149

Mekanismer

Mekanismer är ett samlingsnamn för olika konstruktioner som används för att föra in bläcket i reservoaren. Den första tekniken, som egentligen inte kan kallas en mekanism, bestod i att användaren fyller på reservoaren manuellt, utifrån med hjälp av en pipett eller kanyl. Från 1880-talet till och med 1910-talet var det den helt dominerande tekniken, men den levde kvar vid sidan av de nyuppfunna mekanismerna, framförallt fram till 1930-talet. Det finns dock även moderna pennor av detta slag.

De här tidiga pennorna var av två huvudtyper. På den ena typen skruvade man av förstycket (där stiftet och bläckledaren sitter) och fyllde på bläck direkt i reservoaren. Dessa pennor brukar ofta kallas eyedroppers; engelskans ord för pipett. Det är den ursprungliga reservoarpennan.

 

s-l1600 (4)

Eyedropper från Mabie Todd & Bard från omkring år 1900.

En annan typ var safeties eller safety pens, som började utvecklas under 1890-talet. De hade ett infällbart stift (retractible nib). På dessa pennor kan man skruva ner stiftet i kolven, varpå det bildas ett hålrum där man kunde fylla på bläck, enklast med en pipett. När man sedan skruvar upp stiftet igen fylls tomrummet igen och bläcket rinner ut genom stiftet när det nuddar papper; alltså ett kontrollerat läckage. Sedan gällde det att komma ihåg att skruva in stiftet innan man satte på huven, annars kunde det gå sönder. När huven väl var på plats hindrade en korkpackning läckage.

waterman rat1 waterman rat2

 

 

 

 

 

 

En samlare visar upp en Waterman 42 1/2 V Safety pen med uppskruvat respektive nedskruvat stift.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under 1910-talet, och mer allmänt från och med 1920-talet, tillverkades pennor som inte behövde fyllas på manuellt, utifrån, utan hade olika interna mekanismer. De kallades först generellt för self-fillers. Sedan blev dessa tekniker så självklara att något speciellt namn inte längre behövdes. Den gemensamma nämnaren var att mekanismerna skapade understryck, så att bläcket strömmade in.

I många modeller fanns det en gummisäck inne i kolven som fungerade som reservoar, och mekanismer tryckte på olika sätt ihop säcken och skapade på så sätt undertrycket. Vanliga varianter på temat var en hävarm (lever-filler) eller en tryckknapp (button-filler), men det fanns också Conklins halvmåneformade crescent-filler och andra mer eller mindre långlivade varianter under 1900-talets första årtionden. Richard Binders översikt över olika mekanismer som använts under det senaste dryga seklet är strålande. 

ParkerDuofoldFiller02

 

 

Reklam för Parker Duofold button-filler

Sheaffer1912patentdet

 

 

 

 

 

Sheaffers patent på en förbättrad lever-filler (1915).

 

 

 

Det är naturligtvis inte konstigt att mekanismen på femtio eller hundra år gamla pennor måste restaureras och servas.  För den som ska köpa en äldre penna är det bland annat viktigt att ta reda på om mekanismen fungerar som den ska. Hävarmen på en lever-filler kan vara en svag punkt och om den har gått sönder bör man avstå från inköp. Det är ett svårreparerat problem.

På äldre pennor är det nästan oundvikligt att gummisäcken (ink-sac) har torkat, “förstenats” eller helt pulveriserats och den måste därför bytas ut. Om man köper från en specialiserad handlare eller en kunnig pennentusiast är det ofta redan fixat och anges. Köper du pennor på annat sätt är det inte säkert (eller ens troligt) och det är därför viktigt att ta reda på hur det står till. Orden “restaurerad” eller “servad” används alltför generöst och en hel del säljare på allmänna auktionssajter vet helt enkelt knappast något om pennor.

50324541_236927523905460_6480244190893572096_n

 

 

 

Resterna av en alldeles förstenad bläcksäck.

 

 

 

 

Många pennsamlare är intresserade av och duktiga på reparationer, medan andra (inkluderat mig själv) inte vågar sig på större reparationsarbeten utan överlåter det till fackkunskapen, som också har de specialverktyg och reservdelar som ofta krävs. I Sverige finns åtminstone några professionella reparatörer, men det gäller, som sagt, att väga in eventuella reparationskostnader när du beslutar dig för att köpa en penna. 

Vacuum-fillers, som till exempel den långlivade Parker Vacumatic, har ingen gummisäck, men väl en diafragma (diaphragm) av gummi som skapar undertryck genom att man trycker ner en metalltub eller en plastspak som gömmer sig under blindhättan. De kallas också, kanske mer korrekt, för pump-fillers. När pumpen släpps upp fylls bläcket på, men man måste upprepa proceduren flera gånger för att pennan ska fyllas helt. Genom att i princip hela kolven fungerar som reservoar kunde dessa pennor rymma mycket mer bläck än tidigare modeller.

Sheaffer utvecklade å sin sida en plunger filler, där blindhättan delvis kan skruvas av. Den är fäst vid en lång spak som man drar upp bläck med. Spaken kan ibland vara tunn och därigenom känslig och packningarna kan också ha förstörts med tiden. Medan det är relativt enkelt att ersätta en bläcksäck på en lever-filler eller diagfragman på en Vacumatic är det betydligt mer komplicerat att reparera en plunger-filler.

download

images (1)

 

 

 

 

Två varianter av Vacumatic pump-fillers och en Sheaffer plunger-filler.

 

 

 

 

 

 

En långlivad mekanism är pistongen (piston-filler). Den användes av det tyska bolaget Pelikan från och med 1929 och såväl Pelikan som många andra märken använder fortfarande varianter på temat. I pennor av denna typ finns det ingen gummisäck utan en tättslutande kolv används för att dra upp bläck direkt i reservoaren; under blindhättan finns ofta en knapp som kan vridas. Även om pistongen i regel är en hållbar mekanism måste samlare som ska köpa en penna se upp så att den inte har fastnat och användaren har dragit sönder den. I så fall kan reparationsarbetet bli komplicerat.

images

 

 

En modern Pelikan Demonstrator, där man tydligt ser pistongmekanismen

 

 

 

 

Även om andra mekanismer alltså har levt vidare är det vanligaste att den som använder moderna reservoarpennor kan välja mellan att använda bläckpatroner (cartridges) eller en converter, som i regel är ett slags löstagbar pistong-mekanism. Den kan monteras inuti pennan och användaren kan därigenom fylla på pennan med bläck från flaska. Bläckpatroner är dock ingen ny uppfinning. Pennor avsedda för bläckpatroner (i glas) tillverkades till exempel av Waterman från 1930-talet och av det nordamerikanska bolaget Eagle redan i slutet av 1800-talet.

 

Bläckpatroner och en converter av standardtyp

 

Stift

 

 

Stiftets egenskaper är naturligtvis av avgörande betydelse för skrivandet och skrivupplevelsen. Tjockleken på spetsen (nib grade) anges oftast med bokstäverna F, M, B, som står för fine, medium och broad. Det är standardvarianterna. Dessutom finns ofta varianter som EF/XF och BB (extra fine och double broad) och ibland mer kursiva stift: italic, oblique och oblique reverse. Det finns också tjocka rakt slipade stift som brukar benämnas stubs, som t.ex. kan vara 1,0 mm eller bredare. Ett annat specialstift är music nib som är speciellt lämpat för att skriva noter. Ett lite speciellt stift är turned-up nib, där spetsen är något uppåtkrökt. Den var dock mycket använd av Sheaffer under 1940-talet och ger en mycket mjuk skrivupplevelse.

Hur fint och brett ett stift verkligen är beror dessutom delvis på fabrikat. En japansk F är till exempel tunnare än en europeisk eller nordamerikansk. “Väta” (wettability) är också en faktor. Hur “vått” ett stift skriver, hur stort bläckflödet blir, är dessutom en kombination av bläckledare och stiftets kvalitet och konstruktion. Att skriva med ett M-stift kan alltså vara en väldigt varierande upplevelse beroende på pennmärke. För den som är van vid andra pennmärken kan till exempel ett mediumstift på en Pelikanpenna kännas väldigt “vått”.

Federn-M300-M1000

Ett urval av moderna Pelikanstift med bläckledare

Problemet när du köper en ny penna är att du inte i regel inte kan testa den med bläck, men å andra sidan finns det många pennrecensioner på nätet där du åtminstone kan se resultatet av andras testande. När du köper äldre pennor inkluderar säljaren ibland bilder av skrivprov. Men resultatet beror ändå mycket på den egna skrivstilen. Det är alltså inget enkelt område.

På äldre pennor är något slags guld- eller guldpläterat stift vanligast (oftast 14 karat, ibland 18 karat), men stift helt tillverkade i rostfritt stål är också vanligt, såväl förr som idag och vissa fabrikanter, inte minst italienska Visconti, säljer stift av den platinaliknande metallen palladium.

Stiftet består av två delar, skänklar (tines), med en springa (slit) emellan och ett andningshål (vent hole eller breathing hole), vilket gör att bläcket ska rinna fram från bläckledaren i jämn och lagom mängd. Skänklarna löper samman i en spets (tip) som är lödad med eller doppad i en mycket hård metall. Det kan vara gjort av iridum, ett platinaliknande material, men det vanliga är ämnen som osmium, volfram, palladium och ruthenium, eller legeringar av flera hårda metaller.

Om man köper en äldre penna är det viktigt att noggrant granska stiftet, bland annat för att konstatera att spetsen är intakt och att det inte finns några sprickbildningar eller bucklor. Är man samlare kan det också vara av stor betydelse att det är ett originalstift och är det inte det är det åtminstone bra att känna till det.

nibsizes

Pelikans stora stiftsortiment i en katalog från 1950-talet. 

En annan aspekt på stiftet är flexibilitet, vanligen kallat “flex”. Fram till 1940-talet var det någorlunda vanligt att stiftet var flexibelt, mjukt, eller åtminstone hade viss flex, men majoriteten hade mycket begränsad, om ens någon, flexibilitet. Ett riktigt flexibelt stift brukar benämnas wet noodle; det är nästan som en pensel. Den som skriver med ett mycket flexibelt stift kan med samma stift få allt från en hårstråstunn linje till en linje på kanske 2 millimeter eller till och med ännu mer. En del stift kan beskrivas som halvflexibla och rör sig i spannet från hårstråstunt till kanske en knapp millimeter. Men egentligen har resultatet mer att göra med skrivkonst än med stiftets konstitution.

Många samlare (och skrivare) är förtjusta i “flex”, speciellt stora, mycket flexibla stift. Men att skriva med ett mycket flexibelt stift kräver en viss träning och försiktighet för att inte fresta på materialet och i värsta fall förstöra stiftet permanent. Man ska helt enkelt inte tänja stiftet till dess yttersta gräns. Moderna stift har mycket sällan någon större flexibilitet även om det har börjat produceras en del nya modeller, som dock sällan når upp de gamla stiftens kvalitet.

Ett allmänt tips för den som är ovan att skriva med reservoarpennor är att inte ta i lika mycket som du gör då du använder kulspetspennor. Det behövs inte och det är inte bra för stiftet.

Wahl Eversharp skrift

Exempel på möjligheterna med ett flexibelt stift.

Från början av 1940-talet dök också väldigt tunna, små och delvis dolda stift (hooded nibs) upp. De blev snart mycket populära. Den första och utan tvekan mest framgångsrika modellen var Parker ’51’, som är den kvalitetspennmodell som sålt mest genom tiderna. Många anser också att det är den bästa pennan som har tillverkats och produktionen upphörde inte förrän i början av 1970-talet. Men också andra företag framställde liknande stift under 1950- och 1960-talet och den klassiska tyska Lamy 2000 kom 1966 och ser fortfarande likadan ut .

8a062c2d2f6646c7ac474e6012fe4ab7

För en bra översikt om stift, se Richard Binders artikelserie “Nibs”

Samlande, användning, bläck och papper

Jag tillhör gruppen pennsamlare som också använder mina pennor, även en hel del av mina äldre modeller, men andra samlare ser en hel del av sina pennor som konstföremål och intressanta (teknik)historiska objekt, och jag skulle tro att en hel del drar sig för att använda sina eventuella dyrgripar.

Det finns åtminstone en ganska ofruktbar diskussion mellan “users” och “collectors”. Det enkla svaret är att det måste stå varje samlare fritt om hon eller han vill använda sina pennor eller “bara” beundra och fascineras av dem. Däremot kan jag tycka att det är märkligt att det faktiskt finns samlare som aldrig använder reservoarpennor utan bara kulspetspennor.

Också jag har pennor som jag aldrig använder (eller har använt) och sådana som jag inte fyller utan bara doppar i bläck. Även om jag använder många av mina pennor är det kanske ett drygt dussin som jag skulle vilja säga är mina vardagspennor, sådana som jag har med mig i kavajfickan eller i väskan. Förutom några moderna pennor rör det sig i regel om någon Pelikan och någon Parker Vacumatic. Men jag använder också några äldre pennor med mycket flexibla stift för lite kalligrafiska övningar.

Bläck och papper är naturligtvis viktiga frågor för användarna av reservoarpennor. Först något om bläck. Jag använder knappast bläckpatroner annat än på resor. Då är det en bra idé, inte minst för att tryckförändringar under flygresor kan göra att pennor läcker och att det möjligen är krångligt att ta med sig bläckflaskor. Om man ändå inte använder patroner bör pennan vara helt tömd när man flyger (alternativt helt fyllda) och förvaras med huven uppåt. Så underviker man bäst otrevliga överraskningar.

I övrigt är det är alltså bläckflaskor som gäller för mig. De flesta på marknaden innehåller 30–50 ml och eftersom en ordinär penna rymmer någonstans mellan 1 och 2 ml räcker de länge. Bläck är dessutom mycket hållbart. Flera decennier gammalt bläck kan fungera väl så bra som helt nytillverkat, men det är ingen allmän regel. Det finns moderna bläckfabrikat som har dålig eller åtminstone ojämn hållbarhet.

b957_pelikan_tinte_

På marknaden finns ett stort antal bläckfabrikat. Nästan alla innehåller syntetiska färgämnen (anilin), men det finns några som fortfarande för sorter innehåller järngalla (iron gallotannate). Det senare är i regel tåligt, men det kräver också extra noggrann rengöring av pennan.

Många av de stora penntillverkarna har egna bläckserier, men det finns också företag som helt specialiserar sig på bläck. Det finns också ett mycket stort antal kulörer att välja mellan och stor prisvariation. I vardagslag, för vanliga anteckningar använder jag helst blå, och mörkgröna nyanser; i mindre utsträckning svart.

43951584_10156194301903218_8754982432769310720_o

Att välja bläck är naturligtvis helt beroende på personliga preferenser. Pilots Iroshizuku-serie är min personliga favorit, speciellt deras rena röda, lila, påfågelsblå och djupt gröna nyanser. Pelikan Edelstein är en annan favorit, och i synnerhet Sapphire, Aventurine och Tanzanite, men också andra Pelikanbläck (4001) håller god kvalitet. Iroshizuku och Edelstein är inte så billiga men, enligt min mening, värda merkostnaden.

Många moderna bläck är snabbtorkande så risken för att bläcket av misstag smetas ut är begränsad, även om det alltid är bra ha läskpapper (blotter paper) till hands (kan köpas billigt i välsorterade pennaffärer).

Det klassiska franska företaget J. Herbin, som tillverkat bläck sedan omkring år 1700, liksom tyska Rohrer & Klinger är välbeprövade och högkvalitativa alternativ, men också japanska Sailor och franska Waterman har bra bläck och bland de svarta nyanserna är nog Auroras becksvarta variant oslagbar.

France-J-HERBIN-limited-edition-1670-ink-with-gold-powder-ink-dip-pen-pen-packing-bag.jpg_640x640

Engelska Diamine är ett synnerligen prisvärt bläckalternativ, framförallt om man vill prova litet ovanligare kulörer; de har ett hundratal att välja mellan. Men bland Diamines utbud har jag ändå framförallt fastnat för klassiskt djupblå nyanser som Regency Blue och i synnerhet Blue Velvet, som är utmärkta allroundbläck.

download

Den kanske viktigaste varningen är att man bör se till att det verkligen är ett bläck avsett för reservoarpennor man skaffar och inte ett “konstnärsbläck,” till exempel India Ink, som är avsett för dip pens.  Annars är risken överhängande att din reservoarpenna kloggar igen och förstörs. Man bör också iaktta försiktighet med de glittrande bläckvarianter som kallas shimmering ink. De kräver noggrann rengöring för att inte riskera att skada pennorna och de kan skadas ändå. Vill du använda sådant bläck skulle jag råda att du bara använder det i mycket billiga pennor.

Även om de tillverkar bläck i många vackra nyanser skulle jag också höja att varningens finger mot märken som Noodlers och Private reserve. De anses som coola märken men är kända för att ha mycket skiftande kvalitet och det finns åtskilliga rapporter om pennor som skadats av åtminstone vissa nyanser. Om man ändå vill använda dem skulle jag råda dig att hålla dig till billiga pennor. Richard Binder har skrivit en artikel som tar upp ämnet: Inks: Good, Bad, and Ugly

Reservoarpennor rengörs med ljummet vatten på samma sätt som om du suger upp och sprutar ut bläck med hjälp av mekanismen. Håll stiftet under rinnande vatten eller doppa det i en skål vatten. Fortsätt med dessa manövrar tills det gamla bläcket har rensats ut; även en liten mängd kvarvarande mörkt bläck kan störa en ljusare nyans. En penna bör heller inte ligga oanvänd med bläck under många månader.

Men var mycket försiktig med vatten om du rengör äldre pennor, speciellt av hårdgummi eftersom de känsliga för väta, och blötlägg aldrig pennor. Undvik starka rengöringsmedel av alla slag. Skulle det vara alldeles nödvändigt för att få bort gammalt bläck kan du tillsätta ett par droppar diskmedel i en skål vatten som du använder dig av för att suga upp vatten. Se också Richard Binders allmänna tips om hur man sköter om sina pennor.

Så har vi detta med papper. Kan man använda vilket papper som helst när man skriver med reservoarpennor? Det beror på. Vanligt vitt kopieringspapper och vanliga anteckningsblock (om de inte är av mycket dålig kvalitet) medför i regel inga större problem för pennor med fina stift, men det beror också mycket på bläckflödet.

Om du har använder penna med bredare spets och/eller stor väta är risken att texten blöder, alltså att bläcket flyter ut. Sådana stift och i synnerhet mer flexibla varianter kräver blankare papper av högre kvalitet, framförallt om man ska få fram shading,  skuggeffekter, alltså att flera nyanser framträder.

ShadingInks-Iroshizuku-KuJaku

Jag använder helst bundna anteckningsböcker från Rhodia och Leuchtturm. Speciellt Rhodia har ett stort sortiment av block och anteckningsböcker i olika storlekar, som är mycket prisvärda. Som ett alternativ till linjerade och blanka sidor har det blivit att vanligare med “dotted paper”, alltså papper med små punkter som gör att man kan skriva rakt samtidigt som man slipper linjerna.

 

Förvaring

49727971_10156403049478218_770975706560593920_o

En del av mina pennor

Hur man förvarar sina pennor beror naturligtvis på hur många det handlar om och vad det är för slags pennor. Jag förvarar mina pennor dels i de boxar (pennschatull) med utdragbara lådor som syns på fotot ovan, dels i speciella fodral (“pärmar”) med plats för 48 pennor där pennorna hålls fast av resårband (se foto nedan).  Såväl schatull som förvaringspärmar finns i en mängd varianter och prislägen.

Även om jag tycker att det är trevligt att kunna se en del av mina pennor, är inte boxar med glaslock den ultimata lösningen. Om man ändå vill ha det är det viktigt att boxarna inte står i direkt solljus. Då riskerar pennorna att påverkas av UV-strålning som kan göra att de tar skada. På sommaren kan det därför vara en god idé att täcka över dem eller ställa dem på ett mörkt ställe.

48-Roller-Ball-font-b-Pen-b-font--font-b-Fountain-b-font-font-b.jpg_300x300q75

När man har med sig reservoarpennor i fickan eller väskan är det en god idé att ha dem i ett fodral av något slag. Det finns såväl mycket enkla modeller som väldigt eleganta. Själv använder jag ett gammalt cigarrfodral. En allt populärare lösning, speciellt om man vill ha med sig en hel del pennor, är att använda ett hoprullningsbart pennfodral (se nedan). Det viktiga är att pennorna ges lite skydd när de transporteras. pelikan-grained-leather-case-black-open

7991851_orig

 

Litteraturtips

Richard Binder, The RichardsPens Guide to Fountain Pens, 4 volymer, tillgängliga i digitalt format på Amazon.com, 2012–2015 (innehåller material som också finns på hemsidan www.richardspens.com).

Jürgen Dittmer & Martin Lehmann, Pelikan Schreibgeräte–Writing Instruments, 1929–2004, 2004.

Paul Erano, Fountain Pens: Identification & Value Guide, 2004.

George Fischler & Stuart Schneider, Fountain Pens and Pencils: The Golden Age of Writing Instruments, 1998.

Claus Holten & Poul Lund, Montblanc in Denmark 1914–1992: The Untold Story,
2013.

Stephen Hull, The History Of Conway Stewart 1905–2005, 2010.

Stephen Hull, Onoto the Pen: De La Rue and Onoto Pens 1880–1960, 2016.

Letizia Jacopini, La Storia Della Stilografica In Italia/ The History of the Italian Fountain Pen, 2 band, 20012003.

Andreas Lambrou, Fountain Pens Of The World, 1995 (och flera senare utgåvor; den främsta allmänna översikten som innehåller mängder av illustrationer. Den är dock på intet sätt heltäckande).

Andreas Lambrou, Fountain Pens: United States of America and United Kingdom, 2000.

Andreas Lambrou & Masamichi Sunami, Fountain Pens of Japan, 2012.

Ingmar Lundkvist, Pennan: Fetisch och skrivdon, 2001.

Joao P. Martins, Luiz Leite & Antonio Gagean, Wahl Eversharp: An Illustrated History, 2011.

Alfonso Murbohigas, The Conklin Legacy, 2013.

Geoffrey Parker, David Shepherd & Dan Zazove, Parker Vacumatic, 2008.

Jens Rösler & Stefan Wallrafen, Collectible Stars: Montblanc Writing Instruments from 1946 until 1979, 2001.

Jens Rösler & Stefan Wallrafen, Collectible Stars I: Montblanc 1908–1947, 2014.

David & Mark Shepherd, Parker ’51’, 2004.

David Shepherd & Dan Zazove, Parker Duofold, 2006.

För referenser till närmare 500 pennrelaterade skrifter se www.booksaboutpens.com

Pennlänkar

Introduktionssida på svenska: www.reservoarpennor.se

Tony Fischiers fantastiska sida om alla Parkermodeller: www.parkerpens.net

Jim Mamoulides imponerande sida med mängder av pennrelaterat material, framförallt nordamerikanska märken: www.penhero.com

Dominic Rothemels utmärkta sida om Pelikanpennor: www.pelikan-collectibles.com

Tysk allmän pennsajt: www.penboard.de

Tysk allmän pennsajt: www.penexchange.de

Tysk sajt med fokus på Montblanc: www.fountainpen.de

Italiensk pennwikipedia, främst på italienska, men med många sidor översatta till engelska: www.fountainpen.it

Fransk sajt: www.stylo-plume.org

Pen Collectors of America, sida med mycket referensmaterial: www.pencollectorsofamerica.com

Richard Binders mycket innehållsrika sida, som behandlar alla upptänkliga aspekter: www.richardspens.com

David Isaacsons sida som bland annat innehåller en stor samling av nedladdningsbara äldre pennkataloger: www.vacumania.com/website/catalog_downloads.html

David Nishimuras sida som, förutom försäljning, innehåller mängder av mycket tillförlitlig information. Jag ser den som en av de främsta on-lineresurserna: www.vintagepens.com/FAQ.htm

Se också David Nishimuras blogg, där många ämnen tas upp, bland annat ett mycket viktigt sådant, förfalskningar: www.vintagepensblog.blogspot.com

Ett viktigt diskussionsforum: www.fountainpennetwork.com

Ett annat viktigt diskussionsforum: www.fountainpenboard.com/forum

Facebookgrupp om äldre pennor: www.facebook.com/groups/fpnuts/?ref=br_rs

Svensk Facebookgrupp: www.facebook.com/groups/reservoarpennor

Mycket aktiv blogg med recensioner av nya pennor: www.penaddict.com

Svensk poddcast om pennor, bläck och papper: www.pennamoterpapper.com

För en utmärkt, mycket omfattande länksamling, se www.penhero.com/PenBookmarks.htm

Inte om reservoarpennor, men väl om äldre blyertsstiftpennor. Jon Veleys imponerande blogg: leadheadpencils.blogspot.com

 

Några pennhandlare/auktionssajter

Några allmänna auktionssajter

Svensk auktionssajt (sök på: “samlarpennor”): www.tradera.com

Europeisk auktionssajt som har flera pennauktioner (pen and stationary auctions) per vecka samt därutöver specialauktioner för Montblanc respektive italienska pennor: www.catawiki.com

Gigantisk internationell auktions- och köpsajt: www.ebay.com Se också de nationella sajterna med domännamnen .de, .fr, co.uk, es, ie, osv.

Internationell köpsajt: www.etsy.com

Några handlare som specialiserar sig på äldre pennor

Flera av handlarna har också arkiv över sålda pennor, varför sidorna också kan användas som referensverk.

Länksamling: www.penhero.com/PenBookmarks_PenDealersVint.htm

Engelsk handlare: www.vintagefountainpensinc.com

Engelsk handlare: www.pastpens.com

En grupp tyska handlare: www.penboard.de/shop

Handlare i Förenta staterna: www.peytonstreetpens.com

Handlare i Förenta staterna: www.vacumania.com

Handlare i Förenta staterna: www.vintagepens.com

Handlare i Förenta staterna: www.vintagepen.net

Handlare i Förenta staterna: www.gopens.com

Handlare i Förenta staterna: www.antiquedigger.com

Handlare i Brasilien med mycket stort utbud: www.pensforever.com

Några platser för inköp av nya pennor samt bläck och papper

Penstore, Sverige, nätbutik och butik i Stockholm: www.penstore.se

Pennshoppen, Sverige, nätbutik: www.penshop.se

NK Fine Writing, Stockholm, avdelning på NK i Stockholm: www.nk.se/stockholm/avdelningar/nk-fine-writing

Brobergs, butiker i Stockholm och Göteborg samt nätbutik (säljer framförallt Montblanc och Aurora) www.brobergs.se

P. W. Akkerman, Nederländerna, otroligt pennutbud, en av de främsta i Europa: www.vulpennen.nl/en

Casa della Stilografica, Italien, otroligt pennutbud, också en av de främsta i Europa: www.stilografica.it

The Writing Desk, Storbritannien www.thewritingdesk.co.uk

Cult Pens, Storbritannien www.cultpens.com

Andy’s Pens, Storbritannien www.andys-pens.co.uk

Goulet Pens, Förenta staterna: www.gouletpens.com

Anderson Pens, Förenta staterna: www.andersonpens.com

 

FORTSÄTT TILL DEL 2: NORDAMERIKANSKA PENNOR