Kyrkohistorisk forskning i dag och i morgon

Provföreläsning för professuren i kyrkohistoria, 7 november 2019.

Det förflutna är inte vad det en gång var. Det är titeln på en metodbok av den norske historikern Knut Kjelstadli. Titeln syftar bland annat på att betydelsen av händelser i det förgångna kan förändras med tiden men också på att historieforskningen förändras med tiden.

En annan populär metodbok heter: Fråga det förflutna. Det är vad historieforskning ytterst handlar om. Att vi aktivt förhåller oss till det som skett, eller rättare sagt vad som har blivit kvar av det: det vi benämner källor. Det rör: Vilka frågor vi ställer, vilka källor vi använder och hur vi arbetar med dem, vilka analytiska begrepp vi brukar, hur vi för samman enskildheter till berättelser och teman, och hur vi förklarar orsaker, samband och effekter.

Min föreläsning handlar om nuet och framtiden. Men det är ingen allmän lägesrapport eller någon blick in i en spåkula. Jag ska tala om kyrkohistorisk forskning idag och i den nära framtiden. Och det krävs en ordentlig avgränsning för att kunna säga något vettigt i en kort föreläsning. Därför kommer det att handla om kyrkohistorisk forskning vid Uppsala universitet, där jag sedan fyra år är tillförordnad ämnesföreträdare. Det betyder också att jag är en aktör i skeendet.

Jag börjar i nuet och blickar samtidigt ungefär ett decennium bakåt i tiden. Därefter skissar jag på en möjlig utveckling för de närmaste cirka tio åren. Det handlar inte om några paradigmskiften, men förhoppningsvis är det lite utmanande, för vissa kan det möjligen vara mer utmanande. Paradigmskiften sker inte inom humaniora, inkluderat teologi/religionsvetenskap. Thomas Kuhn som myntade begreppet har i decennier försökt förklara att de endast gäller naturvetenskap. I religionsvetenskaplig forskning finns inga totala hopp som ändrar hela kartan.

Ni kommer att få höra mig upprepa en sak många gånger. ”Både-och”, inte, ”antingen-eller”. Att jag vill att saker förändras innebär inte att annat ska försvinna.

Vad är då kyrkohistoria? Eller vad kan kyrkohistoria vara? På Teologiska institutionens hemsida finns en presentation av ämnet, som vi arbetat fram under de senaste åren. Den beskriver inte bara forskning och forskarutbildning utan också grundnivå och avancerad nivå där vi är en del av området kyrko- och missionsstudier.

Kyrkohistoria omfattar studiet av kristna kyrkor, samfund och grupper från äldsta tid fram till idag. Såväl den geografiska som kronologiska och konfessionella bredden är stor. Kyrkohistoriska undersökningar kan inrikta sig på lärosatser och mer eller mindre formell teologisk reflexion, men också på studier av organisation, personer och praktiskt kyrko- och fromhetsliv. Ett gemensamt drag för kyrkohistorisk forskning är intresset för förändringar i ett konkret historiskt sammanhang, där idéhistoriska, rättsliga, politiska och i bred mening sociala faktorer har betydelse. Kyrkohistoria är alltså ett forskningsämne där kristna trosföreställningar och praktiker analyseras som delar av sin tids mer allmänna historiska sammanhang.

I beskrivningen ryms lära och praxis; institutioner, grupper och individer. Här och där. Då och nu. Kärnan är att kristen lära och praxis utforskas i ett brett historiskt sammanhang. Det är inte smal teologi- eller dogmhistoria, som det kan vara på sina håll. Det är dock både ett teologiskt och historiskt ämne som kräver såväl teologisk som historisk kompetens.

Presentationen understryker geografisk, läromässig och tidsmässig bredd. Detta har länge kännetecknat undervisningen på grundnivå. Därefter, på avancerad nivå, inom forskarutbildning och forskning har det under flera decennier nästan uteslutande handlat om Sverige. Som en illustration kan vi titta på de kyrkohistoriska doktorsavhandlingar som lagts fram i Uppsala under det senaste decenniet. Titlarna säger en del, men naturligtvis inte allt.

Avhandlingar i kyrkohistoria vid Uppsala universitet 2008–2017

Nils-Eije Stävare, Georg Gustafsson: Församlingsledare, predikant och förebedjare inom den svenska Pingströrelsen

Torbjörn Aronson, Den unge Manfred Björkquist: Hur en vision av kristendomens möte med kultur och samhälle växer fram

David Bundy, Visions of Apostolic Mission: Scandinavian Pentecostal Mission to 1935

Torbjörn Larspers, Konfessionalitet och medbestämmande: Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens struktur och den nyevangeliska väckelserörelsens regionala nivå fram till 1922

Joel Halldorf, Av denna världen?: Emil Gustafson, moderniteten och den evangelikala väckelsen.

Klas Hansson, Svenska kyrkans primas: Ärkebiskopsämbetet i förändring 1914–1990.

Mats Larsson, “Vi kristna unga qvinnor”: Askers Jungfruförening 1865–1903 – identitet och intersektionalitet.

Fredrik Santell, Svenska kyrkans diakonistyrelse: Tillflöden och tillkomst, organisation och verksamhet intill 1938.

Birgitta Brodd, Ärkebiskop Erling Eidem i kyrkostrid och världskrig: En studie i förhållningssättet till Tyskland under andra världskriget …

Det finns en tydlig kronologisk avgränsning. Tonvikten ligger från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet och Sverige även om det finns internationella kopplingar och internationella bakgrunder. Sverige behandlas inte i ett vacuum. En av avhandlingarna, Stävares, rör sig längre fram i tiden. Samtliga har något slags fokus på Sverige, men en, Bundys, studerar flera nordiska länder sida vid sida. En annan, Birgitta Brodds har sitt fokus på Sverige, men i relation till Tyskland och England. Samtliga utom en är författade på svenska.

Men om den kronologiska och geografiska bredden är något begränsad är den tematiska och konfessionella spännvidden större. Kyrka-stat-politik, utmaningar mot majoritetskyrkan, som i några fall sågs som hot. Individinriktade studier, organisationsstudier, och relationer lokalt-regionalt-nationellt-internationellt. Och inte bara Svenska Kyrkan utan också Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Helgerörelsen och pingströrelsen.

Fördomen om att kyrkohistoria bara sysslar med mikroskopiska ämnen kommer på skam. Det handlar inte om hur man knäppte kaftaner i Härjedalen under 1800-talet eller om prosten Bergströms husförhör i Hålahult 1845–1847, för att återge några ironiska beskrivningar jag hört. De här avhandlingarna är vittfamnande studier även om titlarna inte alltid avslöjar det.

Det finns dock inget i definitionen av ämnet som säger att vi enbart ska syssla med Sverige, även om ämnet har ett speciellt ansvar för svensk kyrkohistoria. Men det är inte samma sak. Fakultetens önskan är att forskningen ska breddas i tid och rum, kronologiskt och geografiskt, utan att på något sätt ge upp Sverige. Alltså både och, inte antingen-eller.

Svenska 1800- och 1900-talsämnen ska inte hamna i skymundan, men jag vill också tydligare inkludera övriga Europa och Nordamerika samt äldre och nyare tidsperioder. Det behövs däremot något slags kronologisk avgränsning, annars blir det svåröverskådligt, men enligt min uppfattning bör den minst innefatta hela den moderna tiden, alltså de senaste 500 åren eller så, men det är inget principiellt som hindrar att även senmedeltida ämnen kan behandlas.

Låt oss nu röra oss mot framtiden och titta på våra pågående forskningsprojekt, såväl på forskarutbildnings- som forskarnivå. Det är alltså en framtid och en förändring som redan börjat. För att tala teologiska: Redan nu, men ännu icke. Låt oss alltså börja i den pågående kyrkohistoriska forskningen i Uppsala idag.

Doktorander

Erika Boije, Kyrkohistoriska teman i Zacharias Topelius Fältskärns berättelser (1854-1867). 

Gustaf Forsell, Göticism, fascism och svensk liberalteologi.

Andreas Mazetti Petersson, Jesuiten Antonio Possevinos (1534-1611) historiografi.

Ida Olenius, Svenska kyrkans roll i mobiliseringen under andra världskriget.

Carl Sjösvärd Birger, Högkyrkliga grupper: inspirationskällor, självförståelse och argument, 1910–1930-talet.

Terese Tamm Selander, Väckelsegestalten Mathilda Foy (1813–1869).

Andreas Wejderstam, Vadstenamötena till personlig och kyrklig förnyelse 1943–1985.

Philip Widell, Fältpräster från Church of England verksamma inom brittiska flygvapnet under 1930- och 1940-talet.

Lärare

Stina Fallberg Sundmark, Frälsningsarméns bildvärld samt fromhetsliv i historia och nutid.

Magnus Lundberg, Nya religiösa rörelser med katolska rötter i Europa och andra ställen samt Västsvensk pietism i början av 1800-talet.

Cecilia Wejryd, Svensk, nordeuropeisk och nordamerikanskt 1800- och 1900-tal med fokus på ”vanligt folks liv i kyrkan” och folkliga väckelsegrupper

Under de senaste åren ha vi också lyckats knyta doktorander till oss som behandlar andra delar av Västeuropa, men också sådana som arbetar med Sverige. I nuläget har vi fem aktiva doktorander som arbetar med Sverige och tre som arbetar med Finland, England respektive Italien. Det finns fortfarande ett klart fokus på 1800- och 1900-tal, men också äldre tid, och till och med senare tid, är representerad, så också bland de lärare som är knutna till ämnet.

Tematiskt är det brett; Kyrkohistoria och skönlitteratur, liberalteologi och fascism, jesuitisk historiografi, svenska kyrkan och beredskapsåren, högkyrkligheters framväxt, en studie om en väckelsegestalt och barnboksförfattarinna, frivilligverksamhet och möten för kyrklig och personlig förnyelse och brittiska fältpräster. På lärarnivå rör det till exempel Frälsningsarméns bildvärld, medeltida och nutida fromhetsliv, katolska utbrytargrupper i sammanlagt ett dussin länder, samt lekfolks kyrkoliv, teologi och roll i själavård. Ett brett spektrum alltså.

Högre seminariet i kyrkohistoria är träffpunkten för forskarstuderande och forskare, där vetenskapliga texter diskuteras i princip varje vecka. Jag tror att det finns klara fördelar med breddningen under senare tid. Vi har fått lära oss att uttrycka oss tydligare och inte förutsätta alltför detaljerade förkunskaper om den exakta empirin.

Och ju bredare perspektiv vi har i seminariet desto mindre är risken att övertolka en enskild persons betydelse, en enskild händelse, ett enskilt sammanhang, en enskild källa. Det är väldigt lite som är helt unikt. Det är oerhört viktigt att ha gedigna kunskaper i det egna forskningsämnet, men det är också ovärderligt att diskutera med dem som sysslar med helt andra teman och sammanhang. Samtidigt är det historiska sammanhanget närmast oändligt, det gäller för den enskilda att välja var man ska stoppa, men att få kommentarer från ett helt annat håll kan inspirera och hjälpa.

Kyrkohistorieämnet är på väg mot ett ökat samarbete med systerämnet missionsvetenskap, bland annat genom en gemensam studieplan för forskarutbildningen. Men ämnena ska inte slås samman. Ett ämne ska inte äta upp det andra. Snarare är det så att de historiska delarna av missionsvetenskapen–global kristendom–hakar i kyrkohistoria. Vi ska ha samseminarier men också separata seminarier. Gemensamma kurser, men också separata kurser. Alltså Både och, inte antingen eller.

Avgränsningen mellan kyrkohistoria och de historiska delarna av missionsvetenskapen är en gammal och helt klart kolonialt inspirerad konstruktion och här i Uppsala är den också en effekt av en infekterad professorstillsättning för 70 år sedan. Kyrkohistoria har sysslat med ”West”, västvärlden och i stor utsträckning Sverige, och missionsvetenskap med ”the Rest”, världen utanför Europa och Nordamerika, alltså framförallt Afrika, Asien och Latinamerika.

Men det bör inte gå någon hög mur mellan säg Förenta staterna och Mexiko. För att ta ett konkret exempel. Den som vill studera kristendom i Texas i mitten av 1800-talet. Håller hon på med missionsvetenskap när hon skriver om år 1845, när Texas var mexikanskt, men kyrkohistoria 1850, när området blivit en del av Förenta staterna. Uppdelningen blir smått absurd.

Det finns däremot delar av missionsvetenskapen som inte så tydligt hakar i kyrkohistorieämnet. Det rör till exempel interreligiösa relationer. Och många missionsvetare i Uppsala arbetar dessutom med antropologiska metoder. Där är kopplingarna till andra forskningsämnen än kyrkohistoria kanske mer fruktbara.

Det finns en annan ganska självklar samarbetspartner för kyrkohistoria: historia, allmänhistoria, eller profanhistoria (som vi ibland något skämtsamt säger), där kyrkohistoriskt relevant forskning numera inte är ovanlig. Hittills har samarbetet inte varit så omfattande. Det har bestått i handledarutbyten, och kontakter mellan enskilda doktorander och lärare. Samarbetet kan utvecklas betydligt och vi är på väg. Det krävs en viss formalisering, vissa fasta och långsiktiga former, till exempel gemensamma seminarier, men framförallt handlar det visa enskilda doktorander och forskare på anknytningspunkter. De formella strukturerna kan ge möjlighet till att etablera djupare informellt samarbete.

Men vilken tematisk inriktning på ämnet skulle jag vilja se under det kommande decenniet, om jag får vara med och bestämma. Det vill jag inte slå fast i detalj. Forskningen ska i största möjliga mån få vara fri och nyfikenhetsstyrd, men det måste också finnas samtidigt strategier.

Stor frihet ska alltså ges åt den som söker till forskarutbildningen eller planerar forskningsprojekt. Samtidigt måste den enskilda övertygande argumentera för vikten av det hon vill studera. Det måste finnas ett gediget primärmaterial. Vi ska sannerligen inte bort från arkiven och det äldre trycket. Men vi kan inte nöja oss med att konstatera att det finns en lucka i forskningen och ett material som vi har identifierat, utan måste argumentera för relevansen.

Jag vill inte se någon snäv inriktning på vissa teorier eller metoder. Men den som söker till forskarutbildningen och den som skriver en avhandling måste presentera argument för sina val, som kritiskt granskas av handledare och kollegor. Det rör sig om frihet men också om ett vetenskapligt formande i seminariesamtal och handledning.

Den tematiska bredden ska få finnas och inriktning på personer, grupper, institutioner ska få samsas. Det är också intressant med studier av till exempel historiebruk och historieskrivning, men det är också mycket annat som är intressant. Jag är själv intresserad av väldigt många olika saker. Mycket, men inte allt och inget.

Samtidigt behövs strategier, framförallt om vi vill få externa forskningsmedel. Lärarna i ämnet har varit framgångsrika i kampen om forskningsmedel, men vi har varit något sämre på att genomföra större projekt som inkluderar flera forskare inom och utom disciplinen. Det strategiska behöver inte stå i strid med den fria forskningen, alls inte, men vi måste identifiera ämnen vi är extra bra på och särskilt intresserade av för att formulera sammanhållna projekt, som har någon chans. Återigen Både och, inte antingen-eller.

Jag vill ge tre exempel på större projekt som skulle vara intressanta. Det första projektet har vi redan planerat. Det handlar om lekfolk i Svenska kyrkan under en trehundraårsperiod från början av 1700-talet fram till idag, från undersåte till aktiv kyrkomedlem, medborgare och kyrklig makthavare.

Ett annat lämpligt ämne för ett större projekt är apokalyptik, alltså uppfattningar om att Gud har en mer eller mindre exakt fastslagen plan för den yttersta tiden. Det är ett ämne som också är lämpat för konfessionell, geografisk och kronologisk bredd som dessutom har samtidsrelevans. Många kristna har klara apokalyptiska uppfattningar.

Ett tredje tema är mindre och nyare kristna grupper, utbrytargrupper som gått på tvärs mot dominerande kyrkor. Det är något flera av oss utforskat. Jag har själv bedrivit mycket forskning om katolska utbrytargrupper som kan ses som nya religiösa rörelser på katolsk grund, men det kan handla om kyrkor av helt annat slag.

Detta är tre teman där många av oss har goda kunskaper, men där vi skulle kunna samarbeta för att bedriva riktigt bra forskning.

Men frågan om kyrkohistorisk forskning rör inte bara den faktiska forskningsverksamheten utan hur vi når ut med resultateten. Om publiceringsformer och s.k. internationalisering.

Det gäller att nå ut till en stor publik utan att ge avkall på den vetenskapliga precisionen. För det första är en del av den vetenskapliga mognaden förmågan att skriva klart och tydligt, även om knepigare ting. Det är en bra början och en färdighet som måste tränas. En annan faktor är att i största möjliga mån också publicera oss fritt tillgängligt, i digital form, så kallad open-access.

Att publicera monografier, böcker, är vanligt inom teologiska discipliner, tillsammans med bidrag till antologier. Tidskriftsartiklar har fått en viktigare plats under senare år. Där finns det frihet. Men på en punkt har vi tydligt satt ned foten. Vi vill bara se monografiavhandlingar, inte sammanläggningsavhandlingar. Det passar inte vårt ämne. Just där är det inte både och som gäller.

En av mina käpphästar är att så mycket forskning som möjligt alltså ska vara digitalt och fritt tillgänglig. Vår forskning finansieras med offentliga medel och  vi har i allmänhet fri tillgång till biblioteks- och arkivmaterial. Att publicera resultat i dyra monografier och tidskrifter är ett moraliskt problem. Ett annat problem är faktiskt att leta sig fram till våra skriftserier, som i regel inte ges ut av sedvanliga förlag. Ett Uppsala University Press vore inte dumt.

Men våra avhandlingar är numera oftast också digitalt tillgängliga och jag har dessutom tagit initiativet till en ren e-bokserie, Uppsala Studies in Church History som kommit ut med 10 volymer under de senaste tre åren, jämnt fördelade mellan svenska och internationella ämnen och mellan arbeten på engelska och svenska. Det har varit ett mycket lyckat projekt och låt oss skrota tanken att vår publik är så liten. Att vi skriver avhandlingar och andra studier för en mikroskopisk skara specialister. Det är inte sant. Flera av volymerna har laddats ned hundratals, ja tusentalet gång; en av mycket speciella skäl åtminstone 30000 gånger.

Det är inget självändamål att kyrkohistoriska studier ska skrivas på engelska eller något annat större språk. En avhandling om ett svenskt ämne kan naturligtvis skrivas på ett annat språk, men det är ofta bättre att också presentera resultaten i en artikel på ett internationellt språk och delta i internationella konferenser. Det är endast så vi kan nå ut med forskning om svensk kyrkohistoria till en internationell läsekrets. Få läser de engelska sammanfattningarna i avhandlingarna, ännu färre refererar till dem. Alltså, inte bara svenska, inte bara engelska. Både och inte antingen eller.

Avslutningsvis vill jag göra några reflektioner av ett glatt och lätt skrytsamt slag. Jag ser positivt på kyrkohistorias framtid i Uppsala. Vi har aldrig haft så många finansierade doktorander som nu. Vi är flera lärare och forskningsaktiva seniora forskare. Vi har aldrig haft så många sökande till forskarutbildningen som i den senaste omgången. De kommer såväl från vårt eget lärosäte som från andra universitet. Kort sagt: Kyrkohistoria i Uppsala är inget krisämne och kyrkohistoriker skulle kanske må bra av lite bättre självförtroende. Men vi kan inte slå oss till ro, doktorander är en färskvara och vi måste helt klart bli bättre på att dra in externa medel och större projekt.

För ganska många år sedan besökte jag ett forskningscentrum i Warszawa, ett ställe där den forskningen fick växa fritt och forskarna fick leta sig fram till anknytningspunkter som mynnade ut i projekt. De hade ett ledord: Vi vill bedriva god forskning och ha roligt. Punkt. Forskningsprocessen är inte alltid rolig, men vi måste värna det nyfikenhetsdrivna, som är mest engagerande, utan att komma alltför nära och skriva med vårt hjärteblod. Alltför strategiska val kan slå fel. Vi vet helt enkelt väldigt lite om vad som kommer att bli inflytelserikt, mycket läst, uppmärksammat. Även det excentriska, till synes perifera, kan bli centralt.

För mig är den nyfikenhetsdrivna forskningen A och O. Jag har alltid varit intresserad av att röra mig fram och tillbaka i tiden; hit och dit i geografin för att snoka reda på vad som gömmer sig där. Liksom det inte finns någon motsättning mellan att bedriva seriös, god forskning och samtidigt ha roligt, finns det ingen motsättning mellan att arbeta med relativt sentida svensk kyrkohistoria och ett större geografiskt och kronologiskt fält. Här och där. Då och nu. Både och, inte antingen eller.

Dixi.