New Research Report: Francis Schuckardt, the Papacy, and the Apocalypse

New Research Report: Francis Schuckardt, the Papacy, and the Apocalypse

Bishop Francis K. Schuckardt (1937–2006), founder and leader of the Fatima Crusaders, the Tridentine Latin Rite Catholic Church, also known as Tridentine Latin Rite Church (TLRC), and the Congregation of Mary Immaculate Queen of the Universe (CMRI), was an important figure in early U.S. Catholic traditionalism. Without a doubt, he was also one of the most controversial.

Schuckardt condemned the Second Vatican Council (1962–1965) and the post-conciliar developments in non-uncertain terms. Towards the end of the 1960s, he publicly declared Paul VI (sed. 1963–1978) an antipope and that the Holy See was vacant, the position that was later referred to as sedevacantism. Schuckardt founded a small religious community in Coeur d’Alene, Idaho, in 1967, which soon attracted larger groups of followers. In 1971, he was ordained a priest and consecrated a bishop by an independent Catholic prelate.

The group expanded from Idaho and moved its headquarters to Mount Saint Michael in Spokane, Washington state 1978. TLRC was the organization’s official name incorporated in Washington state, as they could not register as either the Catholic Church or the Roman Catholic Church, even if they asserted they were nothing less. Thus, they rarely used the name TLRC, and the adherents usually called their group the Mary Immaculate Queen of the Universe Community, of which the Fatima Crusade was the apostolate. In contrast, outsiders, especially after moving to Spokane, often called them the Tridentines.

Continue reading “New Research Report: Francis Schuckardt, the Papacy, and the Apocalypse”

Recensioner i Kyrkohistorisk årsskrift 2007-2023

Recensioner i Kyrkohistorisk årsskrift 2007-2023

Under de senaste två decennierna har jag recenserat ett sjuttiotal böcker i facktidskrifter och kanske ytterligare ett dussin i dagspress. Recensioner är en genre som inte väger tungt i den akademiska världen. Oftast tillerkänns de inget värde överhuvudtaget. Det är inte karriärmässigt smart för en oetablerad akademiker att lägga mycket tid på att recensera böcker.

Det är synd. Jag menar att recensioner är en väsentlig del av vetenskapandet. De innebär, i den bästa av världar, ett en läsare på ett seriöst och rättvisande sätt introduceras för en annan forskares vedermödor. Ingen, ens specialisten, har möjlighet att ha överblick över allt som publiceras inom ett fält, om det inte är extremt smalt. Läsaren kan alltså uppmärksammas på böcker som hon inte kände till tidigare, men hon kan också få kunskaper om ämnen som ligger långt ifrån hennes vanliga intresseområden utan att ha möjlighet, tid eller lust att ta sig an boken i sig.

Att på ett noggrant och eftertänksamt sätt referera andras tankemödor är inte det enklaste. Det är en mer kvalificerad verksamhet än vad som ofta påstås. Att skickligt och ärligt, och med egna ord och infallsvinklar, redogöra för vad någon annan skrivit är en svår konst som kräver träning.

Visst kan, och bör, recensioner innehålla kritiska anmärkningar, men det är min erfarenhet att recensioner i specialtidskrifter ofta tenderar att bli för gnälliga. Ibland kan recensentens käpphästar bli så många att de helt döljer vad boken överhuvudtaget handlar om och mängden detaljanmärkningar kan få närmast komiska proportioner.

Continue reading “Recensioner i Kyrkohistorisk årsskrift 2007-2023”