Johnsonkoncernen i Latinamerika III: Agencia Marítima Johnson, Chile

I samband med de stora effektiviseringar som Panamakanalen innebar för sjöfarten på den sydamerikanska stillahavskusten, öppnade Nordstjernan 1914 en reguljär linje från Sverige och Norge till Chile – Johnson Line, South Pacific Service – samt en linje till San Francisco –Johnson Line, North Pacific Service. Det första Johnsonfartyget med destination San Francisco, som avgick krigssommaren 1914, seglade dock fortfarande den långa vägen via Magellans sund, eftersom kanalen inte öppnades förrän senare under året.

Det dröjde dock innan Johnsonlinjen öppnade ett eget platskontor i Chile. Mellan åren 1914 och 1937 var istället det nordamerikanska bolaget W.R. Grace & Co i Valparaiso rederiets generalagent på Sydpacifiktraden. Grace y Cia, som företaget kallades i Latinamerika, skötte alltså om Johnsonlinjens reguljära frakt- och passagerartrafik mellan Europa och Chile (Arica, Antofagasta, Valparaíso, Talcahuano), via Venezuela (La Guaira), Curaçao, Colombia (Cartagena), Panamá med den amerikanska kanalzonen, Colombia (Buenaventura), Ecuador (Guayaquil) och Peru (Callao), där Grace y Cia också hade lokala kontor.

Händelser på hösten 1921 gjorde det omöjligt för Nordstjernan att trafikera Chile under de kommande sexton åren och kom överhuvudtaget att begränsa rederiets Sydpacifiklinjen betydligt. Bakgrunden var denna. Nordstjernans fartyg ”Lima” med kapten Ludvig Lindh som befälhavare gick på grund i Magellans sund och tvingades slänga lasten överbord, bland annat ett parti hårnålar som lastats i chilenska Talcahuando och som skulle visa sig bli mycket ödesdigra.

På grund av ett missförstånd hade en chilensk köpman fått 101 istället för en låda hårnålar från Europa, men hade lyckats sälja en del av dessa vidare till Argentina. Nålarna var försäkrade i ett chilenskt försäkringsbolag och försäkringsbolaget skulle med all säkerhet kunna stämma Nordstjernan om någon av deras båtar befann sig på chilenskt vatten, varvid fartyget skulle beläggas med kvarstad. Fallet preskriberades först 1937 och först då återupptog Johnson Line Sydpacifiktrafiken på allvar igen.

Just år 1937 tvingades Johnson Line säga upp kontraktet med Grace & Co och det chilenska bolaget Compañía Chilena de Navegación Interoceánica i Valparaiso tog över generalagentskapet på den sydamerikanska västkusten. Från bevarade arkivhandlingar är det inte möjligt att få en entydig förklaring till varför detta skedde, men i senare förhandlingar försäkras att det berodde på ”förhållanden som stod utanför de båda bolagens kontroll”, vilket kan tolkas som om nationella chilenska förhållanden. Möjligen spelade också den gamla hårnålsfrågan in.

Andra världskriget kom naturligtvis att försvåra den transatlantiska handeln, men efter krigsslutet ökade handeln betydligt. Sammanlagt ett trettiotal fartyg trafikerade nu Sydamerikas ost- och västkust, samt USA:s och Kanadas västkust. De nordamerikanska transporterna var helt klart de mest lönsamma, men intresset för de klassiska traderna i Sydamerika bestod. En utökad sydamerikansk organisation behövdes. Förutom de etablerade lokala kontoren i Brasilien och Argentina planerade Johnsonlinjen att starta ett kontor i Chile.

I februari 1951 träffades Axel Ax:son Johnson Jr och H.L. Aller i New York för att diskutera etablerandet av ett kontor i Santiago de Chile. Vid detta möte diskuterades olika bolagslösningar; valet stod mellan att grunda en Sociedad Anónima (S.A), ett aktiebolag, och en Sociedad de Responsabilidad Limitada (S.R.L.). Valet föll på det senare alternativet, eftersom det innebar betydligt mindre problem med den chilenska byråkratin och att den egna verksamheten skulle kunna sättas igång på kort tid.

Kontraktet med den tidigare generalagenten Compañía Chilena de Navegación Interoceánica sades upp med sex månaders varsel från och med den 21 september 1951, men den nya organisationen skulle startas upp redan från årsskiftet 1951/1952. Den 20 mars 1952 etablerades det chilenska bolaget under namnet Agencia Marítima Johnson S.R.L och skrevs in i Registro de Comercio Chileno. Bolagets kapital var på 1 000 000 USD, varav Rederiaktiebolaget Nordstjernan stod för 80 procent och Nya Aktiebolaget Terrasit, Stockholm för de återstående 20 procenten.

Chef för det nya chilenska bolaget blev nordamerikanen H.L. Allen, som förberedde sig för sitt uppdrag genom att vistas i Sverige under några månader för att lära känna rederiverksamheten och Johnsonkoncernens olika tillverkningsbolag. Därefter installerade han sig i Santiago. Genom den nya bolagsbildningen återetablerades affärsrelationen med W.R. Grace & Co, som nu fick status av underagent och skulle tjäna rederiet andra hamnarna på den sydamerikanska nord- och västkusten, samt i kanalzonen, där Johnsonlinjen inte hade någon egen representation.

Personalstyrkan på kontoret i Santiago bestod av en direktör, som var direkt ansvarig inför rederiet i Stockholm och som skulle sköta om administrationen av kontoret. Större delen av hans tid skulle tas i anspråk för att, i nära samarbete med underagenten W.R. Grace & Co, sköta om rederiverksamheten mellan Venezuela och Chile. Under sig skulle direktören ha en hamnkapten, som ansvarade för tekniska frågor i samband med lasthanteringen, samt en administrativ assistent. Kontoret skulle också ha en svensk kamrer, några chilenska bokföringsassistenter och ett antal tvåspråkiga (engelska/spanska) sekreterare. Enligt uppgörelsen med W.R. Grace & Co skulle detta bolag ”Arrange for the reception and dispatch of vessels; Supervising loading and discharging operations; Provide lighters, top-boats, launches, and cargo handling gears; Prepare bills of loading; Accounts;Report cargo offerings to Santiago; Collect freight and passage money”.

År 1957 blev Henry D. Humphrey direktör för Agencia Marítima Johnson, SRL och året därpå ombildades bolaget till aktiebolag och kallades därefter Agencia Marítima Johnson Limitada. Samma år blev dock bolaget en integrerad del av W.R. Graces organisation i Chile och kallades Johnson Line Department.

W.R. Grace & Co tog över verksamheten helt och hållet från och med den 1 december 1962 och i ett brev från direktör Allan Björklund till Humphreys meddelades att Agencia Marítima Johnson Limitada skulle vara ett vilande bolag från och med april 1963 och att Miguel Corcuera och Luis Dávila från Grace & Cia skulle vara direktörer för det vilande bolaget.