Det excentriska är centralt

Magnus Lundbergs installationsföreläsning som professor i kyrko- och missionsstudier vid Uppsala universitet, 15 november 2016.

 

Är detta inte själva sinnebilden av excentricitet? En engelsk gentleman i tredelad kostym som har kommit på idén att använda 17 meter exklusiv harristweed för att klä en häst på samma sätt. Här betecknar excentriskt det lätt bisarra, men acceptabla, som företrädesvis görs av brittiska män med gamla pengar. Det är kanske framförallt familjenamnet som skiljer excentrikern från byfånen. Personer–mänskliga eller icke-mänskliga–i tredelad kostym ska dock inte lägga beslag på ordet. Tweed är inget nödvändigt eller tillräckligt kriterium för excentricitet.

Jag ser också, och kanske främst, det excentriska som det som står utanför maktcentrum i politisk, ekonomisk, geografisk eller religiös mening.  Med en något teknisk ordboksdefinition ”det som ligger utanför eller avlägsnar sig från medelpunkten, avvikande från den cirkelrunda, koncentriska formen”. Jag kommer att använda ordet i dessa två huvudbetydelser när jag berättar om min forskning och hävdar att det excentriska inte sällan är centralt för förståelsen av världen.

Jag har väldigt länge varit intresserad av fantaster, särlingar och galenpannor: Den sydfranske brevbäraren Ferdinand Cheval som samlade stenar under sina postrundor i 33 år för att bygga sitt idealpalats. Erik Hermelin som satt på S:t Lars hospital i Lund i 35 år och översatte ett femtiotal tjocka volymer, framförallt persisk mystik. Eller för den delen konstnärer som Adolf Wölfi, Henry Darger, Madge Gill och Mollie Jensen, maniskt producerande särlingar.

Mitt stora forskningsintresse har dock varit Latinamerika. Det satte fart i tjugoårsåldern, i början av 1990-talet. Jag kom till Nicaragua första gången 1993, då landet återigen var utanför medieradarn. I Sverige var ett av undantagen nyheterna när min vän Anna och jag hamnade mitt i eldstrider i de norra delarna av landet. Under tiden hade mina stackars föräldrar blivit mycket välinformerade och var minst sagt oroade. När jag kom hem en knapp vecka senare sa jag direkt att jag snart skulle åka tillbaka, vilket jag gjorde några gånger.

Jag ville studera kyrkors roll i processen med att försöka lappa ihop landet efter kriget eller, i praktiken, ofta släta över det som hade skett. De stora skarorna av västeuropeiska och nordamerikanska teologer, som besökt landet under 80-talet, hade försvunnit. Jag var rätt ensam. Jag var drygt 20 år och kunde ännu så himla bra spanska, men drog mig inte för att intervjua biskopar, präster och före detta ministrar, men också vanliga katoliker.

Även om jag uppskattade fältarbetet upptäckte jag att jag inte var skapt till fältforskare. Att skriva historia var så mycket roligare att än att redogöra för den dagsaktuella situationen och jag insåg att jag föredrog att studera sedan länge döda människor. Jag kom dock inte att skriva min doktorsavhandling om nicaraguansk kyrkohistoria. Arkiven där var ännu för svårarbetade. Det blev kolonialtidens Mexiko istället. Men jag ska inte tala om avhandlingen från 2002 utan om senare forskning.

Detta var min ingång till ämnet. I klassisk västsvensk predikotradition ska jag nu göra en partition, en tredelning, av temat. Jag ska berätta om tre av de större projekt som jag arbetat med under det senaste decenniet, vilkas innehåll på olika sätt kan ses som excentriskt. Därefter följer en tillämpning, en applikation, med ett allmänt försvar för den excentriska, fria och nyfikenhetsstyrda forskningen. Där släpper jag ut mina käpphästar, som får galoppera runt ett tag.

Mitt första större projekt efter disputationen rörde excentricitet i centrum-periferi-betydelsen. Det var ett projekt som jag ägnade fyra år åt med stöd från Vetenskapsrådet, och som handlade om indianskt dominerade landsbygdsförsamlingar i 1600-talets Mexiko. Idén kom när jag läste nahuatl, aztekernas språk, i Mexiko. I kursen försökte vi bland annat översätta brev från ett indianskt, nahuatltalande, byråd som klagade på församlingsprästen och hans allmänna uselhet.

Jag blev fascinerad av breven, språket och retoriken och förhållandet mellan kyrkliga normer och lokal praxis. För att lära känna normerna studerade jag lagstiftning, sakramentsmanualer och biskopvisitationsdokument. Men jag ville också färdas långt ned i källornas näringskedja, från det lättillgängliga, centrala, till det disparata, lokala. Indianers och församlingsprästers upplevelser, om än filtrerade genom de formella skrivelserna. Där hade jag tur. Mexikanska nationalarkivet hade precis ordnat upp flera miljoner sidor, tidigare helt oordnade dokument. Där hittade jag bland annat många klagoskrifter mot dåliga präster, författade av indianska kommuniteter; de flesta på nahuatl.

Det blev tydligt att nahua-indianer kunde använda de legala systemen och var bra på det. Indianer hade en skyddad ställning enligt lagen, men var socialt marginaliserade och ofta illa behandlade. De stod långt från centralmakten, men genom att veta hur de skulle skriva var de ofta framgångsrika med sin processer. De hade ett slags kolonial frihet, en frihet med klara inskränkningar. Klagoskrifter av denna typ var tidigare väldigt lite kända i forskningen, men de visade sig genom mina efterforskningar vara vanliga, och utgjorde ovärderlig källa till kunskap om maktkamp och vardag på församlingsnivå. Jag kompletterade dem med en studie av cirka 200, vad jag skulle vilja kalla, berättande CV:n från församlingspräster. Där berättade de om församlingslivet från sitt perspektiv för att kunna slippa undan det och få en plats i domkapitlet istället.

 

Mitt andra stora projekt rörde excentricitet i betydelsen något som verkar var perifert och galet i dag, men var centralt i sin tid. Idén till projektet kom när jag läste ett kort avsnitt i en bok om spanska 1600-talskvinnor som hade betraktats som mystiker. I sina kvantitativa studier angav författaren att hälften av dessa angav att de hade en missionskallelse, alltså aktivt ville bidra till andras frälsning. Men som kvinnor, många av dem nunnor, kunde de inte ge sig ut till missionsfälten. Deras rörlighet var klart begränsad. Jag läste också om nunnor som påstod att de på ett mystikt sätt flugit till missionsfälten, och därigenom kunnat bedriva aktiv mission.

Inspirerad att detta ville skriva en bok om kvinnor från det spanska Amerika och deras intresse för andras frälsning. Jag ägnade därför ungefär fyra år åt projektet ”Mission och extas”, och Riksbankens jubileumsfond betalade. Detta var ingen elegant och konfessionellt gränsöverskridande mystik av det slag som är populärt idag. Jag fascinerades istället av den barocka, kroppsliga och ofta tämligen äckliga mystiken: visioner, självspäkning, sjukdomar.

Mitt material blev i vanlig ordning jättelikt. Ett hundratal biografier texter och självbiografier, sammanlagt kanske 50 000 sidor, om kvinnor från Mexiko i norr till Chile i söder, författade mellan 1630 och 1780. Från det stora materialet destillerade jag fram fyra huvudstrategier som kvinnorna använde i sina försök att bidra till andras frälsning: 1. Bön för levande personer, mänskligheten i stort, själar i skärsleden och missionärer. 2. ställföreträdande lidande: att använda sjukdomar och självplågeri i förhandling med gud; 3. Undervisning; och 4. just detta mystika flygande. De fick inte undervisa publikt, men gjorde det. De fick som kvinnor inte resa till missionsfälten, men hävdade att de gjorde det på övernaturlig väg. Temat som låg i botten, och var alltings drivkraft, var kärlek till Gud och nästann, något som de upplevde svämmade över och hotade spränga hjärtat om de inte kunde få utlopp för det. Kärleken ledde till frustration. Texter av det slag jag studerade var en väldigt stor litterär genre. Den kan i nutiden anses underlig, men den var central, och ingen hade före mig gjort en större studie av relationen mellan kontemplativa (inåtvända) och apostoliska (utåtvända) religiöst liv i det spanska Amerika.

 

Mitt tredje exempel rör excentricitet som något bisarrt som övergår i något ruskigt. Den spanska palmarianska kyrkan är det bisarra inkarnerat. Det är ett intresse som förföljt mig i snart 20 år. När jag forskade på kolonialarkivet i Sevilla alldeles i slutet av 1990-talet fick jag veta att det fanns en grupp grundad i mitten av 1970-talet som leddes av en alternativ påve. De menade att påven i Rom var en antipåve och frimurare, och att den heliga stolen därför hade flyttat till Spanien. Och de hade sitt fullständigt tillbommade högkvarter ett par kvarter från där jag bodde. Den palmarianska påven mellan 1978 och 2005 hette Gregorius XVII. Han var en bisarr figur. Han saknade efter en bilolycka ögon och var ständigt full, men hade både tiara och hermelinbrämade mantlar, och ansågs få uppenbarelser på löpande band. Palmarianerna hade enormt mycket pengar, och kunde bygga en väldig katedral, fyra mil från Sevilla, vilken de fyllde med glimmande parafernalia.

Det är svårt att sammanfatta den palmarianska läran. Hur konstig man tycker att den är beror naturligtvis på kunskaper om liknande fenomen. Det började ganska traditionellt katolskt med mässa på latin och traditionella fromhetsövningar. Men i och med uppenbarelserna blev läran alltmer annorlunda. Påven talade plötsligt om Marias och Antikrists planeter till exempel. Visionerna ledde till att man gradvis arbetade om bibeln och publicerade sin egen, helt egna version 2001. Det som gjorde mig så intresserad var också att det var så svårt att få tag i källor. Kyrkan var, och är, så sluten. Men under drygt 15 år lyckades jag ändå samla in tusentals sidor på olika mer eller mindre märkliga sätt, och jag skrev artiklar och rapporter. Som mest hade den palmarianska kyrkan cirka hundra biskopar, över hundra nunnor och ett par tusen medlemmar.

Jag ville studera palmarianerna som vilken religiös grupp som helst, försöka hitta ett slags intern logik och sätta dem i ett teologiskt och kyrkohistoriskt sammanhang. Jag ville inte betrakta dem som varken mer eller mindre trovärdiga än någon mer etablerad grupp. Men det fanns en allvarlig sida bakom de stora mössorna, guldet och den pälsbrämade påven. De var trots allt en mycket sluten och isolerad grupp, med oerhörd detaljkontroll och olika typer av övergrepp. Palmarianska kyrkan kan vara skrattretande, och ledarna har i Spanien länge betraktats som clowner. Men skrattet fastnar i halsen när man tänker efter på hur mångas liv de förstört.

Plötsligt i april 2016 hände något dramatiskt som gjorde att palmarianerna blev förstasidesstoff, åtminstone i Spanien. Den tredje palmarianske påven Gregorius XVIII flydde fältet, flyttade till sin flickvän, och gjorde i medierna att klart att han upptäckt att hela kyrkan var lurendrejeri från början till slut, men påstod samtidigt att han först nyligen hade förstått det. Plötsligt ville massor av spanska medier tala med den enda i världen som på ett verkligt ingående sätt hade studerat kyrkan, det vill säga jag. Det blev intervjuer för dagstidningar, TV- och radioprogram, och jag gjorde en pod med en palmariansk ex-kardinal.

Under det sista halvåret har jag insett att mina texter om kyrkan, som varit så objektiva som möjligt, hade hjälpt många avhoppare, speciellt i Irland, där den största enskilda gruppen fanns. Min forskning hade hjälp några av dessa synnerligen skadskjutna människor och deras anhöriga att få veta vad de hade varit med om. I detta fall blev forskningen om det excentriska närmast livräddande.

 

Det var de tre exemplen. Nu kommer den mer generella tillämpningen. Jag hoppas naturligtvis att jag har lyckats övertyga åhörarna om att excentriska fenomen kan vara centrala forskningsuppgifter. I enlighet samma schartauska predikotradition, som jag hittills följt, riktar jag mig nu till dig som inte blivit omvända av min utläggning, men också till dig som är väckt och dig som möjligen redan är entusiastisk.

 

Först detta med relevans. Forskning om religion är lättare att försvara i dag än för ett tag sedan. Den anses ibland ha samhälls- och nutidsrelevans. Det finns dålig kunskap om religion bland många svenskar och risken är att religion bara blir något som man ska tycka något om: Bra eller Blä. Det behövs religionsforskare som stör de enkla uttalandena och motverkar okunskap; som slänger grus i maskineriet.

Nutida religion verkar alltså anses relevant i bredare cirklar, men hur är det med historiska studier? Varför är de viktiga? Ja, bland annat för att nuet är så litet, så snart övergående, och att det nyss förgångna ofta är det mest mossiga. Och vi vet sällan vad som visar sig bli relevant med tiden. Personligen finner jag ”där och då” mycket mer spännande än ”här och nu”. Skulle inte världen klara sig utan min forskning? Jo, antagligen. Blir världen bättre av den? Och om ett tillräckligt kriterium för världsförbättring är att ökad kunskap är värdefull tror jag det. Men måste verkligen krav på forskningens relevans och mening vara så högt ställda. Ur ett slags evighetens synvinkel är väl det mesta vi gör meningslöst, men jag tror att vi ska nöja oss med en mindre högtidlig mening. Och varför ska egentligen just humanister, t.ex. religionsvetare, behöva försvara sig så mycket.

Jag tror inte heller att vi nödvändigtvis blir bättre människor av att läsa vetenskapliga texter. Kyrko- och missionshistorisk forskning ska, enligt mig, varken vara uppbygglig eller nödvändigtvis konstruktiv. Om våra studieobjekt, kristna personer och kyrkor, vill använda något av det jag letat fram är de välkomna att ta till sig det och använda det, men jag skriver inte uttalat för dem, än mindre på uppdrag av dem.

Vår huvudmålgrupp är en annan. Vi skriver framförallt för forskarkollegor, vi tillhör tankekollektiv, läser och stångas med vad andra gjort och med våra källor. Vi för samtal med andra i olika konstellationer. Inte nödvändigtvis i formella forskningsprojekt, utan, kanske oftare, ad hoc. Jag gillar liknelsen om att forskning är som hus som byggs upp av många. Grundforskning är tegelstenar. Det noggranna, ibland tröstlösa, arbetet i arkiv och bibliotek gör att vi kan lägga stenar. Att orka läsa många tiotusentals sidor manuskript eller ibland mördande trista uppbyggliga skrifter. Men plötsligt blixtrar det till. Ny kunskap läggs till det vi redan vet. Ibland är det därigenom möjligt att skjuta chauvinistiska myter i sank, eller rasera hela byggnaden om den inte skulle ha empirisk stadga, och snarast visat sig vara ett korthus. Om vi vågar lite mer, tar risker med perifera projekt, måste vi också få misslyckas, eller i alla fall bara få negativa resultat.

Min biträdande handledare som doktorand, latinamerikahistorikern Magnus Mörner, inspirerade mig till att verkligen försöka få tag i varenda relevant källa för ett projekt, oavsett hur jobbigt det var, och att läsa varje relevant studie. Vi som skrev om latinamerikansk kolonialhistoria i Sverige, en perifer del av den forskarvärlden, skulle inte bara sammanfatta det som redan var genomtröskat. Vi skulle finna ny kunskap. För det krävdes långa vistelser i arkiv och bibliotek i Spanien, Latinamerika och på andra ställen.

Men inspirationen från honom låg på en allmän nivå. Jag skrev inte studier som på andra sätt liknade hans. Det ville han heller inte. Jag tycker illa om tydliga akademiska skolbildningar. Jag vill absolut inte lägga ett finmaskigt raster på doktorander med samma teorier, liknande ämnen, liknande upplägg. Personlig och intellektuell frihet är centralt. Det finns väldigt olika sätt att närma sig ett problem, men, och det är viktigt, alla sätt är inte lika bra. Allting flyter inte. Tolkningar av empirin kan helt enkelt vara fel eller alltför långsökta. Den rationella argumentationen för materialval, arbetssätt och tolkningar är det väsentliga, inte formerna. Mitt ideal är den nyfikenhetsstyrda forskaren som får göra vad hon vill, så länge hon kan försvara det. Forskarutbildningen ska skapa fria, självständiga forskare. Inga assistenter, inga papegojor.

Som doktorand i Lund hölls jag i lösa tyglar av min handledare, professor Aasulv Lande. Det fanns stor frihet. Han var ett viktigt och uppmuntrande stöd, men gav mig mycket handlingsutrymme. Det gjorde att jag överhuvudtaget kunde slutföra min avhandling. Med mycket styrning och klåfingrig handledning hade jag inte stått ut.

 

Sammanfattningsvis önskar jag mig att forskningen även i fortsättningen kan få vara så fri som möjligt, nyfikenhetsstyrd, och utan alltför för många blickar på kortsiktig relevans och universitetspolitiska strategier. Att söka ny kunskap, på oväntade sätt och ställen, har ett värde i sig. Det till synes excentriska och perifera kan visa sig vara centralt i sin egen tid eller till och med här och nu.

 

DIXI.