Under de senaste två decennierna har jag recenserat ett sjuttiotal böcker i facktidskrifter och kanske ytterligare ett dussin i dagspress. Recensioner är en genre som inte väger tungt i den akademiska världen. Oftast tillerkänns de inget värde överhuvudtaget. Det är inte karriärmässigt smart för en oetablerad akademiker att lägga mycket tid på att recensera böcker.
Det är synd. Jag menar att recensioner är en väsentlig del av vetenskapandet. De innebär, i den bästa av världar, ett en läsare på ett seriöst och rättvisande sätt introduceras för en annan forskares vedermödor. Ingen, ens specialisten, har möjlighet att ha överblick över allt som publiceras inom ett fält, om det inte är extremt smalt. Läsaren kan alltså uppmärksammas på böcker som hon inte kände till tidigare, men hon kan också få kunskaper om ämnen som ligger långt ifrån hennes vanliga intresseområden utan att ha möjlighet, tid eller lust att ta sig an boken i sig.
Att på ett noggrant och eftertänksamt sätt referera andras tankemödor är inte det enklaste. Det är en mer kvalificerad verksamhet än vad som ofta påstås. Att skickligt och ärligt, och med egna ord och infallsvinklar, redogöra för vad någon annan skrivit är en svår konst som kräver träning.
Visst kan, och bör, recensioner innehålla kritiska anmärkningar, men det är min erfarenhet att recensioner i specialtidskrifter ofta tenderar att bli för gnälliga. Ibland kan recensentens käpphästar bli så många att de helt döljer vad boken överhuvudtaget handlar om och mängden detaljanmärkningar kan få närmast komiska proportioner.
Continue reading “Recensioner i Kyrkohistorisk årsskrift 2007-2023”









