I samband med de stora effektiviseringar som Panamakanalen innebar för sjöfarten på den sydamerikanska stillahavskusten, öppnade Nordstjernan 1914 en reguljär linje från Sverige och Norge till Chile – Johnson Line, South Pacific Service – samt en linje till San Francisco –Johnson Line, North Pacific Service. Det första Johnsonfartyget med destination San Francisco, som avgick krigssommaren 1914, seglade dock fortfarande den långa vägen via Magellans sund, eftersom kanalen inte öppnades förrän senare under året.

Det dröjde dock innan Johnsonlinjen öppnade ett eget platskontor i Chile. Mellan åren 1914 och 1937 var istället det nordamerikanska bolaget W.R. Grace & Co i Valparaiso rederiets generalagent på Sydpacifiktraden. Grace y Cia, som företaget kallades i Latinamerika, skötte alltså om Johnsonlinjens reguljära frakt- och passagerartrafik mellan Europa och Chile (Arica, Antofagasta, Valparaíso, Talcahuano), via Venezuela (La Guaira), Curaçao, Colombia (Cartagena), Panamá med den amerikanska kanalzonen, Colombia (Buenaventura), Ecuador (Guayaquil) och Peru (Callao), där Grace y Cia också hade lokala kontor.

Händelser på hösten 1921 gjorde det omöjligt för Nordstjernan att trafikera Chile under de kommande sexton åren och kom överhuvudtaget att begränsa rederiets Sydpacifiklinjen betydligt. Bakgrunden var denna. Nordstjernans fartyg ”Lima” med kapten Ludvig Lindh som befälhavare gick på grund i Magellans sund och tvingades slänga lasten överbord, bland annat ett parti hårnålar som lastats i chilenska Talcahuando och som skulle visa sig bli mycket ödesdigra.

På grund av ett missförstånd hade en chilensk köpman fått 101 istället för en låda hårnålar från Europa, men hade lyckats sälja en del av dessa vidare till Argentina. Nålarna var försäkrade i ett chilenskt försäkringsbolag och försäkringsbolaget skulle med all säkerhet kunna stämma Nordstjernan om någon av deras båtar befann sig på chilenskt vatten, varvid fartyget skulle beläggas med kvarstad. Fallet preskriberades först 1937 och först då återupptog Johnson Line Sydpacifiktrafiken på allvar igen.

Just år 1937 tvingades Johnson Line säga upp kontraktet med Grace & Co och det chilenska bolaget Compañía Chilena de Navegación Interoceánica i Valparaiso tog över generalagentskapet på den sydamerikanska västkusten. Från bevarade arkivhandlingar är det inte möjligt att få en entydig förklaring till varför detta skedde, men i senare förhandlingar försäkras att det berodde på ”förhållanden som stod utanför de båda bolagens kontroll”, vilket kan tolkas som om nationella chilenska förhållanden. Möjligen spelade också den gamla hårnålsfrågan in.

Andra världskriget kom naturligtvis att försvåra den transatlantiska handeln, men efter krigsslutet ökade handeln betydligt. Sammanlagt ett trettiotal fartyg trafikerade nu Sydamerikas ost- och västkust, samt USA:s och Kanadas västkust. De nordamerikanska transporterna var helt klart de mest lönsamma, men intresset för de klassiska traderna i Sydamerika bestod. En utökad sydamerikansk organisation behövdes. Förutom de etablerade lokala kontoren i Brasilien och Argentina planerade Johnsonlinjen att starta ett kontor i Chile.

I februari 1951 träffades Axel Ax:son Johnson Jr och H.L. Aller i New York för att diskutera etablerandet av ett kontor i Santiago de Chile. Vid detta möte diskuterades olika bolagslösningar; valet stod mellan att grunda en Sociedad Anónima (S.A), ett aktiebolag, och en Sociedad de Responsabilidad Limitada (S.R.L.). Valet föll på det senare alternativet, eftersom det innebar betydligt mindre problem med den chilenska byråkratin och att den egna verksamheten skulle kunna sättas igång på kort tid.

Kontraktet med den tidigare generalagenten Compañía Chilena de Navegación Interoceánica sades upp med sex månaders varsel från och med den 21 september 1951, men den nya organisationen skulle startas upp redan från årsskiftet 1951/1952. Den 20 mars 1952 etablerades det chilenska bolaget under namnet Agencia Marítima Johnson S.R.L och skrevs in i Registro de Comercio Chileno. Bolagets kapital var på 1 000 000 USD, varav Rederiaktiebolaget Nordstjernan stod för 80 procent och Nya Aktiebolaget Terrasit, Stockholm för de återstående 20 procenten.

Chef för det nya chilenska bolaget blev nordamerikanen H.L. Allen, som förberedde sig för sitt uppdrag genom att vistas i Sverige under några månader för att lära känna rederiverksamheten och Johnsonkoncernens olika tillverkningsbolag. Därefter installerade han sig i Santiago. Genom den nya bolagsbildningen återetablerades affärsrelationen med W.R. Grace & Co, som nu fick status av underagent och skulle tjäna rederiet andra hamnarna på den sydamerikanska nord- och västkusten, samt i kanalzonen, där Johnsonlinjen inte hade någon egen representation.

Personalstyrkan på kontoret i Santiago bestod av en direktör, som var direkt ansvarig inför rederiet i Stockholm och som skulle sköta om administrationen av kontoret. Större delen av hans tid skulle tas i anspråk för att, i nära samarbete med underagenten W.R. Grace & Co, sköta om rederiverksamheten mellan Venezuela och Chile. Under sig skulle direktören ha en hamnkapten, som ansvarade för tekniska frågor i samband med lasthanteringen, samt en administrativ assistent. Kontoret skulle också ha en svensk kamrer, några chilenska bokföringsassistenter och ett antal tvåspråkiga (engelska/spanska) sekreterare. Enligt uppgörelsen med W.R. Grace & Co skulle detta bolag ”Arrange for the reception and dispatch of vessels; Supervising loading and discharging operations; Provide lighters, top-boats, launches, and cargo handling gears; Prepare bills of loading; Accounts;Report cargo offerings to Santiago; Collect freight and passage money”.

År 1957 blev Henry D. Humphrey direktör för Agencia Marítima Johnson, SRL och året därpå ombildades bolaget till aktiebolag och kallades därefter Agencia Marítima Johnson Limitada. Samma år blev dock bolaget en integrerad del av W.R. Graces organisation i Chile och kallades Johnson Line Department.

W.R. Grace & Co tog över verksamheten helt och hållet från och med den 1 december 1962 och i ett brev från direktör Allan Björklund till Humphreys meddelades att Agencia Marítima Johnson Limitada skulle vara ett vilande bolag från och med april 1963 och att Miguel Corcuera och Luis Dávila från Grace & Cia skulle vara direktörer för det vilande bolaget.

Advertisements

3 thoughts on “Johnsonkoncernen i Latinamerika III: Agencia Marítima Johnson, Chile

  1. Hej, roligt att gamla Johnson-linjens öden i Latinamerika får en så flott och kunnig presentation. Angående Limas grundstötning i Chile 1921 – har du sett Bengt Hähnels (på Johnsonlinjen) internutredning? Den är mycket spännande och hela historien mer fantastisk än vad som går att redovisa i en kort översikt.
    Vänligen
    Nathan Shachar

    Like

    1. Hej, Vad kul att du tyckte om mina korta översikter. Saken är den att jag för drygt tio år sedan fick uppdraget att ordna upp arkiven efter alla Johnsonkontoren/bolagen i Sydamerika som finns på arkivet i Engelsberg. Artiklarna jag publicerat på hemsidan är några av de arkivbeskrivningar jag skrev då. Och, jo jag så internutredningen, men kommer inte ihåg detaljerna. Slutligen vill jag ta tillfället i akt att tacka för dina många arbeten om den spanskspråkiga världen. Har läst dem med stort intresse. Vi hade ju dessutom en gemensam vän i Magnus Mörner. Saknar honom mycket. Allt gott, Magnus

      Like

      1. Några rader om Johnsons jordbruksprojekt i Brasilien som jag inte har inkluderat på hemsidan.

        Generalkonsul A A:son Johnsons och Oscar Lundqwists privatbolag för verksamhet i Brasilien

        Enligt kontrakt av den 15/12 1919 skulle företaget användas för förvaltningen av jordegendomar och stadstomter. Med tiden kom två större jordbruk – Fazenda Lola och Fazenda dos Suecos, två stadstomter på Avenida Epitafio Pessoa (i Santos), samt en tomt på Osvaldo Cortrane att ingå. I och med generalkonsulns död 1958 avvecklas privatbolaget och samtliga egendomar övertogs av Agência Maritima Johnson.

        1. Fazenda Lola, Avaré, staten São Paulo.

        Den första jordegendomen som inköptes var Fazenda Lola. ”Undertecknade, Oscar Lundqwist, svensk konsul i Santos, Brasilien … och Gustaf Holmberg, bosatt i Santos … öfverenskomma härmed att i enkelt bolag och i Lundqwists namn i distriktet Avaré, staten Sao Paulo, Brasilien, idka jordbruk och ev. annan verksamhet, som med den nämnda kan visa sig lämplig. Företaget benämnes Fazenda Lola” (kontrakt 3 maj 1921).

        Konsul Lundqwist köpte Fazenda Lola, även känd som Fazenda Santa Margarida, den 17 april 1922 av José Tiburcio Pereira och Elisa Cardoso da Silva.

        Thorsten Winther och Tage Hansson kontrakterades som fazendans “administradores” från 1 september 1925 till 1932; Hanson lämnade dock uppdraget redan 1928. Samtidigt övertog Hakon Falkner förvaltningen och skötseln av handelsboden på Fazenda Lola från 1 augusti 1925 till 31 december 1926.

        Mellan 1932 och 1944 arrenderade Lundqwist ut egendomen. Först till Fernando de Almeida Prado mellan 1 juli 1932 och 30 juni 1935, sedan till Toyama Naenao, Seisu Hanashiro och Seikito Teruya mellan 1 augusti 1935 och 31 juli 1939. Därefter övergick arrendet till Nagata Seimatu och Seisei Hanashiro mellan 1 augusti 1939 och 31 juli 1942, och slutligen till Benedito Rodrigues da Silva mellan 1942 och 1944. Den 9 maj 1944 sålde Lundqwist Fazenda Lola till tandläkaren Dr. Helpino Moura Leite

        2. Fazenda dos Suecos, Campinho, municipio Thomazina staten Parana

        Fazenda dos Suecos låg 170 kilometer från Ourinhos i staten Sao Paulo. Konsul Oscar Lundqwist köpte mark i området mellan 1921 och 1923 Vid förvärvandet var det i stort sett ett orört urskogsområde. Området kom att användas för odling av majs, kaffe, sockerrör och ris samt för svinuppfödning och virkesproduktion. 1922 startades en handelsbod på området av Lundqwist och Nils Hedin kallad N. Hedin & Cia.

        Mellan åren 1930 och 1950 arrenderades fazendan ut till Joaquim Pedro de Oliveira. 1946 såldes den av Oscar Lundqwist och hans hustru Emma Katarina Lundquist för CR§ 316.554, 00 till generalkonsul Axel Ax:son Johnson, representerad av Agencia Johnson Limitada genom direktör Helge Bobeck. Jordinnehavet uppgick då till sammanlagt 1000 alquires eller ungefär 2500 hektar.

        I en rapport från 1956 skriver Olov Näss: ”Från 1950 till dags dato (1956) har tillsynen av egendomen handhaft av sr. Emerenciano Vanancio i Campinho”. Axel A:son Johnson sålde slutligen Fazenda dos Suecos till Agencia Johnson Ltda i Brasilien 1957 och därefter ingick jordbruket och stadstomterna i detta företag.

        Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s