Introduktion till reservoarpennor

Nordamerikanska pennor

Europeiska pennor

Svenska pennannonser

 

En introduktion till reservoarpennor

Ett av mina stora intressen vid sidan om forskning och skrivande är något som hör skrivandet till: reservoarpennor, speciellt äldre sådana. Min egen samling är ganska ofokuserad, eller eklektisk om man så vill. Jag är intresserad av att samla på mig pennor som speglar reservoarpennans utveckling under det senaste seklet och jag vill att många varianter och färger ska få vara med.

Däremot ser jag, liksom många andra, perioden från 1920-talet till 1940-talet (och möjligen början av femtiotalet) som något av en guldålder. Då var marknaden omfattande och de stora aktörerna testade ständigt nya designer och tekniker för att attrahera publiken och hålla sig kvar i toppen. Det hände helt enkelt väldigt på mycket på kort tid. Ska jag nämna några personliga favoritmärken får det bli Parker, Waterman, Swan Mabie Todd och Pelikan.

Reservoarpennan fanns naturligtvis kvar även efter 1960-talet, men i till exempel Sverige gick de flesta snart över till kulspetspennor, som när den först dök upp kort tid efter andra världskriget (med namnet biró efter uppfinnarens efternamn) var en mycket kostsam produkt med, åtminstone i början, tveksam kvalitet. Sedan blev den både betydligt bättre och väldigt mycket billigare.

I flera andra länder, till exempel Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland, fortsatte däremot reservoarpennan att vara mycket spridd, både som bruksföremål och som statusmarkör. Men i synnerhet 1970- och 1980-talet var svåra årtionden för reservoarpennstillverkare.

På senare år tycker jag att man kan man urskilja ett slags renässans för reservoarpennan, inte minst bland yngre människor som upptäcker att man kan få väldigt bra pennor för ett billigt pris och att det därigenom öppnar sig ett universum av bläckkulörer. Om man nu vid sidan av datorer faktiskt använder sig av pennor och utvecklar sin handstil är det kanske frestande att ta steget fullt ut till något som ger goda möjligheter till kreativitet.

Att samla äldre pennor är ovanligt i Sverige och det finns få hemsidor om reservoarpennor på svenska. Genom att bland annat utgå från exempel ur min egen samling vill jag därför ge ett litet bidrag. Först ger jag en kort introduktion till reservoarpennan för att därefter presentera ett antal märken och modeller från såväl Nordamerika som Europa.  Fokus ligger på tiden fram till 1950-talet. Dessutom har jag inkluderat en stor samling pennannonser i svensk dagspress från 1910- till 1950-tal.

För specialsidor om fabrikanter och pennmodeller hänvisar jag till länkar i den löpande texten. Se också boktipsen och en länksamling längst ned på denna sida.

46437253_10156269951608218_5652557396854177792_o

Mitt skrivbord

 

Reservoarpennan

En grundläggande idé med utvecklandet av reservoarpennan var att på något sätt leda in bläck i ett hålrum inuti ett pennskaft, undvika läckage och få bläcket att komma ut i ett jämnt flöde när den vidrörde pappret, så att man kunde skriva utan att det blev plumpar. Uppfinningen innebar att man inte längre behövde doppa en stålpenna (dip pen) i ett bläckhorn hela tiden och att det blev möjligt att ta med sig pennan i fickan (eller i en kedja).

Även om det fanns tidigare liknande modeller, som successivt utvecklades under 1800-talet, brukar man säga att den första moderna reservoarpennan (fountain pen) patenterades av nordamerikanen Lewis E. Waterman 1884. Detta är dock vinnarnas, i synnerhet Watermans, historia; att deras reservoarpenna var den första “praktiska” eller “användbara”. En del av de pennor som tillverkats tidigare under 1800-talet var åtminstone ungefär lika användbara., och att Waterman skulle vara den enda uppfinnaren är helt enkelt inte korrekt, även om hans pennor möjligen var bättre, och onekligen populärare, än tidigare modeller. För mer information om reservoarpennornas tidigaste historia och Watermans roll, se David Nishimuras “Myths & Misconceptions.”

Watermans patent 1883/1884 bestod i alla fall av ett pennskaft, som innehöll en behållare (en reservoar) som kunde fyllas på med bläck, samt, och detta var det centrala, en bläckledare med kanaler (feed) som var monterad under ett stift vid vars spets kanalerna mynnade ut.

Fountain_pen_diagram.svg

 

En skiss av en modern reservoarpenna som visar hur reservoar, bläckledare och stift hänger ihop. Watermans konstruktion var något annorlunda, men grundstrukturen var ungefär densamma. 

 

 

 

Bläckledaren var helt enkelt kopplingen mellan spetsen och pennans kropp och gjorde att bläcket flödade ut när användaren skrev. I sin uppfinning utnyttjade Waterman, mer effektivt än tidigare tillverkare, den så kallade kapillärkraften, där luft kom in i reservoaren via ett “andningshål” (vent-hole eller breathing-hole) på stiftet och bläck kom ut; något som kan benämnas ett kontrollerat läckage.

pennans_delar.jpg

 

 

Översikt över reservoarpennans delar med svensk vokabulär. Bilden visar en Montblanc Monte Rosa från 1950-talet, men det finns grundläggande likheter med många andra pennor. 

Bildkälla: www.reservoarpennor.se

 

 

 

 

 

 

Huven skyddar stiftet när pennan inte används och hindrar läckage. Den skruvas i regel på och av pennan, men kan ibland tryckas på, och är oftast försett med ett clips för att till exempel kunna placeras i en ficka eller ligga still på bordet. De första reservoarpennorna tillverkades dock inte med clips. Fram till åtminstone 1920-talet var det vanligt att köpa separata clips (accommodation clips) eller åtminstone ha en separat hållare så att pennan inte rullade iväg när den låg på bordet. Speciella dampennor försågs ibland istället med en liten metallögla på toppen (ring top) och kunde fästas vid en kedja runt halsen eller vid midjan (chatelaine). Ibland fästes också färgklada tofsar i öglan.

s-l1600 (10)

 

Ett litet italienskt pennset från Fendograph med öglor (ring tops) och tofsar, tidigt 1930-tal. Pennorna är bara 8 cm långa.

 

 

 

 

Alla reservoarpennor är dock inte försedda med huv. Speciellt från 1920- till 1950-talet var det vanligt med skrivset (desk pens), där pennan sattes ned i en trumpetliknande behållare som var fäst vid en bas av till exempel sten, bakelit eller glas, som kunde vara mycket elaborerad eller mycket enkel. I övrigt var pennorna konstruerade som vanligt, men stället för en kort blindhätta hade de en lång avsmalnande topp (taper), ett slags svans.

39948867_10156076993093218_5601877508610850816_n

 

 

En Parker Duofold Mandarin Deskpen från 1930-talet med hållare i svart bakelit. 

Material

Reservoarpennor kan vara gjorda i många olika material. Under slutet av 1800-talet och 1900-talets första årtionden var i princip alla pennor tillverkade av någon typ av vulkaniserat hårdgummi (också kallat ebonit eller vulkanit), men det fanns också tidigt modeller av bakelit och kasein, även om de var betydligt ovanligare. Från allra första början tillverkades endast svarta pennor: BHR (Black hard rubber) eller, betydligt ovanligare, röda RHR (Red hard rubber). Dessa pennor kunde vara helt släta eller ha enkla eller mer elaborerade, mönster, t.ex. chasing (BCHR) och cable twist, ett upphöjt spiralmönster.

Under 1910- och 1920-talet började tillverkarna experimentera med blandningar av i första hand svart och rött gummi, som antingen bildade mer slumpmässiga (mottled; MHR) eller mer planerade mönster (ripple). En del av de senare efterliknade ådrat trä (wood grain). Det fanns också blå, rosa och gröna gummiblandningar (blue, pink respektive olive ripple), även om de var mycket ovanliga (och oerhört eftersökta idag).

Även om pennorna i sig var av hårdgummi kunde de vara täckta i silver eller guld, eller åtminstone material i någon grad innehöll dessa metaller. Utsmyckningarna var ibland smala eller bredare ringar (inte sällan med namngravyr), medan andra modeller var till stor del var metalltäckta, såväl på huv som kolv. Sådana överdrag, overlays, kunde antingen vara heltäckande, släta eller med ingraverade mönster, eller genombrutna i olika former (ofta, men egentligen felaktigt, benämnda filigree (filigran) i kataloger; cutwork skulle vara den korrekta termen). En del än mer eleganta pennor kunde också vara prydda med pärlemor.

Även om pennfabrikanterna alltså själv framställde modeller med metallöverdrag kunde också importörer och enskilda juvelerare göra det. Speciellt kända är kanske de metallarbeten som italienska och franska juvelerare gjorde på importerade pennor; de brukar benämnas continental overlays.  De franska varianterna är ofta enkla, men de italienska juvelerarna gjorde avancerade arbeten som verkligen kan benämnas filigran. Egentligen är det mer adekvat att använda termen Italian overlays än Continental overlays. Även om det var betydligt ovanligare fanns det också rena metallpennor, ofta med geometriska mönster.

Exempel på olika typer av hårdgummipennor från 1910- till 1930-talet.

Från och med mitten av 1920-talet började de stora tillverkarna framställa pennor i cellulosaplaster (“celluloid”) som innehöll cellulosanitrat men också kamfer. Parker kallade till exempel sitt nya plastmaterial för Permanite och Shaeffer sitt för Radite.

Plastens intåg innebar en revolution. Materialen gav helt andra möjligheter till formbarhet och färgsättning. Under 1930-talet utvecklades dessutom plaster som hade transparenta partier. De  gav ytterligare estetiska dimensioner och gjorde det dessutom möjligt för användaren att kontrollera hur mycket bläck som fanns kvar.

 

droppedImage

1946-Parker-Duofold-YG-8_1920x

 

Wahl-Eversharps Doric från 1930-talet och Parkers Striped Duofold från tidigt 1940-tal är goda exempel på hur cellulosaplaster kunde användas för att skapa vackra, halvtransparenta mönster.

 

 

Den som ska köpa en äldre penna har mycket att vinna på att granska materialets status. En del av de äldre gummimaterialen var mycket sköra och man bör titta efter sprickbildningar och flisor. De kan också ha oxiderat framförallt på grund av UV-stålning; en från början svart penna kan ha blivit brunaktig. Det finns professionella preparat man kan använda för att snygga till oxiderade pennor, åtminstone temporärt, men ämnet är mycket omdiskuterat bland samlare. Min egen erfarenhet är också att en varsam insmörjning med olivolja kan ha god effekt.

post-55233-0-03856900-1416862191

 

En från början svart penna. Här syns oxideringen tydligt. Jämför den bruna färgen med de helsvarta partier som skyddats av huven.

 

 

Å andra sidan kan det vara en god idé att undersöka om pennan polerats alltför mycket och om till exempel metallpartiernas glans försvunnit (brassing) eller om andra skador uppkommit av alltför stor klåfingrighet. Materialets status bör åtminstone påverka hur mycket man ska betala för pennan eller om man helt ska avstå från inköp.

När det gäller äldre pennor av cellosaplast bör man också titta efter sprickbildningar, speciellt den nedre delen av huven (cap lip) är ett känsligt område, speciellt för pennor i vissa färger; Parker Duofold i Mandarin Yellow är ett ökänt exempel. Ett annat stort problem, som är vanligt med celluloidpennor från 1920- och 1930-talet, är missfärgningar. Kontakten med bläcksäcken har gjort att väldigt många kolvar har mörknat betydligt, medan huvarna är mer eller mindre intakta. Speciellt gäller detta pennor i jade och lapis lazuli-kulörer, där priset för en jämnt färgad penna är mångdubbelt högre.

s-l300

 

Ett exempel på en jadefärgad Parker Duofold där kolven mörknat ordentligt medan huven har behållit sin klara kulör.

 

 

 

 

Cellolusaplastpennor kan också ha missfärgats av överskottsbläck som har fått ligga kvar under lång tid och, så att säga, blivit ett med plasten. Sådana fläckar är omöjliga att få bort. Ibland kan också cellulosaplasten ha “kristalliserats”, vilket innebär att pennan missfärgats och riskerar att successivt brytas sönder i småbitar. Detta brukar kallas celluloid disease.

bad_celluloid2

Ett exempel på pågående celluloidsjuka/ kristallisering

 

 

 

 

 

Efter andra världskriget tillverkades allt fler pennor i olika typer av mer hållbara termoplaster och petrokemiska plaster, även om cellulosaplaster fortfarande användes av flera tillverkare. Allmänt gick dessa nya material också under namnet plastic resin. Ett tidigt exempel var Parker ’51’ som från introduktionen 1941 göts i ett plastmaterial som kallades Lucite. Pennor tillverkade av sådan plast är mycket hållbara, men kunde till skillnad från cellulosamaterialet bara vara enfärgade. Det vill säga en pennkropp kunde vara till exempel röd eller blå; den kunde inte innehålla flera kulörer eller de spännande mönster som celluloiden kunde frambringa.

Termoplaster har ibland stiliga namn som Montblancs precious resin, men det är likväl plast, om än av hög kvalitet. Exakt vad det är i Montblancs fall förblir dock en hemlighet.

 

13f1c58e639a1096f98ed84851cd032dMontblanc Meisterstück 149

Mekanismer

Mekanismer är ett samlingsnamn för olika konstruktioner som används för att föra in bläcket i reservoaren. Den första tekniken, som egentligen inte kan kallas en mekanism, bestod i att användaren fyllde på reservoaren manuellt, utifrån med hjälp av en pipett eller kanyl. Från 1880-talet till och med 1910-talet var det den helt dominerande tekniken, men den levde kvar vid sidan av de nyuppfunna mekanismerna, framförallt fram till 1930-talet. Det finns dock även moderna pennor av detta slag.

De här tidiga pennorna var av två huvudtyper. På den ena typen skruvade man av förstycket (där stiftet och bläckledaren sitter) och fyllde på bläck direkt i reservoaren. Dessa pennor brukar ofta kallas eyedroppers; engelskans ord för pipett. Det är den ursprungliga reservoarpennan.

En annan typ var safeties eller safety pens, som började utvecklas under 1890-talet, vilka hade ett infällbart stift (retractible nib). På dessa pennor kunde man skruva ner stiftet i kolven, varpå det bildades ett hålrum där man kunde fylla på bläck. När man sedan skruvade upp stiftet igen fylldes tomrummet igen och bläcket kunde rinna ut genom stiftet; alltså ett kontrollerat läckage. Sedan gällde det att komma ihåg att skruva in stiftet innan man satte på huven, annars kunde det gå sönder. När huven väl var på plats hindrade en korkpackning läckage.

 

540x360

 

Eyedropper och Safety från Swan Mabie Todd.

 

 

 

 

 

Under 1910-talet, och mer allmänt från och med 1920-talet, tillverkades pennor som inte behövde fyllas på manuellt, utifrån, utan hade olika interna mekanismer. De kallades först generellt för self-fillers. Sedan blev dessa tekniker så självklara att något speciellt namn inte längre behövdes. Den gemensamma nämnaren var att mekanismerna skapade understryck, så att bläcket strömmade in i pennan.

I många modeller fanns det en gummisäck inne i kolven, som fungerade som reservoar, och mekanismer tryckte på olika sätt ihop säcken och skapade på så sätt undertrycket. Vanliga varianter på temat var en hävarm (lever-filler) eller en tryckknapp (button-filler), men det fanns också Conklins halvmåneformade crescent-filler och andra mer eller mindre långlivade varianter under 1900-talets första årtionden. Richard Binders översikt över olika mekanismer som använts under det senaste dryga seklet är strålande. 

ParkerDuofoldFiller02

 

 

Reklam för Parker Duofold button-filler

Sheaffer1912patentdet

 

 

 

 

 

Shaeffers patent på en lever-filler.

 

 

 

 

 

För den som ska köpa en äldre penna är det viktigt att ta reda på om mekanismen fungerar som den ska. Hävarmen på en lever-filler kan vara en svag punkt och om den har gått sönder bör man avstå från inköp. Det är ett svårreparerat problem.

Det är naturligtvis inte konstigt att femtio eller nästan hundra år gamla pennor måste restaureras och servas.  På äldre pennor är det nästan oundvikligt att gummisäcken (ink-sac) har torkat, “förstenat” eller helt pulveriserats och den måste därför bytas ut. Om man köper från en specialiserad handlare eller en kunnig pennentusiast är det ofta redan fixat. Köper du pennor på annat sätt är det inte säkert (eller ens troligt) och det är därför viktigt att ta reda på hur det står till. Orden “restaurerad” eller “servad” används alltför ofta och en hel del säljare på allmänna auktionssajter vet helt enkelt knappast något om pennor.

Många pennsamlare är intresserade av och duktiga på reparationer, medan andra (inkluderat mig själv) inte vågar sig på större reparationsarbeten utan överlåter det till fackkunskapen, som också har de specialverktyg och reservdelar som ofta krävs. I Sverige finns åtminstone några professionella reparatörer, men det gäller, som sagt, att väga in eventuella reparationskostnader när du beslutar dig för att köpa en penna. 

Vacuum-fillers, som till exempel den långlivade Parker Vacumatic, har ingen gummisäck, men väl en diafragma (diaphragm) av gummi som skapar undertryck genom att man trycker ner en metalltub eller en plastspak som gömmer sig under blindhättan, så de kallas också, kanske mer korrekt, för pump-fillers. När pumpen släpps upp fylls bläcket på. Genom att i princip hela kolven fungerar som reservoar kunde dessa pennor rymma mycket mer bläck än tidigare modeller.

Sheaffer utvecklade å sin sida en plunger filler, där blindhättan delvis kan skruvas av. Den är fäst vid en lång spak som man drar upp bläck med. Spaken kan ibland vara mycket tunn och därigenom känslig och packningarna kan också ha förstörts med tiden. Medan det är ganska enkelt att ersätta diagfragman på en Vacumatic är det betydligt mer komplicerat att reparera en plunger filler.

download

images (1)

Två varianter av Vacumatic vacuumfillers och en Sheaffer plungerfiller.

En långlivad mekanism är pistongen (piston-filler). Den användes av det tyska bolaget Pelikan från och med 1929 och såväl Pelikan som många andra märken använder fortfarande varianter på temat. I pennor av denna typ finns det ingen gummisäck utan en tättslutande kolv används för att dra upp bläck direkt i reservoaren; under blindhättan finns ofta en knapp som kan vridas. Även om pistongen i regel är en hållbar mekanism måste samlare som ska köpa en penna se upp så att den inte har fastnat och användaren har dragit sönder den. I så fall kan reparationsarbetet bli komplicerat.

images

 

En modern Pelikan Demonstrator, där man tydligt ser pistongmekanismen

 

 

 

 

 

 

Även om andra mekanismer alltså har levt vidare är det vanligaste att den som använder moderna reservoarpennor kan välja mellan att använda bläckpatroner (cartridges) eller en converter, som i regel är ett slags löstagbar pistong-mekanism. Den kan monteras inuti pennan och användaren kan därigenom fylla på pennan med bläck från flaska.

Bläckpatroner är dock ingen ny uppfinning. Pennor avsedda för bläckpatroner (i glas) tillverkades till exempel av Waterman från 1930-talet och av det nordamerikanska bolaget Eagle redan i slutet av 1800-talet.

 

Bläckpatroner och en converter.

 

Stift

 

 

Stiftets egenskaper är naturligtvis av avgörande betydelse för skrivandet och skrivupplevelsen. Tjockleken på spetsen (nib grade) anges oftast med bokstäverna F, M, B, som står för fine, medium, broad. Det är standardvarianterna. Dessutom finns ofta varianter som EF/XF och BB (extra fine och double broad) och kursiva stift: oblique och oblique reverse. Det finns också tjocka rakt slipade stift som brukar benämnas stubs, som t.ex. kan vara 1,0 mm eller bredare.

Hur fint och brett ett stift verkligen är beror dessutom delvis på fabrikat. En japansk F är till exempel tunnare än en europeisk eller nordamerikansk. “Väta” (wettability) är också en faktor. Hur “vått” ett stift blir, hur stort bläckflödet blir, är dessutom en kombination av bläckledare och stiftets kvalitet och konstruktion. Att skriva med ett M-stift kan alltså vara en väldigt varierande upplevelse beroende på pennmärke.

Federn-M300-M1000

Ett urval av moderna Pelikanstift med bläckledare

Problemet när du köper en ny penna är att du inte kan testa den med bläck, men å andra sidan finns det många pennrecensioner på nätet där du åtminstone kan se resultatet av andras testande. När du köper äldre pennor inkluderar säljaren ibland bilder av skrivprov. Men resultatet beror ändå mycket på den egna skrivstilen. Det är alltså inget enkelt område.

På äldre pennor är något slags guld- eller guldpläterat stift vanligast (oftast 14 karat, ibland 18 karat), men stift helt tillverkade i rostfritt stål är också vanligt, såväl förr som idag. Stiftet består av två delar, skänklar (tines), med en springa emellan (slit) och ett andningshål (vent hole eller breathing hole), vilket gör att bläcket ska rinna fram från bläckledaren i jämn och lagom mängd. Skänklarna löper samman i en spets (tip) som är lödad med eller doppad i en mycket hård metall. Det kan vara gjort av iridum, ett platinaliknande material, men det vanliga är ämnen som osmium, volfram och ruthenium, eller legeringar av flera hårda metaller.

Om man köper en äldre penna är det viktigt att noggrant granska stiftet, bland annat för att konstatera att spetsen är intakt och att det inte finns några sprickbildningar eller bucklor. Är man samlare kan det också vara av stor betydelse att det är ett originalstift och är det inte det är det åtminstone bra att känna till det.

 

nibsizes

Pelikans stora stiftsortiment i en katalog från 1950-talet. 

En annan aspekt på stiftet är graden av flexibilitet, “flex”. Fram till 1940-talet var det någorlunda vanligt att stiftet var flexibelt, mjukt, eller åtminstone hade viss flex, men majoriteten hade mycket begränsad, om ens någon, flex. Ett riktigt flexibelt stift brukar benämnas wet noodle; den är nästan som en pensel. Den som skriver med ett mycket flexibelt stift kan med samma stift få allt från en hårstråstunn linje till en linje på kanske 2 millimeter eller till och med ännu mer. En del stift kan beskrivas som halvflexibla och rör sig i spannet från hårstråstunt till kanske en knapp millimeter. Men egentligen har resultatet mer att göra med skrivkonst än med stiftets konstitution.

Många samlare är förtjusta i “flex”, men att skriva med ett mycket flexibelt stift kräver en viss vana och försiktighet för att inte fresta på materialet och i värsta fall förstöra stiftet. Man ska helt enkelt inte tänja stiftet till dess yttersta gräns. Moderna stift har mycket sällan någon större flexibilitet även om det har börjat produceras en del nya modeller, som dock sällan når upp de gamla stiftens kvalitet.

adjusted_flex_writing_83c1d8bd-63e9-4ccb-930c-4c45e2af1e12_grande

Ett exempel på möjligheterna med ett flexibelt stift.

Från början av 1940-talet dök också väldigt tunna, små och delvis dolda stift (hooded nibs) upp. De blev mycket populära. Den första och utan tvekan mest framgångsrika modellen var Parker ’51’, som är den kvalitetspennmodell som sålt mest genom tiderna. Många anser också att det är den bästa pennan som har tillverkats och produktionen upphörde inte förrän i början av 1970-talet. Men också andra företag framställde liknande stift under 1950- och 1960-talet och den klassiska tyska Lamy 2000 kom 1966 och ser fortfarande likadan ut .

8a062c2d2f6646c7ac474e6012fe4ab7

För en bra översikt om stift, se Richard Binders artikelserie “Nibs”

Bläck och papper

Jag tillhör gruppen pennsamlare som också använder mina pennor, även de flesta av mina äldre modeller, men andra samlare ser en hel del av sina pennor som konstföremål och intressanta (teknik)historiska objekt, och jag skulle tro att en hel del drar sig för att använda sina eventuella dyrgripar för vardagligt bruk. Det finns åtminstone en ganska ofruktbar diskussion mellan “users” och “collectors”. Det enkla svaret är att det måste stå varje samlare fritt om hon eller han vill använda sina pennor eller “bara” beundra och fascineras av dem. Även om jag använder många av mina pennor är det kanske ett drygt dussin som jag skulle vilja säga är vardagspennor, sådana som jag har med mig i kavajfickan eller i väskan.

Bläck och papper är dock viktiga frågor för användarna. Först något om bläck. Jag använder knappast bläckpatroner annat än på resor. Då är det en bra idé, inte minst för att tryckförändringar under flygresor kan göra att pennor läcker och att det möjligen är krångligt att ta med sig bläckflaskor. Reservoarpennor bör vara tömda när man flyger, alternativt helt fyllda, och förvaras med huven uppåt. Så underviker man bäst otrevliga överraskningar.

I övrigt är det är alltså framförallt bläckflaskor som gäller för mig. De flesta av dem innehåller 30 eller 50 ml och eftersom en ordinär penna rymmer någonstans mellan 1 och 2 ml räcker de länge. Bläck är dessutom mycket hållbart. Flera decennier gammalt bläck kan fungera väl så bra som helt nytillverkat.

b957_pelikan_tinte_

På marknaden finns ett stort antal bläckfabrikat. Nästan alla innehåller syntetiska färgämnen (anilin), men det finns några som fortfarande för sorter innehåller järngalla (iron gallotannate). Det senare gör bläcket mycket tåligt, men det kräver också extra noggrann rengöring av pennan.

Många av de stora penntillverkarna har egna bläckserier, men det finns också företag som helt specialiserar sig på bläck. Det finns också ett mycket stort antal kulörer att välja mellan och stor prisvariation. I vardagslag, för vanliga anteckningar använder jag helst blå, mörkgröna och röda nyanser; i mindre utsträckning svart.

43951584_10156194301903218_8754982432769310720_o

Att välja bläck är naturligtvis helt beroende på personliga preferenser. Pilots Iroshizuku-serie är min personliga favorit, speciellt deras rena röda, lila, påfågelsblå och djupt gröna nyanser. Pelikan Edelstein är en annan favorit, och i synnerhet Sapphire, Aventurine och Tanzanite, men också andra Pelikanbläck (4001) håller god kvalitet. Iroshizuku och Edelstein är inte så billiga, men, enligt min mening, värda merkostnaden. Många moderna bläck är snabbtorkande, så risken för att bläcket av misstag smetas ut är begränsad, även om det alltid är bra ha läskpapper till hands (kan köpas billigt i välsorterade pennaffärer).

Det klassiska franska företaget J. Herbin, som tillverkat bläck sedan omkring år 1700, liksom tyska Rohrer & Klinger är välbeprövade och högkvalitativa alternativ, men också japanska Sailor och franska Waterman har bra bläck och bland de svarta nyanserna är nog Auroras becksvarta variant oslagbar.

France-J-HERBIN-limited-edition-1670-ink-with-gold-powder-ink-dip-pen-pen-packing-bag.jpg_640x640

Engelska Diamine är ett synnerligen prisvärt bläckalternativ, framförallt om man vill prova litet ovanligare kulörer; de har ett hundratal att välja mellan. Men bland Diamines utbud har jag ändå framförallt fastnat för klassiskt djupblå nyanser som Regency Blue och i synnerhet Blue Velvet, som är utmärkta allroundbläck.

download

Den kanske viktigaste varningen är att man bör se till att det verkligen är ett bläck avsett för reservoarbläck man skaffar och inte ett “konstnärsbläck,” till exempel India Ink, som passar bättre för dip pens, annars är risken att pennan kloggar igen. Man bör också iaktta försiktighet med de glittrande bläckvarianter som kallas shimmering ink. De kräver noggrann rengöring för att inte riskera att skada pennorna. Ska du använda sådant bläck skulle jag råda att du bara använder det i mycket billiga pennor.

Pennor rengörs med ljummet vatten på samma sätt som om du suger upp och sprutar ut bläck med hjälp av mekanismen. Fortsätt med dessa manövrar tills det gamla bläcket har rensats ut; även en liten mängd kvarvarande mörkt bläck kan störa en ljus nyans. Men var mycket försiktig med vatten om du använder äldre pennor, speciellt i hårdgummi, eftersom de känsliga för väta. Se också Richard Binders allmänna tips om hur man sköter om sina pennor.

Så har vi detta med papper. Kan man använda vilket papper som helst när man skriver med reservoarpennor? Det beror på. Vanligt vitt kopieringspapper och vanliga anteckningsblock medför i regel inga större problem för pennor med fina stift, men det beror också mycket på bläckflödet.

Om du har använder penna med bredare spets och/eller stort flöde är risken att texten blöder, alltså att bläcket flyter ut. Sådana stift och i synnerhet mer flexibla varianter kräver blankare papper av högre kvalitet, framförallt om man ska få fram shading, alltså att flera nyanser framträder.

ShadingInks-Iroshizuku-KuJaku

Jag använder helst bundna anteckningsböcker från Rhodia och Leuchtturm. Speciellt Rhodia har ett stort sortiment av block och anteckningsböcker i olika storlekar, som är mycket prisvärda. Som ett alternativ till linjerade och blanka sidor har det blivit att vanligare med “dotted paper”, alltså små punkter som gör att man kan skriva rakt samtidigt som man slipper linjerna.

För den som vill fördjupa sig i papprets underbara värld finns till exempel Bentzmans Paper Glossary

En snabbtitt in i några av mina pennlådor

43951433_10156194526308218_5019042513739055104_n

2018-10-06 10.30.52

44073016_10156194527828218_2645664820287766528_n

 

Litteraturtips

Richard Binder, The RichardsPens Guide to Fountain Pens, 4 volymer, tillgängliga i digitalt format på Amazon.com, 2012-2015 (innehåller material som också finns på hemsidan www.richardspens.com).

Paul Erano, Fountain Pens: Identification & Value Guide, 2004.

Jürgen Dittmer & Martin Lehmann, Pelikan Schreibgeräte-Writing Instruments, 1929-2004, 2004.

George Fischler & Stuart Schneider, Fountain Pens and Pencils: The Golden Age of Writing Instruments, 1998.

Claus Holten & Poul Lund, Montblanc in Denmark 1914-1992: The Untold Story,
2013.

Stephen Hull, The History Of Conway Stewart 1905-2005, 2010.

Stephen Hull, Onoto the Pen: De La Rue and Onoto Pens 1880-1960, 2016.

Letizia Jacopini, La Storia Della Stilografica In Italia/ The History of the Italian Fountain Pen, 2 band, 2001-2003.

Andreas Lambrou, Fountain Pens Of The World, 1995 (och flera senare utgåvor; den främsta allmänna översikten som innehåller mängder av illustrationer).

Andreas Lambrou, Fountain Pens: United States of America and United Kingdom, 2000.

Andreas Lambrou & Masamichi Sunami, Fountain Pens of Japan, 2012.

Ingmar Lundkvist, Pennan: fetisch och skrivdon, 2001.

Joao P. Martins, Luiz Leite & Antonio Gagean, Wahl Eversharp: An Illustrated History,
2011.

Alfonso Murbohigas, The Conklin Legacy, 2013.

Geoffrey Parker, David Shepherd & Dan Zazove, Parker Vacumatic, 2008.

Jens Rösler & Stefan Wallrafen, Collectible Stars: Montblanc Writing Instruments from 1946 until 1979, 2001.

Jens Rösler & Stefan Wallrafen, Collectible Stars I: Montblanc 1908-1947, 2014.

David & Mark Shepherd, Parker ’51’, 2004.

David Shepherd & Dan Zazove, Parker Duofold, 2006.

Miroslav Tichler, Penkala: Writing Instruments, 2001.

För referenser till närmare 500 pennrelaterade skrifter se www.booksaboutpens.com

Pennlänkar

Introduktionssida på svenska: www.reservoarpennor.se

Tony Fischiers fantastiska sida om alla Parkermodeller: www.parkerpens.net

Jim Mamoulides otroligt imponerande sida med mängder av pennrelaterat material, framförallt nordamerikanska märken: www.penhero.com

Dominic Rothemels utmärkta sida om Pelikanpennor: www.pelikan-collectibles.com

Tysk allmän pennsajt: www.penboard.de

Tysk allmän pennsajt: www.penexchange.de

Tysk sajt med fokus på Montblanc www.fountainpen.de

Italiensk pennwikipedia främst på italienska, men med många sidor översatta till engelska www.fountainpen.it

Pen Collectors of America, sida med mycket referensmaterial www.pencollectorsofamerica.com

Richard Binders mycket innehållsrika sida, som behandlar alla upptänkliga aspekter: www.richardspens.com

David Isaacsons sida som, förutom försäljning, innehåller mängder av information, inte minst denna del: www.vacumania.com/website/catalog_downloads.html

David Nishimuras sida som, förutom försäljning, innehåller mängder av mycket tillförlitlig information. Jag ser den som en av de främst on-lineresurserna  www.vintagepens.com/FAQ.htm

Se också David Nishimuras blogg, där många ämnen tas upp, bland annat ett mycket viktigt sådant, förfalskningar: www.vintagepensblog.blogspot.com

Ett viktigt diskussionsforum www.fountainpennetwork.com

Ett annat viktigt diskussionsforum www.fountainpenboard.com/forum

Facebookgrupp om äldre pennor: Fountain pens, www.facebook.com/groups/fpnuts/?ref=br_rs

Mycket aktiv blogg med recensioner av nya pennor, www.penaddict.com

Svensk poddcast om pennor, bläck och papper, www.pennamoterpapper.com

För en utmärkt, mycket omfattande länksamling, se www.penhero.com/PenBookmarks.htm

Inte om reservoarpennor, men väl om äldre blyertsstiftpennor. Jon Veleys imponerande blogg: leadheadpencils.blogspot.com

 

Några pennhandlare/auktionssajter

Först några allmänna auktionssajter.

Svensk auktionssajt: www.tradera.com

Hollandsbaserad europeisk auktionssajt som har några pennauktioner per vecka: www.catawiki.com

Internationell auktions- och köpsajt: www.ebay.com

Internationell köpsajt: www.etsy.com

 

Därefter några specialiserade handlare (äldre pennor)

Länksamling www.penhero.com/PenBookmarks_PenDealersVint.htm

Specialiserad auktionssajt: www.martiniauctions.com

Engelsk handlare www.pendemonium.com

Engelsk handlare www.pastpens.com

Tyska handlare www.penboard.de/shop

Handlare i Förenta staterna www.peytonstreetpens.com

 

Några platser för inköp av nya pennor och bläck

Penstore, Sverige, nätbutik och butik i Stockholm www.penstore.se

Pennshoppen, Sverige, nätbutik www.penshop.se

NK Fine Writing, Stockholm, avdelning på NK i Stockholm www.nk.se/stockholm/avdelningar/nk-fine-writing

Brobergs, butiker i Stockholm och Göteborg samt nätbutik (säljer framförallt Montblanc och Aurora) www.brobergs.se

P. W. Akkerman, Nederländerna www.vulpennen.nl/en

Casa della Stilografica, Italien www.stilografica.it

 

FORTSÄTT TILL DEL 2: NORDAMERIKANSKA PENNOR

 

 

 

 

Advertisements