Introduktion till reservoarpennor
Nordamerikanska pennor
Europeiska pennor
Svenska pennor
Pennannonser 1900-1960
Pennaspergiler
Litteraturtips och pennlänkar

En introduktion till reservoarpennor

Blåa maj 20

Reservoarpennan, som under flera decennier hade en mycket undanskymd plats i skrivbordslådorna och pappershandlarna, verkar ha fått ett slags renässans på senare år. De flesta använder naturligtvis fortfarande kulspets- och blyertspennor eller andra typer av bläckpennor om man överhuvudtaget skriver för hand i någon större utsträckning. Men reservoarpennorna dyker ändå upp i allt större utsträckning.

Många länder i världen har eller har haft tillverkning av reservoarpennor om än i mycket olika omfattning. För en inkomplett inventering se “Internationella pennmärken

Under sextiotalet fick reservoarpennorna en alltmer tillbakadragen position. Merparten av de många bolag som tillverkat pennorna lades ned, även flera av de riktigt stora aktörerna. Samtidigt har reservoarpennan aldrig varit helt bortglömd och oanvänd. I vissa länder har den hela tiden varit en del av skolans undervisning i välskrivning. Eleganta modeller har, liksom klockor, varit statussymboler och det har alltid funnits dem som föredragit reservoarpennor framför andra typer av skrivverktyg. Att använda reservoarpennor behöver absolut inte vara ett tecken på bakåtsträvande eller snobberi. Det kan helt enkelt bero på att man uppskattar dem för att de gör skrivandet mer njutbart och ger större utrymme för kreativitet.

En del pennsamlare är framförallt inriktade på ett visst pennmärke eller vissa modeller och strävar efter att få en komplett uppsättning. De är så kallade completists. Min egen samling är inte av detta slag. Den är ganska ofokuserad eller eklektisk om man så vill. Jag försöker samla en mängd olika märken och modeller som tillsammans avspeglar reservoarpennans utveckling under det senaste dryga seklet, och jag vill att många varianter och färger ska få vara med. På engelska gör man ibland en lätt nedlåtande uppdelning mellan en fokuserad collector och en mer spretig assembler. Tack och lov är denna högst diskutabla distinktion inte så vanlig.

Däremot ser jag, liksom många andra samlare, perioden från omkring år 1900 till mitten av 1940-talet som något av en guldålder. Dessutom är det 1920- och 1930-talet som intresserar mig allra mest. Då var marknaden mycket omfattande och de stora aktörerna testade ständigt nya designer och tekniker för att attrahera publiken och hålla sig kvar i toppen. Det hände helt enkelt väldigt mycket på kort tid. Även om jag också i någon mån inkluderar senare perioder, och skriver om reservoarpennor i allmänhet, ligger fokus  på tiden fram till slutet av 1950-talet.

reds.jpg

Reservoarpennan fanns naturligtvis kvar även efter 1960, men i till exempel Sverige gick de flesta snart över till kulspetspennor (ursprungligen kallade biros), som när de först dök upp kort tid efter andra världskriget var kostsamma produkter med, en i början, tveksam kvalitet. Sedan blev de både betydligt bättre och väldigt mycket billigare.

De kommande decennierna blev därför svåra för tillverkarna av reservoarpennor även om 1980-talet innebar en viss uppgång, då till exempel bolag som Montblanc och Pelikan började tillverka nya varianter av sina klassiska modeller, och äldre bolag som Sheaffer, Parker och Waterman fanns fortfarande kvar, om än i nedbantade versioner.

Shades of black.jpg

På senare år tycker jag, som sagt, att man kan man urskilja något slags renässans för reservoarpennan, inte minst bland yngre människor som upptäcker att man kan få väldigt bra pennor för ett billigt pris och att det därigenom öppnar sig ett universum av bläckkulörer. Dessutom har dessa generationer inga kvardröjande erfarenheter av raspiga stålstift från skolan. Om man nu vid sidan av datorer faktiskt använder sig av pennor och utvecklar sin handstil eller tecknar, är det kanske frestande att ta steget fullt ut till något som ger goda estetiska uttrycksmöjligheter.

I Sverige är det ovanligt att samla på äldre pennor och det finns i princip inga omfattande texter om reservoarpennor på svenska, vare sig i tryckt eller digital form. Genom att framförallt utgå från mitt eget samlande och läsning av specialitteratur vill jag därför ge ett ganska omfattande bidrag om teknik, design, historia och användning.

Här i del I ger jag en allmän introduktion till reservoarpennan för att därefter presentera ett antal pennmärken och modeller från Nordamerika (del II) respektive Europa (del III). Del IV behandlar svenska pennor och del V innehåller en samling pennannonser, publicerade i svensk dagspress från 1900-talets första år fram till och med 1960. Del VI tar upp ett mycket speciellt ämne: pennaspergiler. Det handlar om vigvattenspridare i pennform som tillverkades av flera bolag mellan 1920- och 1960-talet. Den avslutande delen (VII) innehåller tips på speciallitteratur och pennrelaterade länkar.

Jag har efter bästa förmåga och i största möjliga mån försökt hitta korrekta svenska pennrelaterade termer, men jag inkluderar också många begrepp på engelska, inte minst för att den som är intresserad av att läsa mer ska kunna hitta uppgifter i internationell speciallitteratur. Litteraturtips och länkar till hemsidor finns både i den löpande texten, och, som sagt, i del VII.

54517291_10156548983613218_2851563963320107008_n

För den som föredrar det finns också boken Reservoarpennor: design, teknik och historia–tillgänglig för för nedladdning i PDF-format. Boken bygger på hemsidan som den såg ut i maj 2020. Samtidigt vill jag understryka att jag kontinuerligt reviderar och utökar informationen på hemsidan och lägger till åtskilliga nya bilder. Kort sagt är hemsidans innehåll betydligt mer omfattande än bokens.

Reservoarpennans idé och utveckling

En grundläggande drivkraft i utvecklandet av reservoarpennan (fountain pen) var att på något sätt leda in bläck i ett hålrum (reservoir) inuti en kolv (barrel), undvika läckage och få bläcket att strömma ut i ett jämnt flöde genom en bläckledare (feed) när pennans stift (nib) vidrörde pappret, så att man kunde skriva utan att det blev plumpar eller stopp.

Det var en långdragen process som ledde fram till detta mål. Åtminstone sedan 1600-talet fanns föremål som benämndes fountain pens, men de var knappast välfungerande. Det var under 1800-talet, framför under dess sista fjärdedel som uppfinnare och företag utvecklade modeller som fungerade allt bättre.

Reservoarpennan innebar att man inte längre behövde doppa en stiftpenna (dip pen) i ett bläckhorn hela tiden och att det blev betydligt enklare att ta med sig pennan. Bläckhornet fanns, så att säga, inne i pennan.  Men dip pens–såväl väldigt eleganta modeller med guldstift med pennskaft i ädla metaller eller elfenben som enkla versioner med stålstift och skaft i enkla metaller eller trä–levde kvar vid sidan av reservoarpennor. Och den som är intresserad av kalligrafi använder sig ofta av sådana skrivverktyg än idag.

540x360
SEction

Mabie Todd Dip Pen med skaft av ebenholts, patenterad 1877 och ett modernt kalligrafiset från tyska Brause.

Ett av de viktigare stegen mot utvecklandet av reservoarpennan var uppfinningen av guldstift med två skänklar vars spets doppades i en hård metall, så att det fick såväl stabilitet som flexibilitet. Guld var i sig en alltför mjuk metall. Den var flexibel men inte tillräckligt stabil. Det gjordes många försök att lösa problemet. Till exempel använde penntillverkare spetsar av ädelstenar som diamenter och rubiner. Men en bättre och billigare lösning var guldstift doppade i mycket hårda metaller som iridium och rhodium. Sådana stift utvecklades såväl i Europa som i Förenta staterna under 1830- och 1840-talet. Det är svårt att säga exakt vem som var allra först med idén, men den var en förutsättning för att senare kunna tillverka hållbara guldstift och i förlängningen reservoarpennor. 

Det är heller inte möjligt att peka på en enskild uppfinnare av hårdgummit. Flera personer på båda sidor Atlanten utvecklade liknande produkter vid ungefär samma tid. Men amerikanen Nelson Goodyears patent på vulkanisering av gummi från 1851 var ett avgörande steg, även om  det fanns flera liknande patent från och med slutet av 1830-talet, såväl i Europa som i Förenta staterna. Det vulkaniserade hårdgummit var ett material som med fördel kunde användas till hållbara kolvar för reservoarpennor.

Redan kring 1860 fanns pennor av hårdgummi som till det yttre såg ut som senare decenniers reservoarpennor, men de hade inte något hålrum för bläck och var alltså ett slags dip pens. Dessa pennor var försedda med ett utfällbart guldstift som kunde doppas i bläck. Dessutom hade de ibland en skruvbar hållare för blyertsstift. Sådana pennor brukar kallas “combination dip pens and pencils.”

91025835_10157535806308218_7710111834199556096_o

“Combination dip pen and pencil”, E.S. Johnson & Co. i New York, märkt med Goodyears patent 1851. Pennan tillverkades omkring 1860.

Ett annan typ av penna som blev mycket populär under 1870- och 1880-talet var så kallade stylographic pens eller stylos. Stiftet på stylografen var en mycket tunn metalltub och reservoaren var tillverkad i gummi eller metall. Bläckflödet reglerades genom en metalltråd inuti pennan. Den kan onekligen betraktas som ett slags reservoarpennor i och med att de kunde fyllas med bläck men de hade alltså inte något stort, flexibelt stift. 1875 fick kanadensaren Duncan Mackinnon patent på en ink-pencil. A.T. Cross i Förenta staterna introducerade några år senare en penna som de kallade just stylograph, vilken byggde på Mackinnons uppfinning. Flera av de tidiga bolagen i reservoarpennsbranschen tillverkade också stylografiska pennor, i synnerhet Mabie Todd och Caw’s.

Screenshot 2020-04-10 13.12.58

Under större delen av 1800-talet refererade svenskans “penna”, och engelskans pen, oftast bara till själva stiftet, även om det inte var helt konsekvent på engelska. Det vanliga var dock att säga att en pen (i betydelsen stift) satt på en penholder eller till och med en fountain pen holder. Men från och med slutet av seklet kom ordet pen att få den nutida betydelsen, det vill säga hela skrivinstrumentet. Under 1800-talets sista årtionde verkar det åtminstone i Förenta staterna vara självklart att pen refererar till helheten medan ordet nib betecknade stiftet även om begreppet gold pen också var ett vanligt alternativ.

Från och med 1890-talet användes ordet “reservoarpenna”, också stavat ”reservoirpenna”, i svenskan. Det allra tidigaste omnämnandet som jag har funnit i sökbar svensk tidningstext är från 1891. Ordet var ju ingen självklar översättning av fountain pen men ihåligheten inuti pennskaftet kallades reservoir även på engelska och ordet reservoir pen (holder) förekommer i vissa tidiga amerikanska patent.

Olika europeiska språk använder för övrigt väldigt skilda termer för att tala om reservoarpenna, även om de flesta har med fjädrar att göra, ett minne från gåspennans dagar. Reservoarpenna heter Füllfederhalter på tyska, stylo-plume men också bland annat porte-plume à réservoir på franska, pluma estilográfica på spanska, penna stilografica på italienska, caneta-tinteiro på portugisiska och fyldepenne på danska.

guld

Även om det fanns många liknande modeller som successivt utvecklades under 1800-talet brukar man säga att den första moderna reservoarpennan patenterades av nordamerikanen Lewis E. Waterman 1883/1884. Detta är dock vinnarnas, i synnerhet Watermans, historia: att deras reservoarpenna var den första “praktiska” eller “användbara”.

Men man skulle till exempel likaväl kunna hävda att redan John Scheffers patent på en reservoarpenna från 1819 gav upphov till den första praktiska och användbara modellen. Hans “Penographic” blev åtminstone den första relativa försäljningsframgången på området och ansågs både praktisk och användbar på sin tid. Men den hade inte de delar som vid 1800-talets slut konstituerade en reservoarpenna: kolv i hårdgummi, guldstift med spets av hård metall samt en välfungerande bläckledare.

Mellan Scheffer 1819 och Waterman 1883 fanns mängder av försök att konstruera en välfungerande reservoarpenna. Bara i Förenta staterna godkändes omkring 270 pennrelaterade patent mellan 1855 och 1885. Många av uppfinnarna verkar dock inte ha trott att reservoarpennor skulle kunna bli en storsäljare och investerade inte mycket pengar i praktisk produktutveckling eller marknadsföring. Oftast framställde uppfinnaren nog bara en prototyp eller enstaka exemplar. Dessutom var stopp, plumpar och läckage problem som uppfinnarna kämpade med, trots att pennorna blev bättre med tiden.   

“Den moderna reservoarpennan” hade alltså inte en uppfinnare. Den var ett ackumulerat resultat av mängder av närmast parallella idéer, uppfinningar och patent. Påståendet att L.E. Waterman skulle vara den enda uppfinnaren är därför missvisande, även om hans pennor var bättre och med tiden onekligen blev populärare än tidigare modeller. Man ska alltså inte heller underskatta hans bidrag till framväxten av en välfungerande reservoarpenna. Samtidigt skulle nog inte så många som idag testar Watermans allra första modeller säga att de är speciellt användarvänliga eller oproblematiska. Pennor som tillverkades framåt slutet av 1890-talet är en annan sak. Då hade Waterman, Parker och andra bolag utvecklat pennor som fortfarande fungerar bra för en nutida användare.

För mer information om reservoarpennornas tidigaste historia, se David Nishimuras artiklar “Myths & Misconceptions” samt “Who invented the Fountain Pen?” Se också George Kovalenkos detaljerade och innehållsrika “Fountain Pen History

Lewis E. Watermans patentansökan 1883 och det godkända patentet från 1884 bestod av en kolv (barrel) i hårdgummi, som hade en hålighet—en reservoar—som kunde fyllas på med bläck med hjälp av en pipett, samt, och detta var det centrala, en bläckledare  (feed ) med tre kanaler (fissures) som var monterad under ett stift vid vars spets kanalerna mynnade ut. Bläckledaren och stiftet var i sin tur monterad på ett förstycke (section) som kunde skruvas av och på. Det var en enkel men välfungerande konstruktion. Dessutom var Waterman smart. I sin patentansökan specificerade han inte antalet kanaler. Andra tillverkare kunde alltså inte utveckla något som liknade hans konstruktion alltför mycket och till exempel använda två eller fyra kanaler.

waterman-fountain-pen-patent-

Bläckledaren, som var tillverkad i hårdgummi, utgjorde kopplingen mellan spetsen och pennans kropp och gjorde att bläcket flödade ut när användaren skrev. I sin uppfinning utnyttjade Waterman, mer effektivt än tidigare, den så kallade kapillärkraften, (capillary action) där luft kom in i reservoaren via ett “andningshål” (vent-hole eller breathing-hole) på stiftet och bläck kom ut. Detta kan benämnas ett kontrollerat läckage. Om pennan fungerar som den skulle blev det varken bli stopp eller bläckplumpar, men inte heller Watermans penna var problemfri.

Watermans penna var en under-feed. Bläckledaren satt under stiftet. Men framförallt under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet fanns också reservoarpennor med en ofta ganska tunn over-feed, som liksom namnet antyder, låg ovanför stiftet. En tredje variant, som också framförallt existerade runt sekelskiftet, var de så kallade over- and under-feed eller double-feed, som alltså hade bläckledare såväl under som över stiftet och såldes med argumentet att de skulle vara speciellt hållbara.

Screenshot 2020-05-07 00.52.39

En Mabie Todd från tidigt 1910-tal, försedd med overfeed.

Redan i början av 1890-talet hade reservoarpennan slagit igenom på bred front i Förenta staterna. Det dröjde längre på många håll i Europa. Allt större grupper såg dock fördelarna med de reservoarpennorna (och de stylografiska pennorna) och föredrog dem framför dip pens. Reservoarpennor var dock fortfarande ofta ganska dyra, även om priserna sjunkit betydligt. 1893 skrev Scientific American:

These articles have become so popular from their large use by all who have any writing to do in every department of business, and in all walks of life, as well as from the numberless unstinted endorsements of men prominent in the leading professions, that any detailed description would be superfluous. – – – – -these pens have of late been made so simple, clean, and thoroughly effective that one can now, with the least care, depend upon always having and conveniently carrying upon the person in good working condition, without danger of soiling the clothes or fingers therewith, the ink carried in the holder, and readily replenished, being sufficient to do a large amount of work. In consequence, also, of this largely increased use, and of the improvements introduced in the manufacture, the prices of this class of pens have been greatly reduced.

Reservoarpennan bestod alltså av en kolv, ett stift och bläckledare, men hade också en huv. Huven skyddar stiftet när pennan inte används och ska hindra läckage. Den skruvas i regel på och av kolven, men kan ibland dras upp och tryckas ned. Huven är oftast försedd med ett clips (clip på engelska) för att till exempel kunna placeras i en rockficka eller åtminstone ligga stilla på bordet när den inte används. De första reservoarpennorna tillverkades dock inte med clips. Parker var det första bolaget som gav kunderna möjlighet att köpa pennor med förmonterade clips. Det var 1905.

Översikt av reservoarpennans delar med svensk vokabulär. Bilden visar en Montblanc Monte Rosa från 1950-talet, men det finns grundläggande likheter med många andra pennor. Bildkälla: www.reservoarpennor.se

Fram till åtminstone 1920-talet var det vanligt att köpa separata clips (accommodation clips) eller åtminstone införskaffa en hållare så att pennan inte rullade iväg när den låg på bordet. I synnerhet franska tillverkare saluförde mycket fantasifulla clips med till exempel djur- och växtmotiv, även om pennorna i sig ofta importerades från Förenta staterna eller Storbritannien.

Waterman häger1

En nordamerikansk Waterman 42 med franskt accomodation clip i form av en häger.

En typ av mindre pennor, framförallt avsedda för kvinnor, försågs ibland med en liten metallögla på toppen (ring top) istället för clips. De kunde fästas vid ett sidenband eller kedja runt halsen (sautoir) eller vid midjan (chatelaine). Ibland fästes också färgglada tofsar i öglan.

s-l1600 (10)

Ett litet italienskt pennset från Fendograph med öglor och tofsar, cirka 1930. Pennorna är bara 8 cm långa.

Alla reservoarpennor är dock inte försedda med huv. Speciellt från 1920- till 1950-talet var det vanligt med skrivställ (desk pens/desk sets), där pennan sattes ned i en trumpetliknande hållare (trumpet) som var fäst vid en bas av till exempel sten, bakelit, plast, porslin eller glas, som kunde vara mycket elaborerad eller mycket enkel. I övrigt var pennorna konstruerade som vanligt, men stället för en kort blindhätta hade de en lång avsmalnande topp (taper), ett slags svans.

39948867_10156076993093218_5601877508610850816_n

En Parker Duofold Mandarin Deskpen från 1930-talet med hållare i svart bakelit. 

 

Material

Reservoarpennor har tillverkats i många olika material. I slutet av 1800-talet och fram till 1920-talet var i princip alla pennor tillverkade av någon typ av vulkaniserat gummi (vulcanized rubber), också kallat ebonit (ebonite) eller vulkanit (vulcanite). Vulkanisering innebär att man värmer upp rågummi–naturgummi–tillsammans med svavel. Genom processen omformas gummit från en klibbig och formbar massa till ett stabilare och mer hållfast material.

Från allra första början tillverkades pennor endast i svart hårdgummi (BHR=Black Hard Rubber). De kunde vara helt släta eller ha enkla eller mer elaborerade mönster, till exempel chasing  (BCHR=Black Chased Hard Rubber) och cable twist. De förra hade enkla ingraverade rut- eller linjemönster medan de senare hade ett upphöjt spiralmönster. Betydligt ovanligare var helt röda pennor i hårdgummi (RHR=Red Hard Rubber; RCHR=Red Chased Hard Rubber).  Ett problem med de röda pennorna var att de ofta inte var lika hållbara som de svarta.

Tillverkarna experimenterade redan mot slutet av 1800-talet med blandningar av  svart och rött gummi, som antingen bildade mer slumpmässiga (Mottled; RMHR=Red Mottled Hard Rubber) eller mer planerade vågformade mönster (Ripple; RRHR=Red Ripple Hard Rubber). En del av de senare efterliknade ådrat trä (wood grain). Waterman tillverkade på 1920-talet också pennor med blå, rosa och grönaktiga gummiblandningar (blue, rose respektive olive ripple).

Gamlingarna2

Även om pennorna i sig var tillverkade i gummi kunde de vara täckta i solitt silver eller guld, eller material som i någon grad innehöll guld, guldplätering, som vanligen utgjordes av ett tunt guldlager på mässing (gold filled/rolled /gold plated). Utsmyckningarna (trim) utgjordes ibland av en eller flera smala eller bredare ringar (bands), inte sällan med gravyr (engraving) eller mönster i relief (repoussé eller embossing).

Andra modeller var till större delen metalltäckta. Sådana överdrag, overlays, kunde antingen vara släta eller ha ingraverade mer eller mindre elaborerade mönster, eller vara genombrutna i olika former. De senare kallas ofta men egentligen felaktigt filigree (filigran); cutwork är den korrekta engelska termen. En del än mer eleganta pennor var också prydda med partier av pärlemor (mother-of-pearl) eller till och med ädelstenar.

Även om pennfabrikanterna själva framställde modeller med metallöverdrag eller lejde ut arbetet till specialbolag kunde också enskilda juvelerare också göra det. Speciellt kända är de metallarbeten som italienska och franska juvelerare utförde på importerade pennor. De brukar benämnas continental overlays. De franska varianterna var ofta tämligen enkla, medan de italienska juvelerarna inte sällan gjorde avancerade arbeten som verkligen kan benämnas filigran: Italian overlays.

87015728_3043355122375845_6235267588566286336_n
8283f92ded68038815973e6ca08cbee6

Exempel på olika typer av Watermanpennor i ebonit från 1910- till 1930-talet samt en Waterman 42 med en elaborerad “Italian Overlay”

Även om det är sällsynt fanns och fanns det också pennor som täcktes av emalj, ett tunt färgat glaslager, som kan vara transparent, halvtransparent eller ogenomskinligt. På engelska kallas olika emaljeringstekniker bland annat enamel, cloisonné och guilloché.

Det fanns också rena metallpennor. Det mest kända exemplet är Wahls 1920-talspennor, som graverades maskinellt (engine turning) och tillverkades i en mängd olika art decoinspirerade mönster. Wahlpennorna producerades oftast i mässing med guldplätering, men också i betydligt mer påkostade versioner i sterlingsilver och solitt guld.

Andra alternativ till gummi var bakelit och galalit (galalith, erinoid). Bakeliten var en blandning av fenol och formaldehyd som uppfanns av den belgiskfödde amerikanen Leo Hendrik Baekeland och introducerades på marknaden 1909.  Galalit, som introducerades på 1890-talet var baserat på kasein, ett mjölkämne, som blandats med formaldehyd. Det användes inte minst för tillverkning av knappar. Bakeliten var dock skör och galaliten mycket känslig för väta och inget av materialen användes i större skala i penntillverkligen.

Galalit som hade fördelen att den kunde produceras i en mängd olika färger var vanligare i Europa än på andra sidan Atlanten. I Nordamerika framställdes bara enstaka modeller i galalit; den mest kända är Parker Ivorine som introducerades i slutet av 1910-talet och fasades. Dessutom kunde pennor som i övrigt var tillverkade i gummi ha delar i galalit. Ett exempel är det röda ”pumphandtaget” (pump handle) på vissa Dunnmodeller från 1920-talet. Ofta har dessa galalitdetaljer skadats av tidens tand.

I mitten av 1920-talet kom designrevolutionen. Då började de stora tillverkarna framställa pennor i celluloidplast, som bestod av cellulosanitrat (nitrocellulose) som mjukgjorts med kamfer och sedan härdats.  Plasterna som användes av de olika pennföretagen var likartade, men hade olika försäljningsnamn. Parker kallade till exempel sitt material för Permanite och Sheaffer sitt för Radite.

Parker Vacumatic

Parker Vacumatics i celluloid, 1930- och 1940-talet

Celluloid var verkligen inte ett nyuppfunnet material när det dök upp på pennmarknaden. Själva namnet uppfanns 1869, då John Wesley Hyatt blandade cellulosanitrat med kamfer och under hårt tryck fick fram ett hållfast, skinande och formbart material. Det innebar ett viktigt steg i plastutvecklingen som inletts flera decennier tidigare och fortsatte lång tid framöver. Antalet relaterade patent var enormt.

Från början ersatte cellulosanitrat föremål som vanligen tillverkades av elfenben och ben, men användes också till exempel för tandproteser och inte minst film. När celluloiden gjorde sitt intåg i pennvärlden var materialet snarast på utgång på många andra områden. Det marknadsledande företaget från 1920-talet och framåt var amerikanska DuPont, som levererade material till många av de stora pennföretagen.

Celluloidens entré i pennvärlden innebar en designmässig revolution. Materialen gav helt andra möjligheter till formbarhet och färgsättning. Under 1930-talet utvecklades dessutom plastmaterial som hade transparenta partier. De gav ytterligare estetiska dimensioner och gjorde det dessutom möjligt för användaren att kontrollera hur mycket bläck som fanns kvar. Ett problem med celluloid baserat på cellulosanitrat var dock att det är lättantändligt.

droppedImage
1946-Parker-Duofold-YG-8_1920x

 Wahl-Eversharps Doric från 1930-talet och Parkers Striped Duofold från tidigt 1940-tal är goda exempel på hur cellulosaplaster kunde användas för att skapa vackra, halvtransparenta mönster.

Den som ska köpa en äldre penna har mycket att vinna på att granska materialets status. En del av de äldre gummimaterialen var mycket sköra och man bör titta efter sprickbildningar och flisor.

Pennor i hårdgummi kan också ha “oxiderat” på grund av UV-stålning; en från början svart penna kan ha blivit blekt och därigenom brunaktig. Egentligen är oxidering inte en korrekt term även om den nästan alltid används i detta sammanhang. Utan att gå in på de kemiska detaljerna är blekningen en effekt av att pennornas ytlager har påverkats av en kombination av solljus och fukt.

Även om blekningen är irreversibel–den går i strikt mening inte att rätta till–gör handlare och samlare försök att göra just det. Det är dock ett omdiskuterat ämne.  Ett vanligt sätt är att polera pennorna. Då tar man bort det yttersta, bleknade lagret och den underliggande svarta färgen framträder tydligare. Det fungerar bäst om pennan inte är alltför bleknad och det är en dålig metod om pennan till exempel är ciselerad. Då sliter man bort mönstret. Även inskriptioner på kolven påverkas.

Andra metoder innebär att man tillför pigment (re-blackening) eller använder speciella kemikalier (deoxidixers). Pigment kan fungera bra, men det är en relativt tillfällig lösning och man kan behöva göra om processen med jämna mellanrum. De speciella deoxideringsprodukterna gör att ytan blir glanslös eller något knottrig och då använder man ofta specialvax eller olja för att rätta till det.

Frågan är vilken effekt dessa kemiska produkter har på längre sikt; de är fortfarande relativt nya på marknaden. Sammantaget kan man åtminstone säga att det är ett knepigt ämne. Man kan naturligtvis fråga sig om “patinan” inte är en del av pennans historia, men det är klart att en glänsande svart penna är mer tilltalande än en brunaktig penna utan lyster. Men det finns ingen mirakelmetod. För detaljer och en  granskning av metoderna, se David Nishimuras “Reblackening of faded hard rubber.”

post-55233-0-03856900-1416862191

Å andra sidan kan det vara en god idé att undersöka om pennan polerats alltför mycket, om till exempel metallpartiernas glans försvunnit av slitage (brassing) eller om andra skador uppkommit av alltför stor klåfingrighet. Andra saker som man kan granska är om en metallhuv har fått bucklor (dents eller dings, vanligt på Parker ’51’:or) eller om det finns bitmärken eller andra tecken på slitage på kolv och huv. Materialets status bör åtminstone påverka hur mycket man ska betala för pennan eller om man helt ska avstå från inköp.

När det gäller äldre pennor av celluloid bör man också titta efter sprickbildningar. Speciellt den nedre delen av huven (lip eller cap lip) är ett känsligt område. Särskilt utsatta är pennor i vissa färger; Parker Duofold i Mandarin Yellow är ett ökänt exempel och välbevarade exemplar betingar höga priser. Ibland är sprickbildningarna inte ett betydande problem; de kanske inte ens går igenom materialet. Man brukar tala om hairline cracks och de syns ofta inte med blotta ögot.

Ett annat vanligt problem med celluloidpennor från 1920- och 1930-talet är missfärgningar (discoloration/ambering). Plasten som användes var ett instabilt material, speciellt om det inte hade härdats tillräckligt länge. Kontakten med bläcksäcken och svavelutsöndringar har gjort att väldigt många kolvar har mörknat betydligt, medan huvarna oftare är mer eller mindre intakta, även om också de kan ha fått mörka partier. Detta drabbade bland annat många pennor i jade och lapis lazuli-kulörer men i ännu högre grade vissa ljusare modeller, som Parker Duofold i Black and Pearl eller Green and Pearl, där priset för en jämnt färgad penna är mångdubbelt högre.

s-l300

Exempel på en jadefärgad Parker Duofold respektive en i Black and Pearl. Kolvarna har mörknat ordentligt medan huvarna har behållit mycket av sin ursprungliga klara kulör. 

33731592325_160ae33d59_c

Celluloidpennor kan också ha missfärgats av överskottsbläck som har fått ligga kvar under lång tid och, så att säga, blivit ett med plasten. Sådana fläckar är omöjliga att få bort.

Ibland kan också cellulosaplasten kristalliseras, vilket innebär att pennan missfärgats och successivt bryts sönder i småbitar på grund av att kamfer förgasats. Denna process kallas ibland celluloidsjuka (celluloid disease). På engelska är det dock vanligast att tala om cristallization eller crazing. Om en penna drabbats av “sjukan” bör den sättas i karantän, det vill säga inte förvaras bland andra pennor, och för att “sjukdomen” inte ska uppstå är det bra att se till att celluloidpennorna inte förvaras utan ventilation.

bad_celluloid2

Efter andra världskriget tillverkades allt fler pennor i  mer hållbara termoplaster. Det var material som göts under upphettning. Allmänt gick dessa nya material under namnet plastic resin eller ibland synthetic resin, men det har alltså inget med kåda (resin) att göra. 

Ett tidigt exempel var Parker ’51’ som från introduktionen 1941 göts i ett plastmaterial som kallades Lucite: akrylglas eller mer formellt polymetylmetakrylat. Pennor tillverkade av sådan plast är mycket hållbara, men kunde till skillnad från cellulosamaterialet bara vara enfärgade. En pennkropp kunde till exempel vara röd eller blå; den kunde inte innehålla flera kulörer eller de spännande mönster som celluloiden kunde frambringa.

1000x823

Polystyren är ett annat termoplastmaterial som användes från och med 1940-talet. De pennor som tillverkades under de första åren, då det fanns betydande brister i sammansättningen av ämnet, har inte sällan krympt. Även om senare polystyrenfabrikat är bättre kan plasten på pennor som Parkers 21- och 61-modeller och Sheaffers PFM-modeller vara något ömtålig och billigare pennor tillverkade av polystyrenplast är ofta i mycket dåligt skick idag.

Termoplaster har ibland stiliga namn som Montblancs precious resin, men det är likväl plast. Exakt vad det är i Montblancs fall förblir dock en hemlighet. Montblancs kvalitet, framförallt i förhållande till pris, är ett mycket omdiskuterat ämne i pennsamlarvärlden och det är bland annat plastens hållbarhet (från och med 1960-talet) och rapporter om sprickbildning som spelar in.

13f1c58e639a1096f98ed84851cd032d

Montblanc Meisterstück 149

Mekanismer

Mekanismer (filling mechanisms eller filling systems) är ett samlingsnamn för olika konstruktioner som används för att föra in bläcket i reservoaren. Den första tekniken, som egentligen inte kan kallas en mekanism, bestod i att användaren fyllde på reservoaren manuellt med hjälp av en pipett eller kanyl. Från 1880-talet till och med 1910-talet var detta den helt dominerande tekniken, men den levde kvar vid sidan av de nyuppfunna mekanismerna, framförallt fram till 1930-talet. Det finns dock nytillverkade pennor av detta slag.

De här tidiga pennorna var av två huvudtyper. På den ena typen skruvade man av förstycket och fyllde på bläck direkt i reservoaren. Dessa pennor brukar ofta kallas drop-fillers, eyedropper-fillers eller vanligast eyedroppers; engelskans ord för pipett. Det är den ursprungliga reservoarpennan, men det är en benämning som samlare använder sig av idag, inget ursprungligt begrepp.

.s-l1600 (4)

Eyedropper från Mabie Todd & Bard från omkring år 1900.

En annan typ var safeties eller safety pens, som började utvecklas på 1890-talet, men blev vanligare under 1910-talet. De hade ett infällbart stift (retractible nib). På dessa pennor kan man skruva ner stiftet i kolven, varpå det bildas ett hålrum där man kan fylla på bläck, enklast med en pipett. När man skruvar upp stiftet igen fylls tomrummet igen och bläcket rinner ut genom stiftet när det nuddar papper; alltså ett kontrollerat läckage. Sedan gäller det att komma ihåg att skruva in stiftet innan man sätter på huven, annars kan det skadas. När huven väl är på plats hindrar en packning läckage.

waterman rat1
waterman rat2

En samlare visar upp en Waterman 42 1/2 V Safety pen med uppskruvat respektive nedskruvat stift.

Under 1900-talets första år, och mer allmänt från och med 1920-talet, tillverkades pennor som inte behövde fyllas på manuellt, utifrån, utan hade olika interna mekanismer. De kallades först generellt för self-fillers. Sedan blev dessa tekniker så självklara att något speciellt namn inte längre behövdes. Den gemensamma nämnaren var att mekanismerna skapade undertryck, så att bläcket strömmade in.

I många modeller fanns det en gummisäck inne i kolven som fungerade som reservoar, och mekanismer tryckte på olika sätt ihop säcken och skapade på så sätt undertrycket. Vanliga varianter på temat var en hävarm (lever-filler) eller en tryckknapp (button-filler), men det fanns också Conklins halvmåneformade crescent-filler och andra mer eller mindre långlivade varianter under 1900-talets första årtionden, som coin-filler, hatchet-filler, matchstick-filler, saddle-filler och sleeve-filler. Richard Binders översikt över olika mekanismer som använts under det senaste dryga seklet är strålande. 

ParkerDuofoldFiller02
Sheaffer1912patentdet

Reklam för Parker Duofold button-filler (1920-talet) samt Sheaffers patent på en förbättrad lever-filler (1915).

Det är naturligtvis inte konstigt att mekanismen på femtio eller hundra år gamla pennor måste restaureras och servas.  För den som ska köpa en äldre penna är det bland annat viktigt att ta reda på om mekanismen fungerar som den ska. Hävarmen på en lever-filler kan vara en svag punkt och om den har gått sönder bör man i regel avstå från inköp. Det är ett svårreparerat problem.

På äldre pennor är det nästan oundvikligt att gummisäcken (ink-sac) har torkat, förstenats (ossified) eller helt pulveriserats och att den därför måste bytas ut. Om man köper pennor från en specialiserad handlare eller en kunnig pennentusiast är detta ofta ordnat och anges. Köper du pennor på annat sätt är det nästan säkert att bläcksäcken inte bytts. Orden “restaurerad” eller “servad” används alltför generöst och en hel del säljare på allmänna auktionssajter vet knappast något om pennor.

Många pennsamlare är intresserade av och duktiga på reparationer. Andra (inkluderat mig själv) vågar sig inte på större reparationsarbeten utan överlåter det till fackkunskapen, som också har de specialverktyg och reservdelar som ofta krävs. I Sverige finns åtminstone några professionella reparatörer men det gäller, som sagt, att väga in eventuella reparationskostnader när du beslutar dig för att köpa en penna.

Vacuum-fillers, som till exempel den långlivade Parker Vacumatic, har ingen gummisäck, men väl en så kallad diafragma (diaphragm) av gummi som skapar undertryck genom att man trycker ner en metalltub eller en plastspak som gömmer sig under blindhättan. De kallas också, kanske mer korrekt, för pump-fillers. När pumpen släpps upp fylls bläck på, men man måste upprepa proceduren flera gånger för att pennan ska fyllas helt. Genom att i princip hela kolven fungerar som reservoar kunde dessa pennor rymma mycket mer bläck än tidigare modeller.

På 1930-talet utvecklade Sheaffer en plunger filler där blindhättan delvis kan skruvas av. Den är fäst vid en spak som man drar upp bläck med. Spaken kan ibland vara tunn och därigenom känslig och packningarna kan också ha förstörts med tiden. Medan det är relativt enkelt att ersätta en bläcksäck på en lever-filler eller diafragman på en Vacumatic är det betydligt mer komplicerat att reparera en plunger-filler.

download
images (1)

Två varianter av Vacumatic pump-fillers och en Sheaffer plunger-filler.

En långlivad mekanism är pistongen (piston-filler). Den fanns redan på vissa amerikanska 1800-talspennor, men har inte minst kommit att kopplas samman med det tyskproducerade pennor. Det tyska bolaget Pelikan använde den sedan starten 1929, och såväl Pelikan som många andra företag använder fortfarande varianter på temat. I pennor av denna typ finns det ingen gummisäck utan en tättslutande kolv används för att dra upp bläck direkt i reservoaren; under blindhättan finns ofta en knapp som kan vridas. Även om pistongen i regel är en hållbar mekanism måste samlare som ska köpa en penna se upp så att den inte har fastnat och användaren har dragit sönder den. I så fall kan reparationsarbetet bli komplicerat.

images

Även om andra mekanismer alltså har levt vidare är det vanligaste att den som använder moderna reservoarpennor kan välja mellan bläckpatroner (cartridges) eller en converter, som i regel är ett slags löstagbar pistongmekanism. Den kan monteras inuti pennan och användaren kan därigenom fylla på pennan med bläck från flaska. Bläckpatroner är dock ingen ny uppfinning. Pennor avsedda för bläckpatroner (i glas) tillverkades till exempel av Waterman från 1930-talet och av det nordamerikanska bolaget Eagle redan i slutet av 1800-talet.

Stift

Stiftets egenskaper är av avgörande betydelse för skrivandet och skrivupplevelsen. Spetsens bredd (nib grade) anges oftast med bokstäverna F, M, B, som står för fine, medium och broad. Dessutom finns ofta EF/XF och BB (extra fine respektive double broad) och ibland mer kursiva stift: italic, oblique och oblique reverse. Det finns också bredare rakt slipade stift som brukar benämnas stubs. Ett annat specialstift är music nib som är speciellt lämpat för att skriva noter. Ett lite speciellt stift är turned-up nib, där spetsen är något uppåtkrökt. Under 1940-talet användes det frekvent av Sheaffer och ger en mycket mjuk skrivupplevelse.

Hur fint och brett ett stift verkligen är beror dessutom delvis på fabrikat. En japansk F är till exempel tunnare än en europeisk eller nordamerikansk. “Väta” (wettability) är också en faktor att ta med i beräkningen (engelskan har till och med specialtermer för “våta” respektive “mindre våta” stift: hydrophilic och hydrophobic). Hur “vått” ett stift skriver, hur stort bläckflödet blir, är dessutom en kombination av bläckledare och stiftets kvalitet och konstruktion. Att skriva med ett mediumstift kan alltså vara en väldigt varierande upplevelse beroende på pennmärke. För den som är van vid andra pennmärken kan till exempel ett mediumstift på en Pelikanpenna kännas väldigt “vått”.

Federn-M300-M1000

Ett urval av moderna Pelikanstift.

Problemet när du köper en ny penna är att du inte i regel inte kan testa den med bläck, men å andra sidan finns det många pennrecensioner på nätet där du åtminstone kan se resultatet av andras testande. När du köper äldre pennor inkluderar säljaren ibland bilder på skrivprov. Men resultatet beror ändå mycket på den egna skrivstilen och tekniken. Det är alltså inget enkelt område.

På äldre pennor är något slags guld- eller guldpläterat stift vanligast (oftast 14 karat, ibland 18 karat), men stift tillverkade i rostfritt stål är också vanligt, såväl förr som idag och vissa fabrikanter, inte minst italienska Visconti, säljer stift av den platinaliknande metallen palladium.

Stiftet består av två delar, skänklar (tines), med en springa (slit) emellan och ett andningshål (vent hole eller breathing hole), vilket gör att bläcket ska rinna fram från bläckledaren (feed) i jämn och lagom mängd. Skänklarna löper samman i en spets (tip) som är lödd med eller doppad i en mycket hård metall. Det kan vara gjort av iridium, ett platinaliknande material, men det vanliga är ämnen som osmium, volfram, palladium och rutenium, eller legeringar av flera av dessa hårda metaller.

Om man köper en äldre penna är det viktigt att noggrant granska stiftet, bland annat för att konstatera att spetsen är intakt och att det inte finns några sprickbildningar eller bucklor. Är man samlare kan det också vara av stor betydelse att det är ett originalstift och är det inte det är det åtminstone bra att känna till det.

nibsizes

Pelikans stiftsortiment i en katalog från 1950-talet. 

En annan aspekt på stiftet är flexibilitet, vanligen kallat flex. Fram till 1940-talet var det någorlunda vanligt att stiftet var flexibelt (flexible), mjukt, eller åtminstone hade viss flexibilitet (semiflexible), men majoriteten hade mycket begränsad, om ens någon, flexibilitet (de var ju i regel avsedda för vanligt skrivande inte för kalligrafi). Ett riktigt flexibelt stift brukar benämnas wet noodle; det känns nästan som en pensel.

Den som skriver med ett mycket flexibelt stift kan beroende på hur hårt han eller hon trycker med samma stift få allt från en hårstråstunn linje till en linje på kanske två millimeter eller till och med ännu mer. En del stift kan beskrivas som halvflexibla och rör sig i spannet från hårstråstunt till kanske en knapp millimeter. Men egentligen har resultatet mer att göra med skrivkonst än med stiftets konstitution.

Många samlare (och skrivare) är förtjusta i “flex”, speciellt stora, mycket flexibla stift. Men att skriva med ett mycket flexibelt stift kräver viss träning och försiktighet för att inte fresta på materialet och i värsta fall förstöra stiftet. Man ska helt enkelt inte tänja stiftet till dess yttersta gräns. Moderna stift har mycket sällan någon större flexibilitet även om det har börjat produceras en del nya modeller, som dock sällan når upp till de gamla stiftens kvalitet. Ett allmänt tips för den som är ovan att skriva med reservoarpennor är att inte ta i lika mycket som du gör då du använder kulspetspennor. Det behövs inte och det är inte bra för stiftet.

Wahl Eversharp skrift

Exempel på möjligheterna med ett flexibelt stift.

Från början av 1940-talet dök också väldigt tunna, små och delvis dolda stift (hooded nibs) upp. De blev snart mycket populära. Den första och utan tvekan mest framgångsrika modellen var Parker ’51’, som är den enskilda kvalitetspennmodell som sålt mest genom tiderna. Många anser också att det är den bästa pennan som har tillverkats och produktionen upphörde inte förrän i början av 1970-talet. Men också andra företag framställde liknande stift under 1950- och 1960-talet och den tyska Lamy 2000 kom 1966 och ser fortfarande likadan ut.

8a062c2d2f6646c7ac474e6012fe4ab7

För en bra översikt om stift, se Richard Binders artikelserie “Nibs”

Samlande och inköp 

Jag tillhör gruppen pennsamlare som också använder många av mina pennor, även en hel del av av de äldre modellerna, men andra samlare kan framförallt ser pennorna som konstföremål och intressanta (teknik)historiska objekt, och jag skulle tro att de flesta samlare drar sig för att använda sina eventuella dyrgripar till vardags.

Det finns åtminstone en ganska ofruktbar diskussion mellan “användare” (users) och “samlare” (collectors). Det enkla svaret är att det måste stå varje samlare fritt om och i vilken utsträckning hon eller han vill använda sina pennor eller “bara” beundra och fascineras av dem. Däremot kan jag tycka att det är märkligt att det faktiskt finns storsamlare som aldrig använder reservoarpennor.

Också jag har pennor som jag aldrig använder och sådana som jag inte fyller på utan bara doppar i bläck, och en del som jag inte ens gör det med. Även om jag använder många av mina pennor är det kanske ett drygt dussin som jag skulle vilja säga är mina vardagspennor, sådana som jag regelbundet har med mig i kavajfickan eller i väskan. Förutom några moderna pennor rör det sig i regel om någon äldre Pelikan och någon Parker Vacumatic. Men jag använder också några äldre Mabie Todd och Watermanpennor med mycket flexibla stift för lite kalligrafiska övningar hemma vid skrivbordet.

I avsnitten material, mekanismer och stift har jag nämnt en del saker som den som köpa en äldre penna bör ha i åtanke för att inte betala ett överpris och kunna ta i beaktande eventuella reparationskostnader. Här skulle jag vilja kommentera ett par andra saker som kan vara bra att känna till för den som är i pennköpartagen.

Det första gäller billiga kinesiska pennor som säljs i stora volymer såväl på eBay som på asiastiska säljsajter. Det är ett ämne som är mycket omdiskuterat bland pennsamlare och -användare, och det är ett ämne som väcker känslor. Den som är kritisk riskerar att betraktas som snobb. Kinesiska storsäljare är företag som Jinhao, Wing Sung, Hero och Moonman. Pennorna kan vara snygga och skriver ibland bra eller till och med mycket bra, men oftast inte så länge. Man kan naturligtvis hävda att detta inte är ett problem med en penna som kostar 50 eller 100 kronor. Om man vill ha en penna att skriva med till ett billigt pris är detta naturligtvis helt okej. Vad som jag tycker är betydligt värre är att företagen saluför många modeller som i det närmaste är kopior av dyrare pennor. Det är inte frågan om förfalskningar, eftersom de säljs under företagets eget namn, men det handlar om uppenbar designstöld, vilket jag finner minst sagt tveksamt.

Det finns tyvärr också rena förfalskningar på marknaden. Dessa pennor utges alltså för att vara något annat än de är. Dyrare märken som Montblanc är mest utsatta. Förfalskningarna är ibland mycket dåligt gjorde, men ibland ser de åtminstone på ytan ut som orginalet. Om man köper dem på en marknad där det till exempel också säljs billiga Rolexklockor och inte betalar mycket begår man en olaglig handling, men man blir åtminstone inte lurad. Men om man köper en sådan penna på nätet och betalar ett högt pris är naturligtvis saken en annan.

Också äldre pennor förfalskas, ofta genom att delar från olika pennor plockas samman så att de liknar en dyrgrip. Det kan till exempel handla om att en enkel outsmyckad penna från tidigt 1900-tal (eller en helt nytillverkad kolv och huv) förses med ett förfalskat överdrag i “guld” eller “pärlemor” och/eller att stift från ett högkvalitativt märke sätts på en generisk penna.

Om man ska köpa en (mycket) dyr penna är det bäst att köpa av välrenommerade handlare eller åtminstone söka på säljarens namn för att undersöka om han/hon nämns i kritiska diskussioner på pennsidor. En del försäljare är högst medvetna om att de säljer förfalskningar, men det finns också dem som kan var helt omedvetna om det. Ett problem är att en säljare som säljer tveksamma eller förfalskade pennor ändå har 100 % positiv feedback på eBay, så även ganska erfarna samlare kan ibland gå på nitar.

Ett betydligt vanligare problem är att en säljare påstår att en penna är i mycket gott skick och kanske har lyckats få fram bilder som inte visar skavankerna. De kan också påstå att en penna är restaurerad och servad utan att den är det. De mer seriösa och kunniga säljarna är ofta noga med att peka ut bristerna i minsta detalj, så att köparen kan överväga hur mycket hon/han är beredd att betala. En noggrann beskrivning av föremålet och detaljerade bilder ökar trovärdigheten.

En sista varning handlar om försäljning av hela schatull med kanske 25 eller 50 pennor som ser exklusiva eller åtminstone pråliga ut, men som är princip värdelösa, såväl som skrivverktyg som samlarobjekt. Trots det kan en sådan låda säljas före åtskilliga tusen kronor. Varningstecknet är att de kallas “Iridium Point” eller “Iridium Point Germany”. Men de har sannerligen inga spetsar av iridium. De är heller inte tyska, utan kinesiska. Är man bara medveten om vad man köper är det kanske inget problem, även om det är ytterst dåligt investerade pengar.

Förvaring

Hur man förvarar sina pennor beror naturligtvis på hur många det handlar om och vad det är för slags pennor. Jag förvarar stora delar av min samling pennor i en hög hurts av plåt med speciella fack (slotted display trays) som får pennorna att ligga på plats. Där skyddas de olika från ljus och fukt samtidigt som det blir ett visst luftinsläpp.

117338711_10157959083073218_1346025574807242838_n
12x16grey

Tillklippningsbara fack för pennförvaring (kan köpas från www.gopens.com)

Jag har också använt boxar (pennschatull) med utdragbara lådor och glaslock. Även om det är trevligt att kunna se en del av mina pennor, är inte boxar med glaslock den ultimata lösningen. Om man ändå vill ha det är det viktigt att boxarna inte står i direkt solljus. Då riskerar pennorna att påverkas av UV-strålning som kan göra att de tar skada även om glaset är behandlat. På sommaren kan det därför vara en god idé att täcka över dem eller ställa dem på ett mörkt ställe.

49727971_10156403049478218_770975706560593920_o

Olika typer av pennschatull med plats för 30 respektive 72 pennor

Ett tredje alternativ är peciella fodral (“pärmar”) där pennorna hålls fast av resårband. Det finns såväl fodral som rymmer ett litet antal som sådana som rymmer ett femtiotal pennor.

48-Roller-Ball-font-b-Pen-b-font--font-b-Fountain-b-font-font-b.jpg_300x300q75

Pärm med plats för 48 pennor

När man har med sig reservoarpennor i fickan eller väskan är det en god idé att ha dem i ett fodral av något slag. Det finns såväl mycket enkla modeller som väldigt eleganta. Själv använder jag ett gammalt cigarrfodral eller ett fodral från femtiotalet. En allt populärare lösning, speciellt om man vill ha med sig en hel del pennor, är att använda ett hoprullningsbart pennfodral i tyg. Det viktiga är att pennorna ges lite skydd när de transporteras.

Pennfodral för tre pennor från Pelikan

Bläck och papper

Bläck och papper är naturligtvis viktiga frågor för användarna av reservoarpennor. Först något om bläck. Jag använder knappast bläckpatroner annat än på resor. Då är det en bra idé, inte minst för att tryckförändringar under flygresor kan göra att pennor läcker och att det  är krångligt att ta med sig bläckflaskor. Om man ändå inte använder patroner bör pennan vara helt tömd när man flyger (alternativt helt fylld) och förvaras med huven uppåt. Så undviker man bäst otrevliga bläckrelaterade överraskningar. Det finns dock mycket säkra, men något komplicerade, resebläckhorn, bland annat ett tillverkat av italienska Visconti, som kan vara ett alternativ.

I övrigt är det är alltså bläckflaskor som gäller för mig. De flesta på marknaden innehåller 30–50 ml och eftersom en ordinär penna rymmer någonstans kring 1 eller 1,5 ml räcker de länge. Bläck är dessutom mycket hållbart. Flera decennier gammalt bläck kan fungera väl så bra som helt nytillverkat, men det är ingen allmän regel. Det finns moderna bläckfabrikat som har dålig eller åtminstone ojämn hållbarhet.

b957_pelikan_tinte_

På marknaden finns ett stort antal bläckfabrikat. Nästan alla innehåller syntetiska färgämnen (aniline dye, tekniskt namn: fenylamin eller aminobensen), men det finns några bolag som fortfarande för några bläcksorter som innehåller järngalla (iron gall ink/iron gallotannate ink). Det senare är i regel tåligt, men det kräver också extra noggrann rengöring av pennan.

Många av de stora penntillverkarna har egna bläckserier, men det finns också företag som helt specialiserar sig på bläck. Det finns också ett mycket stort antal kulörer att välja mellan och stor prisvariation. I vardagslag, för vanliga anteckningar använder jag helst blå, bruna och mörkgröna nyanser.

Att välja bläck är naturligtvis helt beroende på personliga preferenser. Pilots Iroshizuku-serie är min personliga favorit, speciellt deras rena röda, lila, påfågelsblå och djupt gröna nyanser.

Det klassiska franska företaget J. Herbin, som tillverkat bläck sedan slutet av 1600-talet, liksom tyska Rohrer & Klinger är välbeprövade och högkvalitativa alternativ, men också japanska Sailor och franska Waterman har bra bläck, och bland de svarta nyanserna är nog Auroras becksvarta variant oslagbar.

France-J-HERBIN-limited-edition-1670-ink-with-gold-powder-ink-dip-pen-pen-packing-bag.jpg_640x640

Engelska Diamine är ett synnerligen prisvärt bläckalternativ, framförallt om man vill prova litet ovanligare kulörer; de har ett hundratal att välja mellan. Men bland Diamines utbud har jag ändå framförallt fastnat för klassiskt djupblå nyanser som Regency Blue och i synnerhet Blue Velvet, som är utmärkta allroundbläck.

download

Många moderna bläck är snabbtorkande så risken för att bläcket av misstag smetas ut är begränsad, även om det alltid är bra ha läskpapper (blotter paper) till hands (kan köpas billigt i välsorterade pennaffärer).

Den kanske viktigaste varningen är att man bör se till att det verkligen är ett bläck avsett för reservoarpennor man skaffar och inte ett “konstnärsbläck,” till exempel India Ink, som är avsett för dip pens. Annars är risken överhängande att din reservoarpenna kloggar igen och förstörs. Man bör också iaktta försiktighet med de glittrande bläckvarianter som kallas shimmering ink. De kräver noggrann rengöring för att inte riskera att skada pennorna och de kan skadas ändå. Vill du använda sådant bläck skulle jag råda att du bara fyller på det i mycket billiga pennor.

Även om de tillverkar bläck i många vackra nyanser skulle jag också höja att varningens finger mot märken som Noodlers och Private Reserve. De anses vara coola produkter men är kända för att ha mycket skiftande kvalitet och det finns åtskilliga rapporter om pennor som skadats av åtminstone vissa nyanser. De bör helt undvikas i äldre pennor! Richard Binder har skrivit en (konservativt hållen) artikel som tar upp ämnet: Inks: Good, Bad, and Ugly

Reservoarpennor rengörs med ljummet vatten på samma sätt som om du suger upp och sprutar ut bläck med hjälp av mekanismen. Håll stiftet under rinnande vatten eller doppa det i en skål vatten. Fortsätt med dessa manövrar tills det gamla bläcket har rensats ut; även en liten mängd kvarvarande mörkt bläck kan störa en ljusare nyans. En penna bör heller inte ligga oanvänd med bläck under lång tid.

Men var mycket försiktig med vatten när du rengör äldre pennor, i synnerhet sådana som är tillverkade av hårdgummi (för att inte tala om galalit) eftersom de känsliga för väta, och blötlägg aldrig pennor. Undvik starka rengöringsmedel av alla slag. Skulle det vara alldeles nödvändigt för att få bort gammalt bläck kan du tillsätta ett par droppar diskmedel i en skål vatten som du använder dig av för att suga upp vatten. För att lösa upp intorkat bläck kan du också använda specialvätskor som kallas pen flush. En del handlare men också vissa samlare använder dessutom en ultraljudstvätt (ultrasonic cleaner) för att rengöra pennor. Se också Richard Binders allmänna tips om hur man sköter om sina pennor.

Så har vi detta med papper. Kan man använda vilket papper som helst när man skriver med reservoarpennor? Det beror på. Vanligt kopieringspapper och vanliga anteckningsblock medför i regel inga större problem för pennor med fina stift, men det beror också mycket på bläckflödet. Om du har använder penna med bredare spets och/eller stor väta är risken att texten blöder, alltså att bläcket flyter ut. Sådana stift och i synnerhet mer flexibla varianter kräver blankare papper av högre kvalitet, framförallt om man ska få fram shading, skuggeffekter, alltså att flera nyanser framträder.

ShadingInks-Iroshizuku-KuJaku

Jag använder helst bundna anteckningsböcker från Rhodia och Leuchtturm. Speciellt Rhodia har ett stort sortiment av block och anteckningsböcker i olika storlekar, som är mycket prisvärda. Som ett alternativ till linjerade och blanka sidor har det blivit att vanligare med dotted paper, alltså papper med små punkter som gör att man kan skriva rakt samtidigt som man slipper linjerna.

FORTSÄTT TILL DEL 2: NORDAMERIKANSKA PENNOR