Introduktion till reservoarpennor

Nordamerikanska pennor

Europeiska pennor

Svenska pennor

Pennannonser 1900-1960

 

En introduktion till reservoarpennor

2019-05-07 15.12.05.jpg

Reservoarpennan, som under flera decennier hade en mycket undanskymd plats i skrivbordslådorna och pappershandlarna, verkar ha fått ett slags renässans på senare år. De flesta använder naturligtvis fortfarande kulspets- och blyertspennor eller andra typer av bläckpennor om man överhuvudtaget skriver för hand i någon större utsträckning.

Redan under slutet av femtiotalet och inte minst under sextiotalet fick reservoarpennorna en alltmer tillbakadragen position. Merparten av de många bolag som tillverkat pennorna lades ned, även flera av de riktigt stora aktörerna. Samtidigt har reservoarpennan aldrig varit helt bortglömd och oanvänd. I vissa länder har den hela tiden varit en del av skolans undervisning i välskrivning. Eleganta modeller har, liksom klockor, varit statussymboler och det har alltid funnits dem som föredragit reservoarpennor framför andra typer av skrivverktyg. Att använda reservoarpennor behöver absolut inte vara ett tecken på bakåtsträvande. Det kan helt enkelt bero på att man uppskattar dem för att de gör skrivandet mer njutbart och ger större utrymme för kreativitet.

Den här sidan som i bokformat–Reservoarpennor: design, teknik och användning–finns tillgänglig för fri nedladdning i PDF-format är en introduktion till reservoarpennornas underbara värld. Den handlar om teknik, design, historia och användning. Texten är personligt hållen och bygger på kunskaper som jag har tillägnat mig genom mitt eget samlande och läsning av speciallitteratur.

Screenshot 2019-05-01 01.18.39

En del pennsamlare är framförallt inriktade på ett visst pennmärke eller vissa modeller och strävar efter att få en komplett uppsättning. Min egen samling är annorlunda. Den är ganska ofokuserad eller eklektisk om man så vill. Jag försöker samla en mängd olika märken och modeller som tillsammans avspeglar reservoarpennans utveckling under det senaste dryga seklet, och jag vill att många varianter och färger ska få vara med.

Däremot ser jag, liksom många andra samlare, perioden från 1920-talet till 1940-talet som något av en guldålder. Då var marknaden omfattande och de stora aktörerna testade ständigt nya designer och tekniker för att attrahera publiken och hålla sig kvar i toppen. Det hände helt enkelt väldigt mycket på kort tid. Även om jag också i någon mån inkluderar senare perioder, och skriver om reservoarpennor i allmänhet, ligger fokus i denna bok på tiden fram till slutet av 1950-talet.

Shades of black.jpg

Reservoarpennan fanns naturligtvis kvar även efter 1960, men i till exempel Sverige gick de flesta snart över till kulspetspennor (ursprungligen kallade biros eller pencils), som när de först dök upp kort tid efter andra världskriget var kostsamma produkter med, en i början, tveksam kvalitet. Sedan blev de både betydligt bättre och väldigt mycket billigare.

De kommande decennierna blev därför svåra för tillverkarna av reservoarpennor även om 1980-talet innebar en viss uppgång, då till exempel bolag som Montblanc och Pelikan började tillverka nya varianter av sina klassiska modeller som blev eftertraktade, och äldre bolag som Sheaffer, Parker och Waterman fanns fortfarande kvar, om än i nedbantade versioner.

På senare år tycker jag, som sagt, att man kan man urskilja något slags renässans för reservoarpennan, inte minst bland yngre människor som upptäcker att man kan få väldigt bra pennor för ett billigt pris och att det därigenom öppnar sig ett universum av bläckkulörer. Dessutom har dessa generationer inga kvardröjande erfarenheter av raspiga stålstift från skolan. Om man nu vid sidan av datorer faktiskt använder sig av pennor och utvecklar sin handstil eller tecknar, är det kanske frestande att ta steget fullt ut till något som ger goda estetiska uttrycksmöjligheter.

reds.jpg

I Sverige är det ovanligt att samla på pennor och det finns i princip inga omfattande texter om reservoarpennor på svenska, vare sig i tryckt eller digital form. Genom att framförallt utgå från exempel ur min egen samling vill jag därför ge ett ganska omfattande bidrag. Här i del I ger jag en allmän introduktion till reservoarpennan för att därefter presentera ett antal pennmärken och modeller från Nordamerika (del II) respektive Europa (del III). Del IV behandlar svenska pennor och del V innehåller en samling pennannonser, publicerade i svensk dagspress från 1900-talets första år fram till och med 1960.

Jag har efter bästa förmåga försökt hitta korrekta svenska pennrelaterade termer, men jag inkluderar också många begrepp på engelska, inte minst för att den som är intresserad av att läsa mer ska kunna hitta uppgifter i internationell speciallitteratur. Jag inkluderar litteraturtips och länkar till hemsidor i den löpande texten och längst bak i boken finns fler boktips samt en länksamling.

54517291_10156548983613218_2851563963320107008_n

Reservoarpennans idé

En grundläggande drivkraft i utvecklandet av reservoarpennan var att på något sätt leda in bläck i ett hålrum inuti ett pennskaft, undvika läckage och få bläcket att strömma ut i ett jämnt flöde när pennans stift vidrörde pappret, så att man kunde skriva utan att det blev plumpar eller stopp. Uppfinningen innebar att man inte längre behövde doppa en stiftpenna (dip pen) i ett bläckhorn hela tiden och inte minst att det blev betydligt enklare att ta med sig pennan. Bläckhornet fanns, så att säga, inne i pennan.

Under större delen av 1800-talet refererade ordet “penna”, och engelskans pen, egentligen bara till själva stiftet, men från och med slutet av seklet kom ordet att få den nutida betydelsen, det vill säga hela skrivinstrumentet. Från och med 1890-talet användes ordet “reservoarpenna”, också stavat ”reservoirpenna”, i svenskan. Det tidigaste omnämnandet som jag har funnit i sökbar svensk tidningstext är från 1892.

Även om det fanns tidigare liknande modeller som successivt utvecklades under 1800-talet brukar man säga att den första moderna reservoarpennan (fountain pen) patenterades av nordamerikanen Lewis E. Waterman 1884. Detta är dock vinnarnas, i synnerhet Watermans, historia: att deras reservoarpenna var den första “praktiska” eller “användbara”. En del av de pennor som tillverkats tidigare under 1800-talet var åtminstone ungefär lika användbara, och att Waterman skulle vara den enda uppfinnaren är helt enkelt inte korrekt, även om hans pennor möjligen var bättre, och onekligen populärare, än tidigare modeller. För mer information om reservoarpennornas tidigaste historia och Watermans roll, se David Nishimuras artikel “Myths & Misconceptions.”

Lewis E. Watermans patent bestod i alla fall av ett pennskaft, som innehöll en behållare (en reservoar) som kunde fyllas på med bläck, samt, och detta var det centrala, en bläckledare med kanaler (feed) som var monterad under ett stift vid vars spets kanalerna mynnade ut. Det var en enkel men välfungerande konstruktion.

waterman-fountain-pen-patent-

Fountain_pen_diagram.svg

 

 

 

 

 

 

Watermans patent från 1884 samt en skiss av en modern reservoarpenna som tydligare visar hur reservoar, bläckledare och stift hänger ihop. Watermans konstruktion var något annorlunda, men grundstrukturen var ungefär densamma. 

 

Bläckledaren utgjorde kopplingen mellan spetsen och pennans kropp och gjorde att bläcket flödade ut när användaren skrev. I sin uppfinning utnyttjade Waterman, mer effektivt än tidigare, den så kallade kapillärkraften, där luft kom in i reservoaren via ett “andningshål” (vent-hole eller breathing-hole) på stiftet (nib) och bläck kom ut. Detta kan benämnas ett kontrollerat läckage.

pennans_delar.jpg

 

 

Översikt över reservoarpennans delar med svensk vokabulär. Bilden visar en Montblanc Monte Rosa från 1950-talet, men det finns grundläggande likheter med många andra pennor. 

Bildkälla: www.reservoarpennor.se

 

 

 

 

 

 

Huven skyddar stiftet när pennan inte används och ska hindra läckage. Den skruvas i regel på och av kolven, men kan ibland tryckas upp och ned. Huven är oftast försedd med ett clips (clip på engelska) för att till exempel kunna placeras i en skjortficka eller åtminstone ligga stilla på bordet när den inte används. De första reservoarpennorna tillverkades dock inte med clips. Fram till åtminstone 1920-talet var det vanligt att köpa separata clips (accommodation clip) eller åtminstone införskaffa en hållare så att pennan inte rullade iväg när den låg på bordet. I synnerhet franska tillverkare saluförde mycket fantasifulla clips med till exempel djur- och växtmotiv, även om pennorna i sig ofta importerades från Förenta staterna eller Storbritannien.

En typ av mindre pennor, framförallt avsedda för kvinnor, försågs ibland istället för clips med en liten metallögla på toppen (ring top) och kunde fästas vid ett sidenband eller kedja runt halsen (sautoir) eller vid midjan (chatelaine). Ibland fästes också färgglada tofsar i öglan.

s-l1600 (10)

 

Ett litet italienskt pennset från Fendograph med öglor och tofsar, cirka 1930. Pennorna är bara 8 cm långa.

 

 

 

 

Alla reservoarpennor är dock inte försedda med huv. Speciellt från 1920- till 1950-talet var det vanligt med skrivställ (desk pens), där pennan sattes ned i en trumpetliknande hållare som var fäst vid en bas av till exempel sten, bakelit, porslin eller glas, som kunde vara mycket elaborerad eller mycket enkel. I övrigt var pennorna konstruerade som vanligt, men stället för en kort blindhätta hade de en lång avsmalnande topp (taper), ett slags svans.

39948867_10156076993093218_5601877508610850816_n

 

 

En Parker Duofold Mandarin Deskpen från 1930-talet med hållare i svart bakelit. 

Material

Reservoarpennor har tillverkats i många olika material. I slutet av 1800-talet och fram till 1920-talet var i princip alla pennor tillverkade av någon typ av vulkaniserat gummi, också kallat ebonit eller vulkanit. Vulkanisering innebär att man värmer upp rågummi (naturgummi) tillsammans med svavel. Genom processen omformas gummit från en klibbig och formbar massa till ett stabilare och mer hållfast material.

Från allra första början tillverkades endast svarta pennor: BHR (Black hard rubber) eller, betydligt ovanligare, röda, RHR (Red hard rubber). De kunde vara helt släta eller ha enkla eller mer elaborerade mönster, till exem-pel chasing och cable twist. De förra hade enkla ingraverade rut- eller linjemönster medan de senare hade ett upphöjt spiralmönster.

Under 1910- och 1920-talet började tillverkarna experimentera med bland-ningar av i första hand svart och rött gummi, som antingen bildade mer slumpmässiga (mottled) eller mer planerade mönster (ripple). En del av de senare efterliknade ådrat trä (wood grain). Det fanns också blå, rosa och gröna gummiblandningar (blue, pink respektive olive ripple), även om de var mycket ovanliga.

Även om pennorna i sig var tillverkade i gummi kunde de vara täckta i silver eller guld, eller material som i någon grad innehöll dessa metaller. Utsmyckningarna utgjordes ibland av en eller flera smala eller bredare ringar (inte sällan med namngravyr), medan andra modeller var till större delen metalltäckta. Sådana överdrag, overlays, kunde antingen vara släta eller ha ingraverade mer eller mindre elaborerade mönster, eller vara genombrutna i olika former. De senare kallas ofta men egentligen felaktigt filigree (filigran); cutwork är den korrekta termen. En del än mer eleganta pennor var också prydda med partier av pärlemor.

Även om pennfabrikanterna själva framställde modeller med metallöverdrag kunde också enskilda juvelerare och juvelerare göra det. Speciellt kända är de metallarbeten som italienska och franska juvelerare utförde på importerade pennor. De brukar benämnas continental overlays. De franska varianterna var ofta enkla, medan de italienska juvelerarna inte sällan gjorde avancerade arbeten som verkligen kan benämnas filigran.

Exempel på olika typer av hårdgummipennor från 1910- till 1930-talet.

MUSEUM-MASTERPIECEContinental-design-overlay-Waterman-N52-pen-and-_1

 

 

 

En Waterman 52 med en mycket elaborerad “Italian overlay”

 

 

 

Även om det var betydligt ovanligare fanns det också rena metallpennor, ofta prydda med geometriska mönster, vilka präglades maskinellt. Det mest kända exemplet är Wahls 1920-talspennor.

Andra alternativ till gummi var bakelit (fenolplast) och galalit. Det senare materialet var baserat på kasein, ett mjölkämne, som blandats med formaldehyd. Bakeliten var dock ett ganska skört och galaliten var mycket känslig för väta och inget av materialen användes i större skala. Galalit som hade fördelen att den kunde produceras i en mängd olika färger var vanligare i Europa än på andra sidan Atlanten.

I Nordamerika framställdes bara enstaka modeller i galalit; den mest kända är Parker Ivorine som introducerades i slutet av 1910-talet och fasades ut efter ett knappt decennium. Dessutom kunde pennor som i övrigt var tillverkade i gummi ha delar i galalit. Ett exempel är det röda ”pumphandtaget” (pump handle) på vissa Dunnmodeller från 1920-talet. Ofta har dessa galalitdetaljer skadats av tidens tand.

Från och med mitten av 1920-talet började de stora tillverkarna framställa pennor i celluloidplast, som bestod av cellulosanitrat som mjukgjorts med kamfer och sedan härdats.  Plasterna som användes av de olika pennföretagen var likartade, men hade olika försäljningsnamn. Parker kallade till exempel sitt material för Permanite och Sheaffer sitt för Radite.

Plastens intåg i pennvärlden innebar en designmässig revolution. Materialen gav helt andra möjligheter till formbarhet och färgsättning. Under 1930-talet utvecklades dessutom plastmaterial som hade transparenta partier. De gav ytterligare estetiska dimensioner och gjorde det dessutom möjligt för användaren att kontrollera hur mycket bläck som fanns kvar. Ett problem med celluloid baserat på cellulosanitrat var dock att det är mycket lättantändligt.

 

droppedImage

1946-Parker-Duofold-YG-8_1920x

 

Wahl-Eversharps Doric från 1930-talet och Parkers Striped Duofold från tidigt 1940-tal är goda exempel på hur cellulosaplaster kunde användas för att skapa vackra, halvtransparenta mönster.

 

 

Den som ska köpa en äldre penna har mycket att vinna på att granska materialets status. En del av de äldre gummimaterialen var mycket sköra och man bör titta efter sprickbildningar och flisor. Pennorna kan också ha oxiderat framförallt på grund av UV-stålning; en från början svart penna kan ha blivit brunaktig.

Det finns preparat på marknaden som man kan använda för att snygga till oxiderade pennor, åtminstone temporärt, men ämnet är mycket omdiskuterat bland samlare. Frågan är till exempel vilken effekt dessa medel har på längre sikt och om inte patinan är en del av pennans historia. Min egen erfarenhet är att en varsam insmörjning med olivolja kan ha god effekt för att göra oxiderade partier svartare. Dessutom kan själva användandet, att hålla pennan i handen, göra oxideringen mindre uppenbar efter ett tag, eftersom den påverkas av hudens fetter.

post-55233-0-03856900-1416862191

 

En från början svart penna. Här syns oxideringen tydligt. Jämför den bruna färgen med de helsvarta partier som skyddats av huven.

 

 

Å andra sidan kan det vara en god idé att undersöka om pennan polerats alltför mycket, om till exempel metallpartiernas glans försvunnit (brassing) av slitage eller om andra skador uppkommit av alltför stor klåfingrighet. Andra saker som man kan granska är om en metallhuv har fått bucklor (vanligt på Parker ’51’:or) eller om det finns bitmärken eller andra tecken på slitage på kolv och huv. Materialets status bör åtminstone påverka hur mycket man ska betala för pennan eller om man helt ska avstå från inköp.

När det gäller äldre pennor av celluloid bör man också titta efter sprick-bildningar. Speciellt den nedre delen av huven (cap lip) är ett känsligt område. Särskilt utsatta är pennor i vissa färger; Parker Duofold i Mandarin Yellow är ett ökänt exempel och välbevarade exemplar betingar höga priser.

Ett annat vanligt problem med celluloidpennor från 1920- och 1930-talet, är missfärgningar. Plasten som användes var ett instabilt material, speciellt om det inte hade härdats tillräckligt länge. Kontakten med bläcksäcken och svavel-utsöndringar har gjort att väldigt många kolvar har mörknat betydligt, medan huvarna oftare är mer eller mindre intakta, även om också de kan ha fått mörka partier. Speciellt gäller detta pennor i jade och lapis lazuli-kulörer samt vissa ljusare modeller, där priset för en jämnt färgad penna är mångdubbelt högre.

s-l300

 

Ett exempel på en jadefärgad Parker Duofold där kolven mörknat ordentligt medan huven har behållit mycket av sin klara kulör. 

 

 

Celluloidpennor kan också ha missfärgats av överskottsbläck som har fått ligga kvar under lång tid och, så att säga, blivit ett med plasten. Sådana fläckar är omöjliga att få bort. Ibland kan också cellulosaplasten ha “kristalliserats”, vilket innebär att pennan missfärgats och successivt bryts sönder i småbitar. Denna process kallas ibland celluloidsjuka. På engelska är det vanligast att tala om cristallization eller crazing. Om en penna drabbats av “sjukan” bör den sättas i karantän, det vill säga inte förvaras bland andra pennor, och för att “sjukdomen” inte ska uppstå är det bra att se till att pennorna inte förvaras utan ventilation.

bad_celluloid2

 

 

Två Wahl-Eversharppennor från 1930-talet. Först ett exempel på begynnande celluloidsjuka/ kristallisering, Därefter en mycket långt gången sjukdom, där pennan förstörts fullständigt.

download

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter andra världskriget tillverkades allt fler pennor i av mer hållbara termoplaster och petrokemiska plaster, även om cellulosaplaster fortfarande användes av flera tillverkare. Allmänt gick dessa nya material under namnet plastic resin eller ibland synthetic resin, men det har alltså inget med kåda (resin) att göra.

Ett tidigt exempel var Parker ’51’ som från introduktionen 1941 göts i ett plastmaterial som kallades Lucite, eller mer formellt polymetylmetakrylat. Pennor tillverkade av sådan plast är mycket hållbara, men kunde till skillnad från cellulosamaterialet bara vara enfärgade. En pennkropp kunde till exempel vara röd eller blå; den kunde inte innehålla flera kulörer eller de spännande mönster som celluloiden kunde frambringa. Termoplaster har ibland stiliga namn som Montblancs precious resin, men det är likväl plast. Exakt vad det är i Montblancs fall förblir dock en hemlighet.

13f1c58e639a1096f98ed84851cd032dMontblanc Meisterstück 149

Mekanismer

Mekanismer är ett samlingsnamn för olika konstruktioner som används för att föra in bläcket i reservoaren. Den första tekniken, som egentligen inte kan kallas en mekanism, bestod i att användaren fyllde på reservoaren manuellt med hjälp av en pipett eller kanyl. Från 1880-talet till och med 1910-talet var detta den helt dominerande tekniken, men den levde kvar vid sidan av de nyuppfunna mekanismerna, framförallt fram till 1930-talet. Det finns dock nytillverkade pennor av detta slag.

De här tidiga pennorna var av två huvudtyper. På den ena typen skruvade man av förstycket och fyllde på bläck direkt i reservoaren. Dessa pennor brukar ofta kallas eyedroppers; engelskans ord för pipett. Det är den ursprungliga reservoarpennan.

.s-l1600 (4)

Eyedropper från Mabie Todd & Bard från omkring år 1900.

En annan typ var safeties eller safety pens, som började utvecklas på 1890-talet, men blev vanligare under 1910-talet. De hade ett infällbart stift (retractible nib). På dessa pennor kan man skruva ner stiftet i kolven, varpå det bildas ett hålrum där man kan fylla på bläck, enklast med en pipett. När man skruvar upp stiftet igen fylls tomrummet igen och bläcket rinner ut genom stiftet när det nuddar papper; alltså ett kontrollerat läckage. Sedan gäller det att komma ihåg att skruva in stiftet innan man satte på huven, annars kan det skadas. När huven väl var på plats hindrar en packning läckage.

waterman rat1 waterman rat2

 

 

 

 

 

 

En samlare visar upp en Waterman 42 1/2 V Safety pen med uppskruvat respektive nedskruvat stift.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under 1910-talet, och mer allmänt från och med 1920-talet, tillverkades pennor som inte behövde fyllas på manuellt, utifrån, utan hade olika interna mekanismer. De kallades först generellt för self-fillers. Sedan blev dessa tekniker så självklara att något speciellt namn inte längre behövdes. Den gemensamma nämnaren var att mekanismerna skapade undertryck, så att bläcket strömmade in.

I många modeller fanns det en gummisäck inne i kolven som fungerade som reservoar, och mekanismer tryckte på olika sätt ihop säcken och skapade på så sätt undertrycket. Vanliga varianter på temat var en hävarm (lever-filler) eller en tryckknapp (button-filler), men det fanns också Conklins halvmåneformade crescent-filler och andra mer eller mindre långlivade varianter under 1900-talets första årtionden. Richard Binders översikt över olika mekanismer som använts under det senaste dryga seklet är strålande. 

ParkerDuofoldFiller02

 

 

Reklam för Parker Duofold button-filler

Sheaffer1912patentdet

 

 

 

 

 

Sheaffers patent på en förbättrad lever-filler (1915).

 

 

 

Det är naturligtvis inte konstigt att mekanismen på femtio eller hundra år gamla pennor måste restaureras och servas.  För den som ska köpa en äldre penna är det bland annat viktigt att ta reda på om mekanismen fungerar som den ska. Hävarmen på en lever-filler kan vara en svag punkt och om den har gått sönder bör man i regel avstå från inköp. Det är ett svårreparerat problem.

På äldre pennor är det nästan oundvikligt att gummisäcken (ink-sac) har torkat, förstenats eller helt pulveriserats och att den därför måste bytas ut. Om man köper pennor från en specialiserad handlare eller en kunnig pennentusiast är detta ofta ordnat och anges. Köper du pennor på annat sätt är det nästan säkert att bläcksäcken bytts ut. Orden “restaurerad” eller “servad” används alltför generöst och en hel del säljare på allmänna auktionssajter vet knappast något om pennor.

50324541_236927523905460_6480244190893572096_n

 

 

 

Resterna av en alldeles förstenad bläcksäck.

 

 

 

 

Många pennsamlare är intresserade av och duktiga på reparationer. Andra (inkluderat mig själv) vågar sig inte på större reparationsarbeten utan överlåter det till fackkunskapen, som också har de specialverktyg och reservdelar som ofta krävs. I Sverige finns åtminstone några professionella reparatörer men det gäller, som sagt, att väga in eventuella reparationskostnader när du beslutar dig för att köpa en penna.

Vacuum-fillers, som till exempel den långlivade Parker Vacumatic, har ingen gummisäck, men väl en så kallad diafragma (diaphragm) av gummi som skapar under-tryck genom att man trycker ner en metalltub eller en plastspak som gömmer sig under blindhättan. De kallas också, kanske mer korrekt, för pump-fillers. När pumpen släpps upp fylls bläck på, men man måste upprepa proceduren flera gånger för att pennan ska fyllas helt. Genom att i princip hela kolven fungerar som reservoar kunde dessa pennor rymma mycket mer bläck än tidigare modeller.

På 1930-talet utvecklade Sheaffer en plunger filler där blindhättan delvis kan skruvas av. Den är fäst vid en lång spak som man drar upp bläck med. Spaken kan ibland vara tunn och därigenom känslig och packningarna kan också ha förstörts med tiden. Medan det är relativt enkelt att ersätta en bläcksäck på en lever-filler eller diafragman på en Vacumatic är det betydligt mer komplicerat att reparera en plunger-filler.

download

images (1)

 

 

 

 

Två varianter av Vacumatic pump-fillers och en Sheaffer plunger-filler.

 

 

 

 

 

 

En långlivad mekanism är pistongen (piston-filler). Den användes av det tyska bolaget Pelikan från och med 1929, och såväl Pelikan som många andra märken använder fortfarande varianter på temat. I pennor av denna typ finns det ingen gummisäck utan en tättslutande kolv används för att dra upp bläck direkt i reservoaren; under blindhättan finns ofta en knapp som kan vridas. Även om pistongen i regel är en hållbar mekanism måste samlare som ska köpa en penna se upp så att den inte har fastnat och användaren har dragit sönder den. I så fall kan reparationsarbetet bli komplicerat.

images

 

 

En modern Pelikan Demonstrator, där man tydligt ser pistongmekanismen

 

 

 

 

Även om andra mekanismer alltså har levt vidare är det vanligaste att den som använder moderna reservoarpennor kan välja mellan att använda bläckpatroner (cartridges) eller en converter, som i regel är ett slags löstagbar pistongmekanism. Den kan monteras inuti pennan och användaren kan där-igenom fylla på pennan med bläck från flaska. Bläckpatroner är dock ingen ny uppfinning. Pennor avsedda för bläckpatroner (i glas) tillverkades till exempel av Waterman från 1930-talet och av det nordamerikanska bolaget Eagle redan i slutet av 1800-talet.

 

Bläckpatroner och en converter av standardtyp

 

Stift

 

 

Stiftets egenskaper är av avgörande betydelse för skrivandet och skrivupp-levelsen. Spetsens bredd (nib grade) anges oftast med bokstäverna F, M, B, som står för fine, medium och broad. Dessutom finns ofta EF/XF och BB (extra fine och double broad) och ibland mer kursiva stift: italic, oblique och oblique reverse. Det finns också bredare rakt slipade stift som brukar benämnas stubs. Ett annat specialstift är music nib som är speciellt lämpat för att skriva noter. Ett lite speciellt stift är turned-up nib, där spetsen är något uppåtkrökt. Under 1940-talet användes det frekvent av Sheaffer och ger en mycket mjuk skrivupplevelse.

Hur fint och brett ett stift verkligen är beror dessutom delvis på fabrikat. En japansk F är till exempel tunnare än en europeisk eller nordamerikansk. “Väta” (wettability) är också en faktor att ta med i beräkningen. Hur “vått” ett stift skriver, hur stort bläckflödet blir, är dessutom en kombination av bläckledare och stiftets kvalitet och konstruktion. Att skriva med ett mediumstift kan alltså vara en väldigt varierande upplevelse beroende på pennmärke. För den som är van vid andra pennmärken kan till exempel ett mediumstift på en Pelikanpenna kännas väldigt “vått”.

Federn-M300-M1000

Ett urval av moderna Pelikanstift med bläckledare

Problemet när du köper en ny penna är att du inte i regel inte kan testa den med bläck, men å andra sidan finns det många pennrecensioner på nätet där du åtminstone kan se resultatet av andras testande. När du köper äldre pennor inkluderar säljaren ibland bilder på skrivprov. Men resultatet beror ändå mycket på den egna skrivstilen och tekniken. Det är alltså inget enkelt område.

På äldre pennor är något slags guld- eller guldpläterat stift vanligast (oftast 14 karat, ibland 18 karat), men stift tillverkade i rostfritt stål är också vanligt, såväl förr som idag och vissa fabrikanter, inte minst italienska Visconti, säljer stift av den platinaliknande metallen palladium.

Stiftet består av två delar, skänklar (tines), med en springa (slit) emellan och ett andningshål (vent hole eller breathing hole), vilket gör att bläcket ska rinna fram från bläckledaren i jämn och lagom mängd. Skänklarna löper samman i en spets (tip) som är lödd med eller doppad i en mycket hård metall. Det kan vara gjort av iridium, ett platinaliknande material, men det vanliga är ämnen som osmium, volfram, palladium och rutenium, eller legeringar av flera av dessa hårda metaller.

Om man köper en äldre penna är det viktigt att noggrant granska stiftet, bland annat för att konstatera att spetsen är intakt och att det inte finns några sprickbildningar eller bucklor. Är man samlare kan det också vara av stor betydelse att det är ett originalstift och är det inte det är det åtminstone bra att känna till det.

nibsizes

Pelikans stora stiftsortiment i en katalog från 1950-talet. 

En annan aspekt på stiftet är flexibilitet, vanligen kallat “flex”. Fram till 1940-talet var det någorlunda vanligt att stiftet var flexibelt, mjukt, eller åtminstone hade viss flexibilitet, men majoriteten hade mycket begränsad, om ens någon, flexibilitet. Ett riktigt flexibelt stift brukar benämnas wet noodle; det känns nästan som en pensel. Den som skriver med ett mycket flexibelt stift kan med samma stift få allt från en hårstråstunn linje till en linje på kanske två millimeter eller till och med ännu mer. En del stift kan beskrivas som halvflexibla och rör sig i spannet från hårstråstunt till kanske en knapp millimeter. Men egentligen har resultatet mer att göra med skrivkonst än med stiftets konstitution.

Många samlare (och skrivare) är förtjusta i “flex”, speciellt stora, mycket flexibla stift. Men att skriva med ett mycket flexibelt stift kräver en viss träning och försiktighet för att inte fresta på materialet och i värsta fall förstöra stiftet permanent. Man ska helt enkelt inte tänja stiftet till dess yttersta gräns.

Moderna stift har mycket sällan någon större flexibilitet även om det har börjat produceras en del nya modeller, som dock sällan når upp till de gamla stiftens kvalitet. Ett allmänt tips för den som är ovan att skriva med reservoarpennor är att inte ta i lika mycket som du gör då du använder kulspetspennor. Det behövs inte och det är inte bra för stiftet.

 

Wahl Eversharp skrift

Exempel på möjligheterna med ett flexibelt stift.

Från början av 1940-talet dök också väldigt tunna, små och delvis dolda stift (hooded nibs) upp. De blev snart mycket populära. Den första och utan tvekan mest framgångsrika modellen var Parker ’51’, som är den kvalitets-pennmodell som sålt mest genom tiderna. Många anser också att det är den bästa pennan som har tillverkats och produktionen upphörde inte förrän i början av 1970-talet. Men också andra företag framställde liknande stift under 1950- och 1960-talet och den tyska Lamy 2000 kom 1966 och ser fortfarande likadan ut.

8a062c2d2f6646c7ac474e6012fe4ab7

För en bra översikt om stift, se Richard Binders artikelserie “Nibs”

Samlande, användning, bläck och papper

Jag tillhör gruppen pennsamlare som också använder mina pennor, även en hel del av mina äldre modeller, men andra samlare ser en hel del av sina pennor som konstföremål och intressanta (teknik)historiska objekt, och jag skulle tro att en hel del drar sig för att använda sina eventuella dyrgripar.

Det finns åtminstone en ganska ofruktbar diskussion mellan “användare” och “samlare”. Det enkla svaret är att det måste stå varje samlare fritt om hon eller han vill använda sina pennor eller “bara” beundra och fascineras av dem. Däremot kan jag tycka att det är märkligt att det faktiskt finns storsamlare som aldrig använder reservoarpennor.

Också jag har pennor som jag aldrig använder och sådana som jag inte fyller på utan bara doppar i bläck. Även om jag använder många av mina pennor är det kanske ett drygt dussin som jag skulle vilja säga är mina vardagspennor, sådana som jag har med mig i kavajfickan eller i väskan. Förutom några moderna pennor rör det sig i regel om någon Pelikan och någon Parker Vacumatic. Men jag använder också några äldre Mabie Todd och Watermanpennor med mycket flexibla stift för lite kalligrafiska övningar.

49727971_10156403049478218_770975706560593920_o

Hur man förvarar sina pennor beror naturligtvis på hur många det handlar om och vad det är för slags pennor. Jag förvarar min samling dels i de boxar (pennschatull) med utdragbara lådor som syns på fotot ovan, dels i speciella fodral (“pärmar”) där pennorna hålls fast av resårband (se foto nedan).  Såväl schatull som förvaringspärmar finns i en mängd varianter och prislägen.

Även om jag tycker att det är trevligt att kunna se en del av mina pennor, är inte boxar med glaslock den ultimata lösningen. Om man ändå vill ha det är det viktigt att boxarna inte står i direkt solljus. Då riskerar pennorna att påverkas av UV-strålning som kan göra att de tar skada även om glaset är behandlat. På sommaren kan det därför vara en god idé att täcka över dem eller ställa dem på ett mörkt ställe.

48-Roller-Ball-font-b-Pen-b-font--font-b-Fountain-b-font-font-b.jpg_300x300q75

När man har med sig reservoarpennor i fickan eller väskan är det en god idé att ha dem i ett fodral av något slag. Det finns såväl mycket enkla modeller som väldigt eleganta. Själv använder jag ett gammalt cigarrfodral. En allt populärare lösning, speciellt om man vill ha med sig en hel del pennor, är att använda ett hoprullningsbart pennfodral. Det viktiga är att pennorna ges lite skydd när de transporteras.

Bläck och papper är naturligtvis viktiga frågor för användarna av reservoarpennor. Först något om bläck. Jag använder knappast bläckpatroner annat än på resor. Då är det en bra idé, inte minst för att tryckförändringar under flygresor kan göra att pennor läcker och att det möjligen är krångligt att ta med sig bläckflaskor. Om man ändå inte använder patroner bör pennan vara helt tömd när man flyger (alternativt helt fyllda) och förvaras med huven uppåt. Så undviker man bäst otrevliga bläckrelaterade överraskningar.

I övrigt är det är alltså bläckflaskor som gäller för mig. De flesta på marknaden innehåller 30–50 ml och eftersom en ordinär penna rymmer någonstans mellan 1 och 2 ml räcker de länge. Bläck är dessutom mycket hållbart. Flera decennier gammalt bläck kan fungera väl så bra som helt nytillverkat, men det är ingen allmän regel. Det finns moderna bläckfabrikat som har dålig eller åtminstone ojämn hållbarhet.

b957_pelikan_tinte_

På marknaden finns ett stort antal bläckfabrikat. Nästan alla innehåller syntetiska färgämnen (anilin), men det finns några bolag som fortfarande för sorter som innehåller järngalla (iron gallotannate). Det senare är i regel tåligt, men det kräver också extra noggrann rengöring av pennan.

Många av de stora penntillverkarna har egna bläckserier, men det finns också företag som helt specialiserar sig på bläck. Det finns också ett mycket stort antal kulörer att välja mellan och stor prisvariation. I vardagslag, för vanliga anteckningar använder jag helst blå, och mörkgröna nyanser; i mindre utsträckning svart.

43951584_10156194301903218_8754982432769310720_o

Att välja bläck är naturligtvis helt beroende på personliga preferenser. Pilots Iroshizuku-serie är min personliga favorit, speciellt deras rena röda, lila, påfågelsblå och djupt gröna nyanser. Pelikan Edelstein är en annan favorit, och i synnerhet Sapphire, Aventurine och Tanzanite, men också andra Pelikanbläck (4001) håller god kvalitet. Iroshizuku och Edelstein är inte så billiga men, enligt min mening, värda merkostnaden.

Många moderna bläck är snabbtorkande så risken för att bläcket av misstag smetas ut är begränsad, även om det alltid är bra ha läskpapper (blotter paper) till hands (kan köpas billigt i välsorterade pennaffärer).

Det klassiska franska företaget J. Herbin, som tillverkat bläck sedan slutet av 1600-talet, liksom tyska Rohrer & Klinger är välbeprövade och högkvalitativa alternativ, men också japanska Sailor och franska Waterman har bra bläck, och bland de svarta nyanserna är nog Auroras becksvarta variant oslagbar.

France-J-HERBIN-limited-edition-1670-ink-with-gold-powder-ink-dip-pen-pen-packing-bag.jpg_640x640

Engelska Diamine är ett synnerligen prisvärt bläckalternativ, framförallt om man vill prova litet ovanligare kulörer; de har ett hundratal att välja mellan. Men bland Diamines utbud har jag ändå framförallt fastnat för klassiskt djupblå nyanser som Regency Blue och i synnerhet Blue Velvet, som är utmärkta allroundbläck.

download

Den kanske viktigaste varningen är att man bör se till att det verkligen är ett bläck avsett för reservoarpennor man skaffar och inte ett “konstnärsbläck,” till exempel India Ink, som är avsett för dip pens. Annars är risken överhängande att din reservoarpenna kloggar igen och förstörs. Man bör också iaktta försiktighet med de glittrande bläckvarianter som kallas shimmering ink. De kräver noggrann rengöring för att inte riskera att skada pennorna och de kan skadas ändå. Vill du använda sådant bläck skulle jag råda att du bara använder det i mycket billiga pennor.

Även om de tillverkar bläck i många vackra nyanser skulle jag också höja att varningens finger mot märken som Noodlers och Private reserve. De anses vara coola märken men är kända för att ha mycket skiftande kvalitet och det finns åtskilliga rapporter om pennor som skadats av åtminstone vissa nyanser. Richard Binder har skrivit en (konservativt hållen) artikel som tar upp ämnet: Inks: Good, Bad, and Ugly

Reservoarpennor rengörs med ljummet vatten på samma sätt som om du suger upp och sprutar ut bläck med hjälp av mekanismen. Håll stiftet under rinnande vatten eller doppa det i en skål vatten. Fortsätt med dessa manövrar tills det gamla bläcket har rensats ut; även en liten mängd kvarvarande mörkt bläck kan störa en ljusare nyans. En penna bör heller inte ligga oanvänd med bläck under många månader.

Men var mycket försiktig med vatten om du rengör äldre pennor, i synnerhet sådana som är tillverkade av hårdgummi (för att inte tala om galalit) eftersom de känsliga för väta, och blötlägg aldrig pennor. Undvik starka rengöringsmedel av alla slag. Skulle det vara alldeles nödvändigt för att få bort gammalt bläck kan du tillsätta ett par droppar diskmedel i en skål vatten som du använder dig av för att suga upp vatten. Se också Richard Binders allmänna tips om hur man sköter om sina pennor.

Så har vi detta med papper. Kan man använda vilket papper som helst när man skriver med reservoarpennor? Det beror på. Vanligt kopieringspapper och vanliga anteckningsblock medför i regel inga större problem för pennor med fina stift, men det beror också mycket på bläckflödet. Om du har använder penna med bredare spets och/eller stor väta är risken att texten blöder, alltså att bläcket flyter ut. Sådana stift och i synnerhet mer flexibla varianter kräver blankare papper av högre kvalitet, framförallt om man ska få fram shading,  skuggeffekter, alltså att flera nyanser framträder.

ShadingInks-Iroshizuku-KuJaku

Jag använder helst bundna anteckningsböcker från Rhodia och Leuchtturm. Speciellt Rhodia har ett stort sortiment av block och anteckningsböcker i olika storlekar, som är mycket prisvärda. Som ett alternativ till linjerade och blanka sidor har det blivit att vanligare med “dotted paper”, alltså papper med små punkter som gör att man kan skriva rakt samtidigt som man slipper linjerna.

 

Litteraturtips

Richard Binder, The RichardsPens Guide to Fountain Pens, 4 volymer, tillgängliga i digitalt format på Amazon.com, 2012–2015 (innehåller material som också finns på hemsidan www.richardspens.com).

Jürgen Dittmer & Martin Lehmann, Pelikan Schreibgeräte–Writing Instruments, 1929–2004, 2004.

Paul Erano, Fountain Pens: Identification & Value Guide, 2004.

George Fischler & Stuart Schneider, Fountain Pens and Pencils: The Golden Age of Writing Instruments, 1998.

Claus Holten & Poul Lund, Montblanc in Denmark 1914–1992: The Untold Story,
2013.

Stephen Hull, The History Of Conway Stewart 1905–2005, 2010.

Stephen Hull, Onoto the Pen: De La Rue and Onoto Pens 1880–1960, 2016.

Letizia Jacopini, La Storia Della Stilografica In Italia/ The History of the Italian Fountain Pen, 2 band, 20012003.

Andreas Lambrou, Fountain Pens Of The World, 1995 (och flera senare utgåvor; den främsta allmänna översikten som innehåller mängder av illustrationer. Den är dock på intet sätt heltäckande).

Andreas Lambrou, Fountain Pens: United States of America and United Kingdom, 2000.

Andreas Lambrou & Masamichi Sunami, Fountain Pens of Japan, 2012.

Ingmar Lundkvist, Pennan: Fetisch och skrivdon, 2001.

Joao P. Martins, Luiz Leite & Antonio Gagean, Wahl Eversharp: An Illustrated History, 2011.

Alfonso Murbohigas, The Conklin Legacy, 2013.

Geoffrey Parker, David Shepherd & Dan Zazove, Parker Vacumatic, 2008.

Jens Rösler & Stefan Wallrafen, Collectible Stars: Montblanc Writing Instruments from 1946 until 1979, 2001.

Jens Rösler & Stefan Wallrafen, Collectible Stars I: Montblanc 1908–1947, 2014.

David & Mark Shepherd, Parker ’51’, 2004.

David Shepherd & Dan Zazove, Parker Duofold, 2006.

För referenser till närmare 500 pennrelaterade skrifter se www.booksaboutpens.com

Pennlänkar

Introduktionssida på svenska: www.reservoarpennor.se

Tony Fischiers fantastiska sida om alla Parkermodeller: www.parkerpens.net

Jim Mamoulides imponerande sida med mängder av pennrelaterat material, framförallt nordamerikanska märken: www.penhero.com

Dominic Rothemels utmärkta sida om Pelikanpennor: www.pelikan-collectibles.com

Tysk allmän pennsajt: www.penboard.de

Tysk allmän pennsajt: www.penexchange.de

Tysk sajt med fokus på Montblanc: www.fountainpen.de

Italiensk pennwikipedia, främst på italienska, men med många sidor översatta till engelska: www.fountainpen.it

Fransk sajt: www.stylo-plume.org

Pen Collectors of America, sida med mycket referensmaterial: www.pencollectorsofamerica.com

Richard Binders mycket innehållsrika sida, som behandlar alla upptänkliga aspekter: www.richardspens.com

David Isaacsons sida som bland annat innehåller en stor samling av nedladdningsbara äldre pennkataloger: www.vacumania.com/website/catalog_downloads.html

David Nishimuras sida som, förutom försäljning, innehåller mängder av mycket tillförlitlig information. Jag ser den som en av de främsta on-lineresurserna: www.vintagepens.com/FAQ.htm

Se också David Nishimuras blogg, där många ämnen tas upp, bland annat ett mycket viktigt sådant, förfalskningar: www.vintagepensblog.blogspot.com

Raven March Fountain Pens hemsida innehåller en stor mängd personligt hållen information om såväl pennor i allmänhet som specifika märken och modeller http://dirck.delint.ca/beta/?page_id=44

Ett viktigt diskussionsforum: www.fountainpennetwork.com

Ett annat viktigt diskussionsforum: www.fountainpenboard.com/forum

Facebookgrupp om äldre pennor: www.facebook.com/groups/fpnuts/?ref=br_rs

Svensk Facebookgrupp: www.facebook.com/groups/reservoarpennor

Mycket aktiv blogg med recensioner av nya pennor: www.penaddict.com

Svensk poddcast om pennor, bläck och papper: www.pennamoterpapper.com

För en utmärkt, mycket omfattande länksamling, se www.penhero.com/PenBookmarks.htm

Inte om reservoarpennor, men väl om äldre blyertsstiftpennor. Jon Veleys imponerande blogg: leadheadpencils.blogspot.com

 

Några pennhandlare/auktionssajter

 

Några allmänna auktionssajter

Svensk auktionssajt: www.tradera.com

Europeisk auktionssajt som har flera pennauktioner (pen and stationary auctions) per vecka samt därutöver specialauktioner för Montblanc respektive italienska pennor: www.catawiki.com

Gigantisk internationell auktions- och köpsajt: www.ebay.com Se också de nationella sajterna med domännamnen .de, .fr, co.uk, es, ie, osv.

Internationell köpsajt: www.etsy.com

 

Några handlare som specialiserar sig på äldre pennor

Flera av handlarna har också arkiv över sålda pennor, varför sidorna också kan användas som referensverk.

Länksamling: www.penhero.com/PenBookmarks_PenDealersVint.htm

Engelsk handlare: www.vintagefountainpensinc.com

Engelsk handlare: www.pastpens.com

En grupp tyska handlare: www.penboard.de/shop

Handlare i Förenta staterna: www.peytonstreetpens.com

Handlare i Förenta staterna: www.vacumania.com

Handlare i Förenta staterna: www.vintagepens.com

Handlare i Förenta staterna: www.vintagepen.net

Handlare i Förenta staterna: www.gopens.com

Handlare i Förenta staterna: www.antiquedigger.com

Handlare i Brasilien med mycket stort utbud: www.pensforever.com

 

Några platser för inköp av nya pennor samt bläck och papper

Penstore, Sverige, nätbutik och butik i Stockholm: www.penstore.se

Pennshoppen, Sverige, nätbutik: www.penshop.se

NK Fine Writing, Stockholm, avdelning på NK i Stockholm: www.nk.se/stockholm/avdelningar/nk-fine-writing

Brobergs, butiker i Stockholm och Göteborg samt nätbutik (säljer framförallt Montblanc och Aurora) www.brobergs.se

P. W. Akkerman, Nederländerna, otroligt omfattande pennutbud, en av de främsta i Europa: www.vulpennen.nl/en

Casa della Stilografica, Italien, otroligt pennutbud, också en av de främsta i Europa: www.stilografica.it

The Writing Desk, Storbritannien www.thewritingdesk.co.uk

Cult Pens, Storbritannien www.cultpens.com

Andy’s Pens, Storbritannien www.andys-pens.co.uk

Goulet Pens, Förenta staterna: www.gouletpens.com

Anderson Pens, Förenta staterna: www.andersonpens.com

 

FORTSÄTT TILL DEL 2: NORDAMERIKANSKA PENNOR