Introduktion till reservoarpennor
Nordamerikanska pennor
Europeiska och japanska pennor
Svenska pennor
Pennanonser 1900-1960
Pennaspergiler
Litteraturtips och pennlänkar
Till skillnad från grannlandet Danmark har Sverige aldrig haft någon omfattande produktion av reservoarpennor. Tillverkarna var få och i de allra flesta fall var företagen kortlivade. Och av de faktiskt existerande firmorna tillverkade inte alla pennorna från grunden utan monterade ihop delar som helt eller delvis framställts utomlands.
Relativt lite är känt om de svenska bolagen och deras pennmodeller. För en inledande inventering av svensktillverkade pennor, se www.reservoarpennor.se. Själv har jag letat fram pennannonser i svensk dagspress och konsulterat reklammaterial i Kungliga Bibliotekets samlingar av vardagstryck, men källmaterialet förblir ganska skralt.
Denna text ska därför betraktas som ett utkast till en mer detaljerad historik, vilken förhoppningsvis kan innehålla en omfattande fotodokumentation av de olika företagens modeller. Nu illustreras den nästan uteslutande med annonsmaterial.
Svensk produktion och importdistribution
Den svenska reservoarpennsproduktionen inleddes under andra världskriget. De flesta av de svenska bolagen grundades under krigsåren eller något år därefter och merparten lades ned redan under sent 1940-tal eller tidigt 1950-tal. Några fortsatte även därefter, men produktion av reservoarpennor stod då i regel för för en liten del av omsättningen.
Vi känner i nuläget till följande svenska bolag som tillverkade reservoarpennor från grunden: AB Svenska Reservoarpennfabriken i Strömstad (1942), Stockholms pennfabrik (1944), AB T.R. Aune & Co./Aurora Pen Co. i Göteborg (1945) samt Gazell Pennfabrik i Ljungby (1945). Årtalen anger när bolagen grundades. I flesta fall inleddes produktionen av reservoarpennor något senare.
Dessutom brukar man ibland nämna Ingvar Nords pennfabrik i Sundsvall (1948) i detta sammanhang, men huruvida de tillverkade eller ens monterade pennor är osäkert. De var åtminstone tydligt inriktade på penngravyr. Dessutom fanns och finns fortfarande Ballograf (1947) i Göteborg som framförallt är känt för sina kulspetspennor, men som också under senare perioder också har salufört reservoarpennor. De tillverkades emellertid i Tyskland.
En annan, och mer långlivad, del av den svenska reservoarpennsmarknaden kan benämnas “svenska pennor”. De tillverkades i och för sig utomlands (framförallt Tyskland och Storbritannien), men gavs särskilda namn som bara förekom i Sverige. De distribuerades av svenska generalagenter och systemet kallas ofta importdistribution.
Den första pennan som distribuerades på detta sätt var Svanströms, som såldes av pappershandeln med samma namn från 1920-talets slut. En annan var The Tower, som salufördes från mitten av 1930-talet och in på 1950-talet. Ett tredje långlivat märke var Perfecto som fanns kvar på marknaden under hela 1950-talet. Dessutom hade till exempel Lindbergs pennaffär och Nordiska kompaniet egna pennmärken under kortare perioder. Denna artikel avslutas med en kort historik över specialiserade pennbutiker i Sverige under 1900-talets första hälft.
AB Svenska Reservoarpennfabriken
AB Svenska Reservoarpennfabriken i Strömstad (1942–1949) producerade pennmärkena Runa och Scribo och under en kortare tid också Pennett. Det var det mest ambitiösa projektet i den svenska reservoarpennans historia, men det misslyckades kapitalt.
Ernst Lundén (1885–1951) hade en bakgrund inom den värmländska pappersmasseindustrin och var sedan grundandet 1938 direktör för Företagarföreningen i Göteborgs och Bohus län. Föreningen, som var statlig, hade grundats för att understödja tillverkningsindustrin i länet, vars norra delar var hårt drabbade av ungdomsarbetslöshet och utflyttning. Föreningen erhöll allmänna medel för sin verksamhet och kunde bland annat ge fördelaktiga lån för etablering och utveckling av företag i regionen.
Ernst Lundén var själv den drivande kraften i etableringen av AB Svenska Reservoirpennfabriken (också stavat Reservoarpennfabriken; härefter SRF) i Strömstad 1942. Strömstadsföretaget var ett försök att för första gången etablera ett svenskt företag som tillverkade reservoarpennor från grunden. SRF:s aktiekapital uppgick ursprungligen till 20 000 kronor. Ernst Lundén var majoritetsägare och fungerade också som bolagets verkställande direktör. Under de första åren och i synnerhet 1942–1943 fick företaget också flera förmånliga lån genom Företagarföreningen i Göteborgs och Bohus län, där Lundén, alltså, var ordförande.
En artikel i Svenska Dagbladet från maj 1943 nämner att produktionen vid Strömstadfabriken börjat så smått och att företagets nya pennmodell hade fått namnet Runa. Ett tiotal ungdomar från trakten hade lärts upp i konsten att svarva material till pennkropparna och förfärdiga stift. Maskiner för tillverkningen hade inte gått att uppbringa i Sverige utan hade anskaffats från utlandet. Även om artikeln underströk hur svensk produkten var, framgår det av artikeln att celluloid importerades från Italien men att materialet färdigställdes på plats i Strömstad, där aceton tillsattes som bindemedel (SvD 20/5 1943).
En penna som kan dateras till 1942 hade namnet Runa Sekreterarepenna och är svart- och vitmarmarmorerad. Antagligen tillverkades den av den importerade italienska celluloiden, men den försågs med ett tyskt stålstift.
De flesta av SRF:s pennor var dock svarta och det dröjde till 1944 innan Runa började marknadsföras på bredare front. Fabriken annonserade sin toppmodell med sloganen ”Runa–den helsvenska pennan” med variater som ”Runa: en helsvensk reservoarpenna i internationell klass.” Ibland inkluderade man också utrop som ”Gynna svensk industri och svenska arbetare så gynnar Ni er själv.” Många av annonserna illustrerades med teckningar på tjänstemän och studenter, alltså de huvudsakliga målgrupperna, medan andra hade ett tydligt fosterländskt anslag och pryddes av vikingar och historiska gestalter som Gustav II Adolf.
Annonserna i dagspressen framhöll att Runas plastmaterial var ”obrytbart”, hade en rymlig reservoar, genomskinligt bläckstånd och att det var en rejäl penna som låg bra i handen. De tidiga modellerna hade en utpräglat toppig huv, medan senare varianter hade en plattare, mer konventionell huvdesign. Samtliga pennor försågs med pistongmekanism. Samtidigt var det framförallt stiftets kvaliteter som framhölls i annonserna. Det var i 14 karats platinerat Bolidenguld och hade en osmiridiumspets.
Försäljningspriset får anses ha varit högt. Vid den stora lanseringen 1944 kostade en Runa 55 kronor vilket till exempel var betydligt dyrare än The Towers toppmodeller, Pelikan 100N och flera av Montblancs reservoarpennor. SRF:s pennor distribuerades genom firma Gustaf Heimdal i Stockholm, som också var generalagent för bl.a. Conklin, Montblanc och The Tower.
Förutom Runa, som framställdes från allra första början, utvecklade SRF också en modell med namnet Scribo (exakt när denna började säljas är oklart) samt dessutom en budgetvariant med namnet Pennett. Den senare tycks ha varit kortlivad och verkar ha tillkommit i sortimentet först efter 1947 (Svensk industrikalender 1947: 546).
SRF gick dåligt under hela sin verksamhetstid även om vinsten per penna var relativt stor. Runa var helt enkelt inte en speciellt populär och produkten ansågs vara för dyr och tråkig. Svenska penn- och pappershandlare meddelade att den var mycket svårsåld. Efter krigsslutet tog SRF ändå, eller kanske just därför, beslut om att expandera sin verksamhet betydligt; aktiekapitalet mer än fyrdubblades till 85 000 kronor (1946) och därefter ytterligare till 120 000 kronor (1947), fortfarande med Ernst Lundén som huvudägare.
Den svenska pennmarknaden förändrades radikalt i och med krigsslutet. 1946 hade importen av pennor från Förenta staterna (och Storbritannien) kommit igång på allvar, inkluderat Parker Vacumatic, Parker 51, samt Sheaffers och Eversharps nya modeller. Även om kulspetspennor (först benämnda “biros” efter den ungersk-argentinske uppfinnaren) började säljas direkt efter kriget var priserna inledningsvis så höga att de knappast utgjorde något överhängande hot mot reservoarpennsindustrin. Priset på kulpennor blev dock snabbt väldigt mycket lägre.
Reservoarpennor var dock en av de produkter som belades med höga importtullar redan 1947, så svenska företag hade ändå potentiella marknadsfördelar. I detta läge erbjöd Strömstads stad att uppföra en betydligt större fabrikslokal som de senare hyrde ut till SRF. Totalkostnaden för byggprojektet uppgick till omkring 200 000 kronor. Staden ansökte om, och fick, statsbidrag för att täcka delar av utgifterna, men erhöll också nya medel från Företagarföreningen. Byggprojektet inleddes under 1947 och den nya fabriken kunde invigas i slutet av juni 1948 i närvaro av statsrådet Gustav Möller.
Lokalerna inkluderade maskinhall för svarvning, monteringsrum, torkrum samt kontor, där en kvalitetskontroll gjordes, något som också framhölls i annonser från tiden. SRF tillverkade fortfarande endast reservoarpennor och ”specialverktyg”, oklart om de senare var pennrelaterade. Men företaget hade också planer på att inom en snar framtid börja producera blyertsstiftpennor, som vid denna tid, även på svenska, gick under namnet pencils. I och med storsatsningen gjorde SRF också omfattande nyanställningar och 1947 hade man en arbetsstyrka på hela 75 personer (Svensk industrikalender 1947: 546; SvD 30/6 1948; Riksdagsprotokoll, Andra Kammaren, Svar på interpellation 10/12 1949).
SRF:s nya fabrik kom dock aldrig att tas i bruk till fullo, utan nådde möjligen halva den planerade produktionen. En fullständig maskinpark hade inte kunnat installeras och man hyrde fortfarande delar av utrustningen. Redan ett år efter den högtidliga invigningen, i början av juli 1949, tog bolagsstyrelsen beslut om att försätta bolaget i likvidation och entlediga den verkställande direktören Ernst Lundén. Skulderna var helt enkelt för stora och försäljningen för liten.
För att i någon mån kunna rädda situationen ansökte SRF sommaren 1949 om ett statligt förlagslån på 60 000 kronor för att åtminstone kunna färdigställa ”av bolagets befintliga halvfabrikat av pennor i enlighet med en av bolagets likvidatorer uppgjord plan för export till Norge av färdiga pennor mot import av vissa varor därifrån.” (SvD 16/7 och 4/8 1949; Riksdagens protokoll, Andra kammaren, Svar på interpellation 10/12 1949).
SRF:s fall gav upphov till diskussion i pressen men frågan togs också upp i Riksdagen. I december 1949 ställde den folkpartistiska ledamoten av Andra kammaren, och sedermera partiledaren, Sven Wedén, en interpellation om ”omfattningen av den statliga kredit, som lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken, m. m.” till socialminister Gustav Möller inom vars område denna typ av företagsstöd föll. Wedén menade att stödet till ett projekt som SRF var ett flagrant exempel på slöseri med allmänna medel som tydde på okunskap om marknadens läge och dess förändringar. Han hävdade bland annat att
Det affärsmässiga förnuftet [inom ledningen för SRF] varit i stor utsträckning frånvarande – – – Den svenska marknaden uppskattade endast i ringa utsträckning bolagets reservoirpennor, som tydligen betingade ett alltför högt pris i förhållande till sin kvalitet [och att] bolagets ledning alldeles felbedömde möjligheterna att med relativt enkla tekniska hjälpmedel och maskiner framställa en konkurrensduglig produkt och att ledningen icke ägde teknisk kapacitet att upptaga tävlan med de högrationaliserade utländska företagen på detta område.
Frågan om SRF var del av en betydligt större ideologisk diskussion om statliga subventioner, men Wedén var även starkt kritisk till att direktören för Företagarföreningen också hade varit verkställande direktör för pennfabriken. Det innebar en sammanblandning av roller. Statsrådet Möller menade att SRF onekligen visat sig vara ett misslyckande, men att det statliga stödet genom Företagarföreningen i stort lett till många viktiga nyetableringar och uppåt tusen arbetstillfällen i regionen, och att Direktör Lundén själv hade gjort stora förluster i och med likvidationen och alltså själv trott på företaget (Svar på interpellation, 10/12 1949).
I och med utgången av 1940-talet hade drömmen om en stor svensk reservoarpennfabrik grusats.
Referenser
Svenska Dagbladet, 20 maj 1943; 30 juni 1948; 16 juli och 4 augusti 1949.
Svensk industrikalender 1947
Stockholms pennfabrik
Den första och enda reservoarpennstillverkningen i huvudstaden var Stockholms pennfabrik som grundades 1944.
I annonser från tiden talade man om att fabriken tillverkade pennor i “intimt samarbete” med danska Penol och det var främst, möjligen enbart, Penolpennor som tillverkades. Den enda modell som förekom i annonser var Penol Populär som såldes för 32 kronor. Man menade att svensk tillverkning i nuläget var nödvändig “med tanke på den närmast totala avspärrningen utifrån”. Adressen som angavs i annonsen var generalagenten AB Chr. Olsen på Kungsgatan 60.
I nuläget är det inte känt om produktionen i Stockholm lades ned i samband med krigsslutet då den danska direktimporten återupptogs. Något annonsmaterial efter 1944 har jag åtminstone inte påträffat.
Referenser
Svenska Dagbladet, 14 och 24 september 1944.
AB T.R. Aune & Co/Aurora Pen Co.
Pennmärket Aurora–som inte hade något med det kända italienska bolaget att göra– tillverkades av AB T.R. Aune & Co. i Göteborg, som grundats omkring 1945. Ägaren, Tryggve Aune, var norsk till börden, men hade också bott i Danmark. Från början tillverkade företaget enbart blyertsstiftpennor–”tryckpennor”–med namnet Auro.
Reservoarpennor med namnet Aurora introducerades inte förrän inför julen 1947 då annonser dök upp i dagspressen. Den ursprungliga Auroramodellen var en svart penna prydd med två tunna guldpläterade band. Logotypen var en uppåtgående sol, något som naturligtvis hörde ihop med morgonrodnadens gudinna–Aurora.
I marknadsföringen underströks tydligt att det var frågan om en “helsvensk penna,” tillverkad från grunden i fabriken i Göteborg och märkt “Made in Sweden.” I de första annonserna betonade man också den komplexa tillverkningsprocessen och den höga kvaliteten.
Låt oss presentera en verkligt glädjande nyhet – en svensk reservoarpenna, fullt i klass med de bästa utländska märkena, men till lågt pris. Modern teknik, erfarenhet och yrkesskicklighet har skapat Aurora-pennorna, det nya tillskottet till raden av svenska kvalitetsvaror.
Var och en av de 30-40 olika delar, varav en reservoarpenna och ett tryckstift består, kräver sina speciella resurser. Tack vare de mest moderna maskiner, och inte minst förstklassiga verktygsmakare, ha de olika detaljerna kunnat tillverkas med högsta precision.
I annonser från 1948 presenterades tre modeller: Aurora de Luxe 342 och Aurora de Luxe 332, som bägge kostade 39:50 kronor, samt den enklare Aurora Standard eller Aurora 28, som gick på 28 kronor.
De dyrare modellerna tillverkades i tre färger: grått, svart och brunt, medan den billigare, ursprungliga, modellen endast fanns i svart. Från början hade alla Aurorapennor två tunnare guldpläterade band. 1949 fick de instället en bred ring med eleganta men enkelt utskurna geometriska mönster. Även om det inte kulörerna nämndes i annonserna finns också bevarade Aurorapennor i vinrött och grönt. Alla modeller var försedda med ett fjädrande clips och hade ett stift i Bolidenguld med “handslipad spets av osmium-iridium.” Reservoarpennorna såldes även i set tillsammans med en Auro “tryckpenna.”
Ett av försäljningsargumenten var att pennans mekanism var effektiv och unik: “ett världspatent”. Den kallades recoil-filler, rekylmekanism. För att citera Pär Strand: “Man använde en förenklad variant av Parkers Vacumaticfiller där man låter själva gummisäcken ge den återförande funktionen som fjädern i vacumaticpumpen ger.” (www.reservoarpennor.se). Världspatentet som nämndes i annonserna var antagligen dansken Johannes Iversens mekanism som fick amerikanskt patent 1939 (US2143601A). Iverson var grundare av det danska pennföretaget Miller.
De sista annonserna jag har funnit i dagspress är från december 1949 och då hette företaget Aurora Pen Co. och hade sitt säte på Södra Hamngatan 45 i Göteborg. Något senare tillverkade bolaget enklare, ganska anonyma pennor med metallhuv. Exakt hur länge Aune producerade pennor under namnet Aurora är oklart, men troligen bara något år in på 1950-talet. Därefter finns åtminstone inget reklammaterial som skvallrar om några Aurorapennor.
Referenser
http://patents.google.com/patent/US2143601A/en
Dagens Nyheter 11/12 1947.
Expressen 4/11 1948
Svenska Dagbladet 27/11 1948
Pennfabriken Gazell
I mitten av 1940-talet grundade Gustaf Eriksson i Ljungby Pennfabriken Gazell. Ursprungligen producerade de pennor i svart ebonit, men också mer elaborerade modeller i celluloid, som troligen importerades från Tyskland. Företaget utmärkte sig också för väldesignade askar med en stiliserad gazell.
Mycket lite är känt om Pennfabriken Gazell. Pär Strand skriver dock “Under tiden 1946–1949 var Knud Burchardt driftschef på fabriken. Burchardt förde med sig ett gediget branschkunnande från sin tid på PENOL-fabriken i Danmark där han kom in i pennbranschen som PENOL:s första lärling.” (www.reservoarpennor.se; om Burchardt, se också SvD 26/3 1988)
1949 lät Gazell publicera en serie annonser i Expressen respektive Aftonbladet. Där sades det att Gazellpennan var “stark och tålig”, men samtidigt “förvånansvärt smidig” och lämplig för “skol- och kontorsbruk.” Med stålstift kostade modellen 12:50, med stålstift med iridiumspets 14:50 och med guldstift 28:50 kronor. Jag har inte hittat några andra annonser för Gazellpennan i sökbar dagspress.
1951 annonserade Gazell i Svenska Dagbladet om att “Svarvade detaljer i ebonit och lättmetall utföres till låga priser.” Inget annat än företagsnamnet, Pennfabriken Gazell, skvallrar om någon tillverkning av skrivverktyg.
Referenser
Aftonbladet 2 och 7 september 1949.
Dagens Nyheter, 8 augusti 1952.
Expressen, 30 och 31 augusti samt 1, 5 och 8 september 1949.
Svenska Dagbladet, 22 och 23 november 1951 samt 26 mars 1988.
Ingvar Nords pennfabrik
Ingvar Nords pennfabrik i Sundsvall, troligen grundad 1948, var ett mycket småskaligt bolag. Det verkar framförallt ha sysslat med distribution av utländska pennor och i någon mån montering av prefabricerade delar. Men företagets huvudsakliga nisch var namngravyr.
De första annonserna från Ingvar Nords pennfabruk i sökbar tidningstext dyker upp 1953 och där framgår det att företaget enbart sålde pennor direkt via enskilda säljare. Pennfabriken sökte “ensamförsäljare för varje stad och större ort.” Platsannonser av detta slag förekommer fram till 1960. På grund av försäljningsmetoden finns det inga annonser i dagspressen som presenterar pennsortimentet. Det var upp till säljaren att förevisa varuprover och distribuera reklammaterial direkt till potentiella kunder. Dock är det framförallt namngravyren som understryks i annonserna om “ensamförsäljare.”
Försäljare som besöker kontor m.fl. erbjudes lönande biförsäljning med provision. Direktförsäljning avser namngraverade reservoar-, kul- och blyertspennor, även för reklam. Trevlig provkollektion tillhandahålles.
En av de modeller som Ingvar Nord sålde, åtminstone under 1950-talet, hette Zoltan, en estetiskt tilltalande penna i randig celluloid i olika nyanser, som ibland dyker upp på svenska auktioner. Den är med stor säkerhet en tysktillverkad penna, möjligen hopmonterad i Sundsvall.
Några detaljer om företaget återfinns också en intervju med journalisten Peter Swedenmark publicerad i Norrländska Socialdemokraten 2012, där denne berättar om sitt första jobb 1962:
Jag började arbeta på Ingvar Nords pennfabrik, inrymd i två rum i en källare i Sundsvall. Fabrik skapar ju intryck av rykande skorstenar och höga tegelbyggnader. Nord tillverkade inte pennor utan importerade hela pennor och delar som vi skruvade samman. Men den stora grejen var att pennorna kunde förses med gravyr. I bland var det företag som ville ha reklampennor, andra gånger var det personliga gåvor med namnet ingraverat, det sistnämnda en populär konfirmationspresent.
I artikeln nämner Swedenmark att personalstyrkan vid denna tid endast uppgick till tre personer och att de alltså framförallt var sysselsatta med gravyr och legotillverkning, inte med pennproduktion från grunden. De få Zoltanpennor jag har sett har också varit försedda med tydliga namngravyrer.
Referenser
www.lennartwennberg.com/2011/07/26/zoltan-fountain-pen-ca-1958/
Dagens Nyheter 16/10 och 7/11 1953; 3/2 1955; 3/12 1960.
Norrländska Socialdemokraten 14/1 2012.
AB Ballograf
För många svenska är företaget Ballograf är i princip identitiskt med kulspetspennor, och i synnerhet den långlivade Epocamodellen, men de tillverkade också en del reservoarpennor.
De ungerska bröderna George och Lázlo Biró som bodde i Argentina började tillverka kulspetspennor redan i början av 1940-talet. Affärsmannen Milton Reynolds från Chicago reste till dem och försökte köpa patentet, men bröderna ville inte sälja. Istället kopierade Reynolds helt sonika idén och producerade en penna som bar hans eget efternamn. Den sålde i stora mängder, även om den var såväl dyr som relativt dålig.
På den internationella kulspetsmarknaden var Ballograf tidigt ute. 1947 började en österrikisk-judisk urmakare i Göteborg vid namn Eugen Spitzer och hans vän Friedrich Schaechter utveckla en kulspetspenna med utgångspunkt i en Reynoldspenna som Spitzer hade köpt i Förenta staterna. Produktionen var småskalig och deras första lokal var ett garage. Pennan kallade de Ballograf, men den första varianten blev misslyckad. Liksom Reynoldspennorna läckte den lätt.
1949 introducerade de en betydligt bättre version som sålde bra, och 1951 flyttade företaget till en större lokal på Krokslättsgatan. Året därpå kom modellen New Copy R55 som var försedd tryckknapp och detta tre år innan klassikern Parker Jotter dök upp på den svenska marknaden. Andra modeller var Permo, Ten Pen och den mest eleganta: Dynasty.
En viktig del av Ballografs framgångar var utvecklingen av arkivbeständigt kulspetsbläck i början av 1952, vilket gjorde att den kunde användas av myndigheter. Den stora franska penntillverkaren Bic köpte Ballograf 1959, men det ursprungliga namnet behölls. 1961 kom den välkända hexagonala Epocamodellen som fortfarande tillverkas. Numera är dock Ballograf åter ett svenskägt bolag. 2004 tog några av de svenska cheferna över företaget från Bic.
Ballograf tillverkade reservoarpennor på 1970- och 1980-talet, men också något senare. De tillverkades dock inte vid Göteborgsfabriken utan i Tyskland.
Referenser
Tony Fischier “Ballograf”, WES: Journal of the Writing Equipment Society 92 (2011), sid. 28–33.
Magnus Brink, Historien om Ballograf, Göteborg: Ballograf, 2021.
Importdistribution
Utöver stora utländska märken som Parker, Waterman, Sheaffer, Wahl-Eversharp, Montblanc och Pelikan samt de svensktillverkade pennorna fanns dessutom en grupp kvalitetspennor som var tillverkade utomlands, men som såldes under särskilda namn på den svenska marknaden.
De mest kända av dessa är The Tower, Perfecto, Svanströms, Lindbergs och FIB:s sekreterarpenna. Importdistribution av detta slag verkar ha inletts strax före 1930 och upphörde någon gång i början av 1960-talet, då reservoarpennsmarknaden var starkt försvagad.
Svanströms
Såvitt vi vet var det första exemplet på denna typ av importdistribution pennor som från och med 1920-talets slut såldes under namnet Svanströms. Pappershandeln Svanströms, som grundades 1857, var en av mest välsortade i landet under decennier och hade åtskilliga filialer runt om i Stockholm. I Svenska Dagbladet införde företaget en stor annons 1934, där de presenterar en hel serie olika pennor som de sålde under eget namn. De kunde också erbjuda en mängd olika stift till pennorna.
Det är åtminstone säkerställt att det brittiska bolaget Conway Stewart tillverkade pennor med lever-fillers som märktes med namnet Svanströms och att de fanns i flera varianter: Superior, Brilliant, Quality, Standard, Popular och Junior. Men även andra bolag, inkluderat Montblanc, tillverkade pennor direkt för Svanströms. Trots att pennorna var tillverkade i utlandet underströk bolaget tydligt att stiften var tillverkade av svenskt guld från Boliden och försedda med osmium-iridiumspets.
Enligt en annons 1952 hade Svanströms en stor utförsäljning av Conway-Stewartpennor. Vid denna tid marknadsfördes de inte längre tydligt Svanströmpennor utan helt enkelt med tillverkarens namn.
Referenser
Berit Gejvall-Seger, Hundra år i skrivarens tjänst: utgiven med anledning av Frans Svanströms papperhandelsaktiebolags Stockholm hundraåriga tillvaro (Stockholm: Svanström, 1957; 83 sid).
Svenska Dagbladet 15/12 1934; 11/9 1935
The Tower
Det mesta tyder på att den penna som i Sverige såldes under namnet The Tower, eller åtminstone modellerna till och med krigsslutet, tillverkades av det tyska kvalitetsföretaget Soennecken. Det finns annonsmaterial som visar att pennan såldes åtminstone från mitten av 1930-talet och att importdistributionen genom Gustaf Heimdal AB i Stockholm fortsatte efter andra världskrigets slut.
The Tower fanns i en mängd modeller och storlekar, bland annat King, Queen, Prince, Superior, Extra, Lord, Lady, Minor och City. På 1930-talet och början av 1940-talet var The Tower en utpräglad kvalitetspenna och speciellt de större modellerna, framförallt i marmorerade kulörer, är mycket eftertraktade idag.
Lindbergs
Lindbergs pennhandel i Stockholm, som under flera decennier var den mest välsorterade specialbutiken i landet sålde också en modell under eget namn. Vi vet inte mycket om dessa pennor, men mycket talar för att de tillverkades av danska Penol.
Referenser
Stilenco
Nordiska kompaniet hade under en kort period en eget pennserie som hette Stilenco, som åtminstone annonserades 1949. Den beskrivs som “svensk – med amerikanskt guldstift.” Det är oklart var pennorna tillverkades, men troligen monterades de åtminstone i Sverige. Stilenco (alltså “stil-NK”) var också NK:s egna klädmärke.
Referenser
Svenska dagbladet 15/12 1949.
www.digitaltmuseum.se/021026353955/reservoirpenna
Perfecto
Pennor med namnet Perfecto distribuerades av Firma Brynolf Börjesson i Stockholm under nästan två decennier. Redan 1943 annonserade firman om ett skrivställ med namnet Perfecto. Det var tillverkat i plast och fanns i färgerna svart, brunt, grått och grönt. Detta skrivställ verkar ha funnits i sortimentet under 1940-talet och en bit in på 1950-talet.
Från och med 1948 började Brynolf Börjesson sälja Perfectopennor i mycket större skala. Från början inriktade man sig blyertsstiftpennor, såväl en “standardpencil”, som använde de äldre 1,18-millimetersstiften, som en “finspetspencil”, som använde de nyare 0,9-millimetersstiften. De saluförde också en fyrfärgspencil från och med 1950. Åtminstone den senare var av engelsk tillverkning.
Med början 1951 distribuerade Börjesson också reservoarpennor under namnet Perfecto. I jämförelse med de andra importdistributörerna annonserade han betydligt mer aktivt, speciellt mellan 1951 och 1953, och sortimentet var omfattande och innehöll såväl mycket billiga som exklusiva modeller. Pennorna var med all säkerhet tysktillverkade, men det är okänt vilket, eller vilka, bolag som tillverkade dem.
Under det dryga decenniet som Perfectos reservoarpennor såldes var antagligen två bolag inblandade i produktionen. Pennorna från första halvan av 1950-talet är åtminstone mycket annorlunda än de som producerades under den senare halvan. Samtidigt kan det mycket väl röra sig om samma bolag som ändrade sin design radikalt. Många av pennorna hade dock oftast högkvalitativa tyska Degussastift, som gav en mycket mjuk skrivupplevelse.
Under 1950-talets första år blev Perfectosortimentet omfattande. Bland modellerna fanns Perfecto Superior I och II, Perfecto Lyx I och II samt budgetmodellerna Perfecto I och II. Perfecto Superior-serien hade huvar i gulddoublé respektive nysilver och det fanns också en Perfecto Superior III, helt täckt i gulddoublé. Dessutom fanns såväl tillhörande pencils samt tryckkulspetspennor. Förutom svarta modeller såldes också grön- och brunrandiga Perfectopennor.
Perfectopennorna var populära och idag ser man ser dem ofta på svenska auktioner. Speciellt de tidigare, luxuösa modellerna är eftertraktade bland samlare.
Perfectosortimentet 1953
Perfecto III Superior med huv och kolv av gulddoublé, 14 karats guldstift med iridiumspets (95 kr), tillhörande finspetspencil (45 kr)
Perfecto II Superior, med huv av gulddoublé 14 karats guldstift med iridiumspets (62 kr), tillhörande finspetspencil (28 kr)
Perfecto I Superior, med förkromad, platinerad nysilverhuv, 14 karats guldstift med iridiumspets (45 kr), tillhörande finspetspencil (18 kr)
Perfecto II Lyx, med guldpläterade beslag, 14 karats guldstift med iridiumspets (28 kr), tillhörande finspetspencil (12 kr) eller standardtryckpencil (9:50 kr)
Perfecto I Lyx, med guldpläterade beslag, 14 karats guldstift med iridiumspets (25 kr), tillhörande finspetspencil (12 kr) eller standardtryckpencil (9:50 kr)
Pefecto II med beslag av gulddoublé, 14 karats guldstift med iridiumspets (17 kr), tillhörande finspetspencil (10 kr) eller standardblypencil (6:50)
Perfecto I med förkromade beslag, stålstift med iridiumspets (10:50 kr), finspetspencil (9 kr) eller standardblypencil (5 kr)
Tryckkulspetspenna med huv av gulddoublé (20 kr)
Tryckkulspetspenna med förkromad, platinerad nysilverhuv (12:50 kr)
Tryckkulspetspenna (7:90)
Perfecto 4-färgspenna (16:50), förgylld (19:50)
Som jag redan nämnt förändrades den ursprungliga Perfectodesignen under andra halvan av 1950-talet. Clipsen försågs med ett litet kors och även bandet var prytt av kors. Vid denna tid upphörde också i princip all annonsering. De nya modellerna var avsevärt billigare än de tidigare, oftast under 10 kronor, vilket också indikerade ett minskande intresse för reservoarpennor i stort.
Den sista varianten av Perfecto var betydligt kortare och mer avrundad och den sista annonsern jag har sett är 1960, då NK meddelade att de sålde en penna med huv i gulddoublé för 19:90. Knappt ett decennium tidigare hade en motsvarande modell kostat 62 kronor. Det verkar helt enkelt ha varit fråga om en utförsäljning av ett större lager. Möjligen innebar detta också att Perfectopennan var inne i en slutfas.
Referenser
Svenska Dagbladet 11/7 1943; 1/11 1950; 2/11 1951; 7/12 1951; 9/1 1952; 2/4 1952; 16/3 1953; 12/1 1960.
FIB:s sekreterarpenna
En penna man ibland ser på svenska auktioner har inskriptionen “FIB:s sekreterarpenna”. Man vet inte mycket om den, men den bör ha distribuerats genom tidskriften Folket i Bild åtminstone under delar av 1940- och 1950-talet. De exemplar jag har sett har oftast tyskt ursprung, några tydligt märkta med bolagsnamnet ERO, som i och för sig också tillverkades i Nederländerna. Det finns också tidigare exempel på pennor med namnet som tillverkades av Conway Stewart. De flesta är svarta pennor, men det finns också mer påkostade modeller med guldpläterade huvar.
Svenska pennbutiker
Frans Svanströms & Co. Pappershandel, grundad 1857, som hade flera butiker i Stockholm kring sekelskiftet och framåt var inte specialiserad på pennor, men hade ändå länge det största sortimentet i Stockholm, inte minst Watermans modeller. De behöll sin toppställning på reservoarpennsområdet under 1920-talet med viss konkurrens AB I.M. Göthe som också hade flera butiker i huvudstaden och var mer specialiserat på skrivverktyg.
I slutet av 1920-talet etablerades Penn-kompaniet på Drottninggatan i Stockholm och de marknadsförde sig, med rätta, som den första specialiserade reservoarpennbutiken i Sverige. NK:s och PUB:s specialavdelningar var också viktiga försäljningsställen.
Den största pennaktören var länge Lindbergs pennaffär, som öppnade sin första butik vid Stureplan i Stockholm 1936 och startade en annan Stockholmsbutik och filialer i Örebro och Uppsala. I tidig reklam hävdade man att man hade över 3000 pennor i lager i huvudbutiken.
Erling Persson (1917–2002), H & M:s grundare, öppnade butiken Penn-specialisten i Göteborg 1943 och året därpå en filial i Stockholm och senare även butiker i bland annat Malmö och Västerås. Företaget blev senare Ur & Penn. Persson övertog Lindbergs pennaffär 1958.
Magnus Lundberg 